tisdag, oktober 24, 2006

Kulturskymning

Vi har fått en ny kulturminister. Men vad vill kvinnan göra? Och kanske viktigast: vad har hon mandat att göra? Stegö Chilò ansågs av rödfärgade kulturtyckare som högerreaktionär, ett hot mot demokratin och hej-å-hå. Adelsohn Liljeroth är sannerligen ingetdera. Därmed får Reinfeldt vad han nog mest av allt vill ha just nu – lite lugn och ro. Och kulturvänstern kan andas ut.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad som i Sverige i traditionella termer ses som ”kultur”, men just detta gör kulturpolitiken så viktig. Inte tusan vill jag sponsra saker jag varken begriper eller har med att göra. Och det är förstås här själva grundproblematiken med begreppet kulturpolitik ligger. En politik som försörjer människor som inte kan försörja sig på vanligt sätt. Bara för att någon eller några har fått för sig att dessa människors arbete har ett så stort allmänvärde att det inte får låta sig styras av ”marknadskrafterna”, dvs. av alla medborgare.

Kulturarbetare ska vara självförsörjande precis som alla andra. Det finns inga rimliga skäl att lägga pengar på sådant som människor bevisligen inte vill ha. Så borde en ny modern kulturpolitik utformas och därmed på sikt avveckla sig själv. Att personer som Suzanne Osten, som anser att kulturen är ”den viktigaste frågan av alla”, skulle protestera högljutt är givet. Därför skulle utformandet av en ny kulturpolitik inte bara vara principiellt viktig utan dessutom underhållande att följa.

Konstnärer ska inte ges för stort utrymme. Titta bara hur det gick i Tyskland.

1 Comments:

At 30 oktober, 2006 23:55, Blogger M said...

Suzanne Osten ska inte ges för stort utrymme. Se bara hur det gick när hon ledde ett barnteaterprojekt på DI och en av hennes studenter dömdes för sexuellt ofredande av barn i sin del av projektet, vilket mildrades till enbart ofredande i tingsrätten. Hon är ett utomordentligt exempel på att kulturarbetare ska finansieras på annat sätt än via pengar staten tillskansat sig under vapenhot.

 

Skicka en kommentar

<< Home