Så leda de blinda

Så har försvarsminister Odenberg blidkat kritikerna. I alla fall i hans trångsynta värld, för här består kritikerna främst av justitiedepartementet, SäPo och registernämnden. Sådan är han, Mikael Odenberg.

Man kan fråga sig vad det är för ena förändringar som har gjort att det 1984-betonade förslaget nu är genomförbart. Enligt Odenberg är det ju stora förändringar som ska garantera integriteten. Så är det naturligtvis inte, och det förstår (kanske) Odenberg också.

Problemet är nämligen inte att det saknats en och annan passus om att hänsyn ska tas till integritet. Nej, problemet är att förslaget läggs. Om Odenberg hade ett minne som sträcker sig längre än ett par veckor borde han inse att varje lag med villkor snart blir en lag utan villkor. Både i teori och praktik kommer man att ta genvägar för att bli mer effektiv i övervakningen. Med tiden kommer villkoren som ställs i lagtexten att vittra bort och förr eller senare kommer man även formellt att ta bort dessa.

"Nej då, det kommer inte att hända", kan man nästan höra Odenberg svara. För Odenberg, likt Bodström, är uppenbarligen en människa som är totalt okunnig och oförstående om historien - men som har förmåga att se in i framtiden. Det är nämligen vad som förutsätts: att ingen kommer att kränka någons integritet trots att en lag nu föreslås som ger långt större befogenheter att göra just detta.

Det är denna ändamålsglidning som är den stora risken. Anledningen till detta är att man ur övervakarnas synvinkel gärna tänjer lite på reglerna för att få den [kränkande] information som man så gärna vill ha. Förr eller senare är det någon som kommer på den enastående idéen att använda befintlig infrastruktur till även andra syften.

Det är samma sak som upprepar sig gång på gång. Som att biltullarna i Stockholm nu används för att registrera och spåra trafikanter för att, om möjligt, sätta dit någon för brott. I början handlar det förstås om "bra" saker som att finna de som är misstänkta för mord och våldtäkt, men snart går det över på skattebrott, kartläggning för att skapa "profiler" som sedan utgör grund för extra övervakning "ifall att".

Sedan är ju alltid risken att informationen sprids till så kallat "obehörig". Maffia och annan organiserad brottslighet kommer att köpa informationen av mindre hederliga statsanställda och använda den för att hitta den som ska mördas eller pryglas. Media "får tag på" profiler för offentliga personer och publicerar dem för att öka upplagorna - till priset att någons, förmodligen oskyldig, liv förstörs.

Dessa risker förstår inte Odenberg, för han (liksom Bodström) tror att bara för att det står "staten" på brevhuvudet så går ingenting fel. Brevhuvudet är liksom garantin för att allt går rätt och alltid kommer att gå rätt. Historie- eller huvudlöst skulle jag kalla det, men Odenberg talar förstås i termer av vår "trygghet" och "säkerhet". Det är så det brukar heta. (Hitler talade f ö om tyskarnas trygghet och vi vet ju vad det egentligen innebar.)

Men problemet är inte dessa risker. Problemet är att detta är ytterligare ett steg i fel riktning och ett direkt resultat av "hur man kokar en groda". Som alla vet kan man inte släppa en groda i hett vatten, för då hoppar den ur. Men om man sätter den i en kastrull med svalt vatten och sakta ökar temperaturen kommer grodan att sitta kvar och kokas levande. Det är detta som Odenberg, Bodström och Co är antingen offer för eller önskar.

Alla förslag som läggs syftar nämligen till att "bara" flytta positionerna lite grann för att på så sätt kunna komma lite närmare de fulingar man är ute efter (brottslingar, terrorister, prostituerade, judar, homosexuella - det är lite olika beroende på när det sägs och vem som säger det). Det är så staten skaffar sig ökade befogenheter, för varför skulle folk egentligen bry sig om den tar sig lite mer friheter (på vår bekostnad) för att komma åt det där riktiga avskummet? "Det är ju för vår säkerhet".

Så länge det "inte drabbar mig" känner sig de allra flesta trygga, och så länge folk i allmänhet litar på att den svenska staten faktiskt inte gör som Hitler så anser de sig tro på garantierna. Så flyttas positionerna ett steg i taget mot en helt orimlig situation.

Det var samma sak med skattetrycket, där socialdemokratiska arbetarepartiet organiserades kring ett gemensamt krav på sänkt skatt. Arbetarna gick nämligen på knäna under hela fyra procents skattetryck - socialdemokraterna krävde att det tunga oket skulle lättas. Men väl vid makten insåg man hur mycket kul man kunde göra för andras pengar. Genom att om och om igen lova att "ge" mycket mer (till få) medan man bara tog lite mer (av många) blev skattetrycket på en låginkomsttagare efter hand till dagens enorma dryga 60%.

Varför gick arbetarna med på att höja skatten från den nästan omöjliga bördan på fyra procent till en börda som är mer än 15 gånger tyngre? Just för att man flyttade positionerna gång efter annan och lät folk vänja sig vid skattenivåer och bidrag. Idag är det nästan omöjligt att sänka skatten - det blir ramaskri, för folk är vana vid sina bidrag och har redan glömt sin skattebörda.

Detsamma med övervakningen: efter hand vänjer sig folk och "ett litet steg till" låter inte så farligt. Men plötsligt befinner vi oss i ett verklighetens 1984 och undrar hur vi kom hit. Plötsligt finns ingen frihet mer och alla får leva med att ständigt vara övervakade och riskera att någon använder information om just mitt privatliv mot mig.

Frågan man bör ställa sig är alltså inte om det här förslaget, likt alla andra förslag, är direkt kränkande för mig. Det är det naturligtvis inte för de flesta, för annars hade det inte lagts. Nej, frågan är om jag kan förvänta mig någon rättvisa när väl staten har all information och all makt över mig; när vi väl tagit oss över det sluttande planet, vad är det som är kvar av mitt liv?

Faktum är att övervakning av "ledningar" (som det heter) är anonymt och enkelt - det drabbar inte mig. Och det kanske inte är så farligt att ens mina telefonsamtal registreras och spelas in. Men helheten som den ser ut och kommer att se ut är många resor värre. Trenden visar på att vi snart befinner oss i ett samhälle där vi måste anpassa vårt privatliv för att inte fastna i någon algoritm som pekar ut "suspekta element" på en server i en myndighets källare. Vad händer sedan? Det är ingen som vet exakt vilka befogenheter framtida myndigheter kommer att ha för att tvinga fram erkännanden från de som råkar ha köpt en pizza och kört Volvo just den dagen eller de som går på gym två gånger i veckan, bor i villa i Täby och åker på semester till Thailand.

Det låter som science fiction och det är precis vad Odenberg (om han nu förstår detta, vilket är tveksamt) hoppas att vi ska tycka. För med tiden kommer han att lägga fler förslag som ytterligare inskränker vår "privata sfär" och därmed ökar statens makt över oss. Men var går gränsen? För Odenberg finns det förstås ingen; för honom är statens effektivitet långt mer värd än mitt och ditt liv. Och så länge han själv sitter bakom spakarna och får som han vill kommer han ju inte att kränka sig själv.

Så problemet är inte att det inte finns "spärrar" eller villkor i den nya lagen. Det Odenberg ska fråga sig är vad det är att vara människa om man inte får ha något privat alls, ingen privat sfär och inget privatliv. Och framförallt: vad händer när Odenberg och Bodström har flyttat gränsen för statens övervakning och någon annan, som inte alls är välvilligt inställd, tar över.

Det är faktiskt så att både Hitler och Stalin hade varit överlyckliga om de istället för 1930-talets Tyskland och 1920-talets Sovjetunionen hade tagit över det "moderna" Sverige. Här finns ju alla register redan! Det är bara att trycka på några knappar så får man den information man behöver. Strålande! I ett framtida Tredje Rike slipper inga judar undan. Det har Odenberg och Bodström leende sett till.

Men detta förstår de inte; de har faktiskt ingen aning om något sådant. Det finns inte i deras sinnevärld. Detta, att Odenberg och Bodström skulle förstå de verkliga riskerna med deras bokstavligt talat livsfarliga förslag, är verklig science fiction. They have no clue whatsoever.