Ett mord är ett mord

En utredning föreslår att preskriptionstiden för grova brott som folkrättsbrott och mord ska slopas. Den här diskussionen dyker upp med jämna mellanrum. Ur ett moraliskt perspektiv är det helt rätt att en mördare ska kunna fällas för brott även om det tagit 30 år att hitta honom. Ny rättsmedicinsk teknik har möjliggjort att även mycket gamla fall kan lösas.

En invändning som bland andra Leif GW Persson brukar lyfta fram är att avskaffad preskriptionstid skulle ta resurser och fokus från mer aktuella brott. Det är förstås en reell risk. Men inte om polisens uppdrag omprioriteras. Folkrättsbrott, mord, grova våldsbrott och grov ekonomisk brottslighet borde vara den svenska polisens och rättsväsendets prioritet. Inte fortkörningar, haschrökande och hets mot folkgrupp.

Har vi hört det förut?

Feminismen har nyligen lidit tre stora haverier - Uppdrag Gransknings Könskriget, som kritiskt granskade delar av det statligt-feministiska komplexet, Feministiskt Initiativs karriär med okunniga företrädare, avhopp och öppna gräl samt slutligen väljarnas dom över partiet, vilket uppgick till hela 37954 röster. Det vill säga mindre än en fjärdedel av Sverigedemokraternas röster.

Nu sänder SVT en dokumentär i två delar om partiet Feministiskt Initiativ. I skademinimerande syfte rycker Gudrun Schyman och ytterligare en partitalesperson ut i Aftonbladet Debatt.

Artikeln framhåller hur oerhört viktigt Fi är, hur oerhört allvarliga alla Fi:s frågor är, hur oerhört framgångsrika Fi har varit, att Fi är enda partiet med genusperspektiv och hur Fi är enda företrädaren för kvinnor.

Låter det bekant? Personligen tycker jag det låter som den eviga kommunistrefrängen: arbetarna är förtryckta men fattar det inte själva. Arbetarna blir utsugna trots högre löner, levnadsstandard, kortare arbetstid och bättre arbetsmiljö. Partiet har alltid rätt oavsett verkligheten, och ifrågasättare utesluts.

En försåtlig men verkligen läbbig mening i artikeln lyder

”Fler får se att feminister är helt vanliga människor men med ett ovanligt starkt engagemang för den ovanligt viktiga uppgiften att förverkliga visionen ett jämställt samhälle.”

Det uttalandet kan regimen i vilken diktatur som helst ställa upp på, från spanska inkvisitionen till Zimbabwes ”krigsveteraner”. Helt vanliga människor som inte låter något hindra dem från att nå Du Sköna Nya Värld - om så 90% av mänskligheten skulle dö på kuppen.

Fast denna gång verkar ordspråket ”Historien upprepar sig alltid, första gången som tragedi, andra gången som parodi” besannats. Förhoppningsvis har fi-feminismen hamnat på historiens sophög utan att passera ”Regera”.

Så pass?

Bravo, Odenberg

Försvarsminister Mikael Odenberg (m) vill nu att tystnadsplikten för de dykare som besökt vraket av M/S Estonia ska hävas. Full öppenhet ska gälla, sägs det. Detta är lovande och något vi inte är vana vid att höra när det gäller hela den politiska soppan kring Estoniahaveriet och dess efterspel. Odenberg har dessutom varit noga med att det ska råda fritt informationsutbyte med esterna. Detta kan vara viktigt eftersom frågan har börjat röra på sig i Estland efter att ha legat undanstoppad sedan haverikommissionens bristfälliga slutrapport landade.

Kanske är det en attitydförändring vi ser. Med tanke på att den socialdemokratiska regeringen, och inte minst den särskilda Estoniaansvariga Mona Sahlin, inte längre sitter vid makten kan det vara mindre känsligt att börja rota i det förflutna. Men det krävs mer. Egentligen finns det bara en enda väg att gå i den här historien:

¤ Avskaffande av den s.k. gravfriden.
¤ En oberoende internationell haverikommission som utreder förlisningen på riktigt.
¤ Bärgning av kvarlevorna.

Frågan är om den nya regeringen har modet.

Så leda de blinda

Så har försvarsminister Odenberg blidkat kritikerna. I alla fall i hans trångsynta värld, för här består kritikerna främst av justitiedepartementet, SäPo och registernämnden. Sådan är han, Mikael Odenberg.

Man kan fråga sig vad det är för ena förändringar som har gjort att det 1984-betonade förslaget nu är genomförbart. Enligt Odenberg är det ju stora förändringar som ska garantera integriteten. Så är det naturligtvis inte, och det förstår (kanske) Odenberg också.

Problemet är nämligen inte att det saknats en och annan passus om att hänsyn ska tas till integritet. Nej, problemet är att förslaget läggs. Om Odenberg hade ett minne som sträcker sig längre än ett par veckor borde han inse att varje lag med villkor snart blir en lag utan villkor. Både i teori och praktik kommer man att ta genvägar för att bli mer effektiv i övervakningen. Med tiden kommer villkoren som ställs i lagtexten att vittra bort och förr eller senare kommer man även formellt att ta bort dessa.

"Nej då, det kommer inte att hända", kan man nästan höra Odenberg svara. För Odenberg, likt Bodström, är uppenbarligen en människa som är totalt okunnig och oförstående om historien - men som har förmåga att se in i framtiden. Det är nämligen vad som förutsätts: att ingen kommer att kränka någons integritet trots att en lag nu föreslås som ger långt större befogenheter att göra just detta.

Det är denna ändamålsglidning som är den stora risken. Anledningen till detta är att man ur övervakarnas synvinkel gärna tänjer lite på reglerna för att få den [kränkande] information som man så gärna vill ha. Förr eller senare är det någon som kommer på den enastående idéen att använda befintlig infrastruktur till även andra syften.

Det är samma sak som upprepar sig gång på gång. Som att biltullarna i Stockholm nu används för att registrera och spåra trafikanter för att, om möjligt, sätta dit någon för brott. I början handlar det förstås om "bra" saker som att finna de som är misstänkta för mord och våldtäkt, men snart går det över på skattebrott, kartläggning för att skapa "profiler" som sedan utgör grund för extra övervakning "ifall att".

Sedan är ju alltid risken att informationen sprids till så kallat "obehörig". Maffia och annan organiserad brottslighet kommer att köpa informationen av mindre hederliga statsanställda och använda den för att hitta den som ska mördas eller pryglas. Media "får tag på" profiler för offentliga personer och publicerar dem för att öka upplagorna - till priset att någons, förmodligen oskyldig, liv förstörs.

Dessa risker förstår inte Odenberg, för han (liksom Bodström) tror att bara för att det står "staten" på brevhuvudet så går ingenting fel. Brevhuvudet är liksom garantin för att allt går rätt och alltid kommer att gå rätt. Historie- eller huvudlöst skulle jag kalla det, men Odenberg talar förstås i termer av vår "trygghet" och "säkerhet". Det är så det brukar heta. (Hitler talade f ö om tyskarnas trygghet och vi vet ju vad det egentligen innebar.)

Men problemet är inte dessa risker. Problemet är att detta är ytterligare ett steg i fel riktning och ett direkt resultat av "hur man kokar en groda". Som alla vet kan man inte släppa en groda i hett vatten, för då hoppar den ur. Men om man sätter den i en kastrull med svalt vatten och sakta ökar temperaturen kommer grodan att sitta kvar och kokas levande. Det är detta som Odenberg, Bodström och Co är antingen offer för eller önskar.

Alla förslag som läggs syftar nämligen till att "bara" flytta positionerna lite grann för att på så sätt kunna komma lite närmare de fulingar man är ute efter (brottslingar, terrorister, prostituerade, judar, homosexuella - det är lite olika beroende på när det sägs och vem som säger det). Det är så staten skaffar sig ökade befogenheter, för varför skulle folk egentligen bry sig om den tar sig lite mer friheter (på vår bekostnad) för att komma åt det där riktiga avskummet? "Det är ju för vår säkerhet".

Så länge det "inte drabbar mig" känner sig de allra flesta trygga, och så länge folk i allmänhet litar på att den svenska staten faktiskt inte gör som Hitler så anser de sig tro på garantierna. Så flyttas positionerna ett steg i taget mot en helt orimlig situation.

Det var samma sak med skattetrycket, där socialdemokratiska arbetarepartiet organiserades kring ett gemensamt krav på sänkt skatt. Arbetarna gick nämligen på knäna under hela fyra procents skattetryck - socialdemokraterna krävde att det tunga oket skulle lättas. Men väl vid makten insåg man hur mycket kul man kunde göra för andras pengar. Genom att om och om igen lova att "ge" mycket mer (till få) medan man bara tog lite mer (av många) blev skattetrycket på en låginkomsttagare efter hand till dagens enorma dryga 60%.

Varför gick arbetarna med på att höja skatten från den nästan omöjliga bördan på fyra procent till en börda som är mer än 15 gånger tyngre? Just för att man flyttade positionerna gång efter annan och lät folk vänja sig vid skattenivåer och bidrag. Idag är det nästan omöjligt att sänka skatten - det blir ramaskri, för folk är vana vid sina bidrag och har redan glömt sin skattebörda.

Detsamma med övervakningen: efter hand vänjer sig folk och "ett litet steg till" låter inte så farligt. Men plötsligt befinner vi oss i ett verklighetens 1984 och undrar hur vi kom hit. Plötsligt finns ingen frihet mer och alla får leva med att ständigt vara övervakade och riskera att någon använder information om just mitt privatliv mot mig.

Frågan man bör ställa sig är alltså inte om det här förslaget, likt alla andra förslag, är direkt kränkande för mig. Det är det naturligtvis inte för de flesta, för annars hade det inte lagts. Nej, frågan är om jag kan förvänta mig någon rättvisa när väl staten har all information och all makt över mig; när vi väl tagit oss över det sluttande planet, vad är det som är kvar av mitt liv?

Faktum är att övervakning av "ledningar" (som det heter) är anonymt och enkelt - det drabbar inte mig. Och det kanske inte är så farligt att ens mina telefonsamtal registreras och spelas in. Men helheten som den ser ut och kommer att se ut är många resor värre. Trenden visar på att vi snart befinner oss i ett samhälle där vi måste anpassa vårt privatliv för att inte fastna i någon algoritm som pekar ut "suspekta element" på en server i en myndighets källare. Vad händer sedan? Det är ingen som vet exakt vilka befogenheter framtida myndigheter kommer att ha för att tvinga fram erkännanden från de som råkar ha köpt en pizza och kört Volvo just den dagen eller de som går på gym två gånger i veckan, bor i villa i Täby och åker på semester till Thailand.

Det låter som science fiction och det är precis vad Odenberg (om han nu förstår detta, vilket är tveksamt) hoppas att vi ska tycka. För med tiden kommer han att lägga fler förslag som ytterligare inskränker vår "privata sfär" och därmed ökar statens makt över oss. Men var går gränsen? För Odenberg finns det förstås ingen; för honom är statens effektivitet långt mer värd än mitt och ditt liv. Och så länge han själv sitter bakom spakarna och får som han vill kommer han ju inte att kränka sig själv.

Så problemet är inte att det inte finns "spärrar" eller villkor i den nya lagen. Det Odenberg ska fråga sig är vad det är att vara människa om man inte får ha något privat alls, ingen privat sfär och inget privatliv. Och framförallt: vad händer när Odenberg och Bodström har flyttat gränsen för statens övervakning och någon annan, som inte alls är välvilligt inställd, tar över.

Det är faktiskt så att både Hitler och Stalin hade varit överlyckliga om de istället för 1930-talets Tyskland och 1920-talets Sovjetunionen hade tagit över det "moderna" Sverige. Här finns ju alla register redan! Det är bara att trycka på några knappar så får man den information man behöver. Strålande! I ett framtida Tredje Rike slipper inga judar undan. Det har Odenberg och Bodström leende sett till.

Men detta förstår de inte; de har faktiskt ingen aning om något sådant. Det finns inte i deras sinnevärld. Detta, att Odenberg och Bodström skulle förstå de verkliga riskerna med deras bokstavligt talat livsfarliga förslag, är verklig science fiction. They have no clue whatsoever.

LAL igen *LOL*

Vår nya kulturminister visar återigen att hon inte är i närheten av att lyckas axla sin företrädare Cecilia Stegö Chilòs mantel. Med anledning av Lars Leijonborgs utspel om att han bland annat vill avskaffa presstödet uttalar hon klart och tydligt: "Det är inte regeringens politik att avskaffa presstödet".

Hon säger i en debattartikel i Journalisten att "[r]egeringen ser presstödet som ett viktigt instrument för mångfald på mediemarknaden". Jo, det argumentet har man ju hört förut. Det är ständigt samma visa från de som kallar sig "socialkonservativa" i moderaterna. Oftast är det folk som av någon besynnerlig anledning hamnat i moderaterna (ofta av släktskäl), men som politiskt snarare är smygsossar och regleringsivrare. Den enda skillnaden mot socialdemokratiska maktmän är att de vill reglera och stödja bara när det gäller att med statens hjälp understödja de personliga preferenserna (snarare än Partiets).

Det konstiga i kulturministerns uttalande är att både folkpartiet och moderaterna har uttalat att presstödet ska avvecklas. Det betyder att av regeringspartiernas mandat står 128 för ett avskaffande och endast 52 emot (om man förutsätter att både kd och c är emot ett avskaffande*). Och för moderaterna och folkpartiet i denna fråga är det inte de vanliga politiska formuleringarna som används - det är mycket klart vad som avses. I moderaternas partiprogram (handlingsprogrammet) som antogs på stämman 1993 står att: Såväl tidningar som etermedia skall stå fria från staten. Pressstödet [sic!] avvecklas. Kan det bli tydligare?

Men visst kan det vara så att regeringen ändå inte står bakom den moderata politiken. På det sättet har säkert Lena Adelsohn Liljeroth (det är så hon heter, vår kulturminister) rätt. Men problemet är inte att regeringen i denna fråga inte för sådan politik. Problemet är att hon är företrädare för ett parti som utan tvekan tycker att presstödet ska avskaffas. Det är av allt att döma hon själv som inte vill röra statens inflytande över media. Detta i kombination med att hon är så förbaskat snabb på att ständigt rusa ut för att kritisera och fördöma de som har avvikande åsikt gör det hela rätt skrämmande.

Adelsohn Liljeroths politiska framtoning är totalt annorlunda än den tidigare kulturministerns. Där Stegö Chilò faktiskt stod för åsikterna i partiets program, och av allt att döma avsåg att driva dem, står Adelsohn Liljeroth för den helt motsatta politiken: det så kallade reinfeldtska mjäket. Betyder det att den lovande kulturpolitik som regeringen under sin första dryga vecka verkade avse att driva, nu har förbytts i någon slags socialkonservativ sörja? Något annat är nämligen inte att förstå ur kulturministerns frekventa (se t ex här, här och här) men ack så hopplösa uttalanden.

Det är nämligen de signaler som kulturministern sänder som är det stora problemet i sammanhanget: utöver att hon uppenbarligen är en mossig överklasskärring har hon också åsikter som en sådan. Hon tycker uppenbarligen bättre om "fin" konst än populärdito och verkar inte avogt inställd till att spendera våra pengar på det hon tycker om. Detta i kombination med regeringen Reinfeldts allmänna "vi duckar för allt och alla"-strategi betyder bara en sak: inga indragna bidrag/stöd, i kombination med ökade stöd för sådant som kulturministern personligen värdesätter.

Vi kan alltså utgå ifrån att den skattesänkning som sägs ge mer i lönekuvertet redan imorgon är tillfällig. Snart måste regeringen Reinfeldt höja skatten för att klara ytterligare "progressiva" stöd till kultur och media.


* Kristdemokraterna skriver i sitt idéprogram att "[e]n statlig mediepolitik måste därför inriktas på att främja mångfalden inom massmedierna", vilket med tanke på det svenska politiska klimatet antagligen innebär enorma summor i statligt stöd. Centerpartiet är mer ambivalent och skriver att Sverige ska "[h]a en oberoende och fri media" samt att man vill "[v]erka för att medieutbudet blir tillgängligt för alla". (Vad det betyder är inte säkert att ens centerpartiet vet.)

Mona - en kontroversiell nobody?

Inget kan stoppa Mona Sahlin nu. Det skulle möjligen vara en fet skandal innan kongressen i mars, men det känns som att Sahlin bör ha hunnit lära sig hur regler för kontokort fungerar vid det här laget. Leden sluts, Partiet enas. Nu ska det ske.

Det är intressant att Mona Sahlin utmålats som kontroversiell. För samtidigt verkar ju ingen veta någonting om henne. Inget om vad hon har åstadkommit. Inget om vad hon tycker. Och ännu mindre om vad hon kan tänkas vilja göra i framtiden som partiledare. Kvinnan verkar vara ett blankt papper – vilket i sig är ganska imponerande eftersom hon har suttit i riksdagen oerhört länge, varit minister i flera regeringar och lagt huvudet på sned i fler TV-inslag än jag kan räkna till.

Alla, från s-väljare till borgerliga politiker, hoppas på förändring. Uttalanden från Mona Sahlin om en ny syn på företagande har fått vissa att hoppas på en sväng in mot mitten. Men det är svårt att se hur Sahlin ska kunna arbeta för en modern syn på företagande och samtidigt försvara stopplagar och "arbetsrätt". Hur stora förändringar tål egentligen SAP innan falangerna börjar bråka öppet?

Göran Persson har fått bära hundhuvudet för valförlusten sedan den där trevliga septemberkvällen i fjol. Om socialdemokraternas valanalys inte blir djupare än så, är det mycket möjligt att Sahlin inte kan förändra alltför mycket. Men matematiken för en röd valseger nästa val är enkel: sossarna måste vinna tillbaka medelklassen från moderaterna. Hur man ska kunna attrahera medelklassen och samtidigt få ihop det med Lars Ohly och Peter Eriksson, vilket är nödvändigt för en seger, ska bli väldigt intressant att se. Minst lika intressant blir det att se en statsminister och en oppositionsledare som kommer att tävla i att se snälla och ofarliga ut i sina debatter.

En utlännings syn på Sverige

Jag fick ett mail angående min essä om den svenska välfärdsstaten som publicerats av Ludwig von Mises Institute. Det är från en amerikansk [social]demokrat, som upplevt Sverige. Han säger det bäst själv, och mycket träffsäkert, så jag citerar hela mailet:

Hi,

I was just sent a link to your article "How the Welfare State Corrupted Sweden" and wanted to drop you a note.

I am American and just returned after 2 years in Stockholm with my family. My wife is Swedish and we have two children, one was in daggis and then went into grade 0.

I was surprised to see many 1 year old children in daggis. My daughter was 4 when we arrived and was in school for half the time that most much younger children there. I really wonder how many hours a day most people spend with their kids.

I consider myself quite liberal by American standards and live in San Francisco. After two years in Sweden, I felt like the most right-wing, American Republican. I found myself incredibly frustrated with the lack of responsibility people were taking for their lives, actions and children.

There was a pervasive child rearing "technique" where people let their kids do whatever they want so they could "live." I saw a girl spit in her mother's face and call her a whore in Kungsträdgården and the mother had almost no reaction. I was shocked.

Another big surprise for me was the rampant materialism and its resulting conformity. Everyone had to have the same Canadian Goose jacket or wide headband or whatever. Anyone who expressed individuality was "weird." And I'm from commercial, retail-driven America!

We had problems with every single contractor we had working on our apartment and later house. The workers overcharged (they couldn't even lie or cheat well) and showed up when it was convenient to them. There was very little recourse other then endless discussion. I fired most of the them and did the work myself in the end. Oddly, after getting fired must just shrugged. They obviously couldn't care less if they were doing a good job and getting paid for it or not.

We had a small business in Stockholm and due to the labor laws had no ability to hire extra workers. We just couldn't take the financial risk. We ended up turning away business and stunting what could have becoming a much larger enterprise due to the worker protection laws.

Some things I just found downright laughable. For instance, in sink garbage disposals are common place here. I found out in Sweden they are banned for safety reasons. Similarly I found that Sweden has recently banned power adapter (from US to Swedish outlets) for safety reasons. For me it was just more of the "The government knows best, you are too stupid to take care of yourself" mentality.

The level of hypocrisy was also evident in the state institutions like Systembolaget. They say they need to have high prices to help defray the cost of alcoholism, but they didn't seem to have problems selling single beer cans to the guys panhandling in front of my daughters daggis, across the street from Systembolaget. The recent discussion to lower alcohol taxes in souther Sweden due to Denmark's lower taxes just underscores that the real issue is making money.

After two years, my wife came to the conclusion that she didn't want our children to grow up Swedish. It was a very depressing realization.

We have since moved back to San Francisco. I don't mean to compare countries and say which is better or worse. America has more problems than most countries to be sure. I hope there is some middle ground between some of the protections Sweden has for the most needy and the near lack of any protection here in the US. For us, Sweden didn't give us many options to raise our children in the way we wish.

Nice job on the essay,

Alla kommentarer överflödiga.

Reinfeldt på export

I dagens SvD hävdas det att de tyska kristdemokraterna, CDU, visar intresse för Reinfeldts nya moderater. Merkel vill veta mer om hur man slår sittande socialdemokrater under en högkonjunktur. Och Reinfeldt undervisar säkert gärna om hur man överger både idéer och ideal för maktens skull.

CDU var som bekant på väg mot majoritet i senaste valet men tappade betänkligt mot slutet och sitter nu bakbundna i en koalition med SPD. Partiets förslag på platt skatt har utpekats som en orsak till tappet i valrörelsens slutskede. Det kan således passa bra att lyssna till en man som blev statsminister genom att överge förslag på stora skattesänkningar och reformer och i stället tala sig varm för offentlig sektor och kollektivavtal samt påbörja ett ynkligt kryperi för facket.

Visst är det avgörande att vinna makten om man vill genomföra sina politiska idéer. Men att byta ut idéerna för maktens skull...? Det är inte den vägen Angela Merkel eller andra borgerliga politiker i Europa bör gå. Socialdemokraterna och vänstern måste bemötas med liberala argument och liberal politik. Annars når vi en obehaglig konsensus som i praktiken eliminerar allt vad opposition heter. Politiken måste bara förpackas på ett skickligt sätt för att lyckas i det välfärdskramande Europa. Reinfeldts motto tycks dock vara att lyckas man inte sälja in sina idéer, får man sälja av dem.

Den sanna bilden av Persson?

Det är anmärkningsvärt hur bilden av Göran Persson har förändrats sedan valnederlaget och hans anmälda avgång. Bilden i medierna har visserligen alltid varit att han är bufflig och väldigt dominant, men nu kliver även socialdemokrater fram och bekräftar den bild som de tidigare påstått vara överdriven.

I partiets pågående partiledarfars upprepas det att det finns två viktiga förändringar som måste till: nästa partiledare måste vara en kvinna och det måste vara mindre av enmansshow. Detta är direkt kritik mot Göran Persson på ett öppet sätt vi inte tidigare har upplevt. Anledningen är att ingen bryr sig, allra minst Persson själv. Han har knappt gjort ett TV-framträdande sedan den nya regeringen tillträdde. Men det är intressant att se hur kritiken mot det gamla styret nu pyser fram när makten är förlorad och den gamle ledaren snart avsatt. Det är som om många socialdemokrater andas ut lite grann. Kanske kommer vi med tiden att få veta både ett och annat om Perssons styre när fler och fler vågar ta bladet från munnen då den gamle chefen ägnar sig åt svampplockning i stället för politik.

Ett slag för freden

Slår upp dagens upplaga av gratistidningen Punkt.se. Carolina Gynning skriver krönika. Ja, jag har inget bättre för mig än att läsa den, dessutom har jag börjat tröttna på allt tjat om Carl Bildt.
Gynning, som visat sig från sin allra "bästa" sida i TV4:s pladderprogram Förkväll, har tröttnat på sina stora bröst. Det är trevligt med implantat, men de skymmer (!) ju hennes person! Så nu ska hon ta ut dem. Och sen ska hon auktionera ut dem på Ebay. För där har ju alla stora kändisars ägodelar auktionerats ut. Kläder från både Elvis och Madonna, till exempel. Och så Gynnings bröstimplantat som ett slags svenskt kändisbidrag till den globala auktionsscenen.

Men det är inte för pengarna. Gynning är inte girig. Nej, pengarna ska gå till ”offren för inbördeskriget i Rwanda”. Det går riktigt att se hur människorna i Rwanda blir tårögda av tacksamhet just nu.

Till bröders hjälp

Att biståndspengar handlar om att ta från fattiga människor i rika länder och ge till rika människor i fattiga länder visste redan P T Bauer. Bistånd leder också ofta till mer fattigdom snarare än mindre. För en bra genomgång av detta rekomenderas boken "Till väster om marknaden - bistånd med slagsida"

Bistånd kan dock även handla om att ta från fattiga människor i rika länder och ge till andra rika människor i samma land. Gärna då till sådna som står biståndsutdelarna själva nära. Exempelvis det egna partiet eller närstående organisationer.

Att detta är ett politiskt otyg snarare än ett socialdemokratiskt sådant visas bland annat av detta pressmeddelande från moderata biståndsministern Gunilla Carlsson. (det kan noteras att en av de sannolika motagarna av pengarna är en stiftelse där biståndsministern själv sitter i styrelsen)

"Ökat stöd till partianknutna organisationer

Regeringen har idag beslutat att höja det totala stödet till svenska partianknutna organisationer för demokratiuppbyggnad i utvecklingsländer och i länder på Västra Balkan, Östeuropa samt Centralasien till 75 miljoner kronor. Av dessa skall 64 miljoner gå till stöd till systerpartier. Beslutet återges i regleringsbrevet till Sida för budgetåret 2007.

- Detta är ett led i att stärka Sveriges demokratibistånd. De partianknutna organisationerna spelar en viktig roll såväl i Mellanöstern som i Afrika och i vårt närområde för att stödja kampen inte bara för mänskliga fri- och rättigheter, utan också för bättre samhällsstyrning och demokrati, säger biståndsminister Gunilla Carlsson.

Detta bistånd till demokratiuppbyggnad, genom partianknuta organisationer som riksdagspartierna nominerar, har pågått sedan 1995. Målet är att genom insatser av dessa organisationer bidra till och bistå utvecklingen av ett väl fungerande partiväsende, politiskt deltagande och demokratiska politiska system. Det syfter också till att främja respekt för mänskliga rättigheter, alla människors lika värde, liksom till att upprätta kanaler mellan medborgarna och politiska beslutsfattare. Syftet är att främja ett representativt styrelseskick.

Mottagarländernas egna prioriteringar ska vara utgångspunkt för insatserna och länderna ansvarar själva för dem. Verksamheten ska inriktas på långsiktiga, men kostnadsmässigt avgränsade, projekt."

Ytterligare ett värmens år

Brittiska klimatexperter förutspår att 2007 kommer att bli ännu varmare än 2006 - och t o m varmare än rekordåret 1998. Det betyder antagligen att det blir ytterligare ett år av klimathysteri, där katastrofmystiker hörs högst i våra medier.

Det intressanta med rapporteringen om hur det kan tänkas bli 2007 (skönare klimat) är att det faktiskt anges en anledning: El Niño. Detta fenomen är, liksom alla som har ett intresse för natur och klimat vet, relativt svårförståeligt men likväl allmänt känt och mycket gammalt. Med jämna mellanrum byter strömmarna utanför den sydamerikanska västkusten riktning. Det betyder att de havsområden som tidigare varit fyllda av näringsrikt vatten plötsligt blir näringsfattiga och tvärtom. Detta slår hårt mot bl a fiskerinäringen i Chile, men kanske framförallt mot en hel del av de större havslevande djuren (bl a valar).

El Niño får varje gång den uppkommer enorma effekter precis på samma sätt som vi kan tänka oss att en skiftad golfström skulle få stora effekter på vårt eget klimat. Och dessa förändringar påverkar i sig klimatet globalt. Men det är, både i fallet El Niño och en skiftad golfström, likväl naturliga processer, även om de än så länge är svåra att förklara för forskarna. Vi vet att sådana skiftningar uppkommer med jämna mellanrum, men inte riktigt varför.

Så anledningen till att 2007 kommer att bli varmare än 2006 och 1998 sägs alltså vara en återkommande tillfällig men radikal förändring i havsströmmarna. Men inte nog med det - anledningen till det varma vädret 2007 är att El Niño "väntas fortsätta under årets första månader" (min kursivering).

Aha, så det har alltså funnits en klar anledning till väder- och klimatskillnaderna i världen. Och man har alltså vetat om detta, för El Niño har redan pågått ett tag under hösten och vintern 2006. Men varför har man missat att rapportera detta när klimathysterikerna skrikit sig hesa? Jag vet inte med mig att jag hört något om att vädret kan tänkas bero på, eller ens att det funnits, en El Niño!

Detta talar alltså för att allt är som vanligt med naturgalningarna även om det inte är som vanligt med väder och klimat: de griper efter halmstrån, ljuger och döljer fakta.

Det verkliga målet med naturmupparnas kampanjer framstår som alltför tydligt. Man skyller alla naturliga fenomen och "rubbningar" i en påstått statisk natur på människan och hur hon lever. Framförallt är det den västerländska människan och hennes teknik som är "boven". Om vi bara slutar använda bilar, datorer, robotar, maskiner. Om vi bara slutar bo i hus, bespruta grödor, avla djur. Om vi bara slutar att utveckla mediciner, nyttja sjukvård, resa...

Vad som framstår när man skingrar den klimatpaniska dimman är inget annat än den vanliga människofientliga idiotvänstern. Det här är, precis som man kunde gissa, människor som hatar det högteknologiska och civiliserade levernet och som gärna skulle tvinga mänskligheten tillbaka till stenåldern. Klimathysterikerna är, i alla fall till en stor majoritet, människor som uppenbarligen är psykiskt sjuka: de är så otillfreds med att vara människor att de ser människans utrotning som ett mål. Miljöfrågan och miljöorganisationernas planterade buzzwords klimatförändring, global uppvärmning och växthuseffekt är endast medel att nå målet.

Men i själva verket har de ingenting att komma med, ingenting att bidra med för att få till stånd en lösning på de problem som faktiskt finns. Man skyller hejdlöst på allt och alla, och litar till att den som skriker högst i längden etablerar en sanning. Och med tanke på hur media hänger på är det inte svårt att tro att de förr eller senare får rätt.

Det ställer höga krav på de som faktiskt har tillgång till fakta. Det råder inga tvivel om att El Niño snart försvinner från den ovan länkade SvD-artikeln till förmån för något uttalande om växthusgaser och hur industrin långsamt kväver oss. Denna förklaring kommer att tystas ned precis som den styrkta förklaring, som baserar sig på solförändringar, inte har lyckats tränga igenom mediabruset.

Det här blogginlägget blir väl ytterligare ett av alla de ignorerade inlägg som berör miljöfrågan på ett faktamässigt sätt. Debatten kommer knappast att förändras eller förbättras av detta, men kanske kan det leda till ett litet steg i rätt riktning. Många bäckar små osv.

Även om miljödebatten styrs och vinklas av en massa människor med långt ifrån sunda intressen är inte hoppet ute. Och även om vi skulle förlora debatten kan vi i alla fall se fram emot vackert väder framöver.


Update: Ibland är verkligheten verkligen så förutsägbar som man tror. I Aftonbladet rapporteras samma artikel som i SvD, men här är El Niño som förklaring starkt nedtonat. Artikeln kan läsas här.

.

Skogstomten hör av sig såhär efter jul

Svensk utrikespolitiks skogstomte framträder i sin naturliga miljö, nämligen DN Debatt, med en rad krav på den nytillträdda regeringen.

Eftersom USA invaderat Irak och inte gör allt för att lösa konflikten Israel-Palestina måste Fredrik Reinfeldt omgående börja bojkotta amerikanerna. Ubåten Gotland ska omgående tas hem, exporten av militärmateriel till USA avbrytas och Reinfeldt ska för allt i livet inte besöka George W Bush.

Helt bortsett från Åströms skönmålning av Irak under Saddam och Vietnam-nostalgi är artikeln patetisk. Ty enligt Åström råkade plötsligt en svensk ubåt, svensk militärmateriel och mycket annat liksom av gudomlig makt hamna i amerikanska händer. Att det var den socialdemokratiska regeringen Persson som fattade besluten omnämns inte i artikeln.

Faktum är att till och med socialdemokraterna övergivit den Åströmska linjen, vilket är en välgärning. Kålsuperi och diktaturpussande kombinerat med neutralitets-brytande samarbete är inget att idealisera eller eftersträva, vad än Sverker Åström hävdar.