LAL igen *LOL*

Vår nya kulturminister visar återigen att hon inte är i närheten av att lyckas axla sin företrädare Cecilia Stegö Chilòs mantel. Med anledning av Lars Leijonborgs utspel om att han bland annat vill avskaffa presstödet uttalar hon klart och tydligt: "Det är inte regeringens politik att avskaffa presstödet".

Hon säger i en debattartikel i Journalisten att "[r]egeringen ser presstödet som ett viktigt instrument för mångfald på mediemarknaden". Jo, det argumentet har man ju hört förut. Det är ständigt samma visa från de som kallar sig "socialkonservativa" i moderaterna. Oftast är det folk som av någon besynnerlig anledning hamnat i moderaterna (ofta av släktskäl), men som politiskt snarare är smygsossar och regleringsivrare. Den enda skillnaden mot socialdemokratiska maktmän är att de vill reglera och stödja bara när det gäller att med statens hjälp understödja de personliga preferenserna (snarare än Partiets).

Det konstiga i kulturministerns uttalande är att både folkpartiet och moderaterna har uttalat att presstödet ska avvecklas. Det betyder att av regeringspartiernas mandat står 128 för ett avskaffande och endast 52 emot (om man förutsätter att både kd och c är emot ett avskaffande*). Och för moderaterna och folkpartiet i denna fråga är det inte de vanliga politiska formuleringarna som används - det är mycket klart vad som avses. I moderaternas partiprogram (handlingsprogrammet) som antogs på stämman 1993 står att: Såväl tidningar som etermedia skall stå fria från staten. Pressstödet [sic!] avvecklas. Kan det bli tydligare?

Men visst kan det vara så att regeringen ändå inte står bakom den moderata politiken. På det sättet har säkert Lena Adelsohn Liljeroth (det är så hon heter, vår kulturminister) rätt. Men problemet är inte att regeringen i denna fråga inte för sådan politik. Problemet är att hon är företrädare för ett parti som utan tvekan tycker att presstödet ska avskaffas. Det är av allt att döma hon själv som inte vill röra statens inflytande över media. Detta i kombination med att hon är så förbaskat snabb på att ständigt rusa ut för att kritisera och fördöma de som har avvikande åsikt gör det hela rätt skrämmande.

Adelsohn Liljeroths politiska framtoning är totalt annorlunda än den tidigare kulturministerns. Där Stegö Chilò faktiskt stod för åsikterna i partiets program, och av allt att döma avsåg att driva dem, står Adelsohn Liljeroth för den helt motsatta politiken: det så kallade reinfeldtska mjäket. Betyder det att den lovande kulturpolitik som regeringen under sin första dryga vecka verkade avse att driva, nu har förbytts i någon slags socialkonservativ sörja? Något annat är nämligen inte att förstå ur kulturministerns frekventa (se t ex här, här och här) men ack så hopplösa uttalanden.

Det är nämligen de signaler som kulturministern sänder som är det stora problemet i sammanhanget: utöver att hon uppenbarligen är en mossig överklasskärring har hon också åsikter som en sådan. Hon tycker uppenbarligen bättre om "fin" konst än populärdito och verkar inte avogt inställd till att spendera våra pengar på det hon tycker om. Detta i kombination med regeringen Reinfeldts allmänna "vi duckar för allt och alla"-strategi betyder bara en sak: inga indragna bidrag/stöd, i kombination med ökade stöd för sådant som kulturministern personligen värdesätter.

Vi kan alltså utgå ifrån att den skattesänkning som sägs ge mer i lönekuvertet redan imorgon är tillfällig. Snart måste regeringen Reinfeldt höja skatten för att klara ytterligare "progressiva" stöd till kultur och media.


* Kristdemokraterna skriver i sitt idéprogram att "[e]n statlig mediepolitik måste därför inriktas på att främja mångfalden inom massmedierna", vilket med tanke på det svenska politiska klimatet antagligen innebär enorma summor i statligt stöd. Centerpartiet är mer ambivalent och skriver att Sverige ska "[h]a en oberoende och fri media" samt att man vill "[v]erka för att medieutbudet blir tillgängligt för alla". (Vad det betyder är inte säkert att ens centerpartiet vet.)