söndag, december 31, 2006

Skickligt av Bildt

Bildt lyckas i sin utrikespolitiska exposé på Brännpunkt i Svenska Dagbladet helt att undvika att nämna USA en enda gång. Det är minst sagt skickligt.

Gott Nytt Folkhälsoår


Vänsterns vision måste vara att alla ska ha tråkigt. Hur kan man annars förklara den ständiga kampen mot livets små njutningar?

Alkoholen ska vara svindyr och svår att få tag i. Det ska svida när du köper den så att du inte vill göra det igen. Roligare droger kastas du i fängelse för, så försök inte. Vill du ha lite god, fet mat ska du straffas med fettskatt. Godis framför TV:n en lördagkväll? Skatt på socker. Vad fan är det för fel på människor vars enda mål i livet är att göra vardagen så trist som möjligt för alla andra? Oftast berörs de inte själva då nykterister är väldigt pigga på höjd alkoholskatt och ickerökare helst vill förbjuda cigaretter. Och lägger man inte skatt på saker som är goda, trevliga eller njutbara inskränker man oss via lagboken.

Att över huvud taget diskutera hälsa i kollektiva termer är rubbat – och det finns något djupt obehagligt i själva begreppet "folkhälsa" och dess historia. Politiker och byråkrater ska vakta över våra liv med pekpinnen i hand och i princip vilka åtgärder som helst kan motiveras med den kollektiva hälsan som grund.

Huvudargumentet för den restriktiva alkoholpolitiken – de höga priserna och den begränsade tillgången – är att det leder till minskade alkoholskador som i sin tur leder till lägre vårdkostnader. Människor ska alltså inte ligga andra till last genom att supa på sig sjukdomar. Man lyckas alltså använda sig av ett frihetligt argument för en begränsning i friheten.

Så när det nu är dags att fira ut det gamla året och in det nya, vad finns det att hoppas på? Dessvärre har den nya regeringen valt att följa den gamla på det här området. Folkhälsofascisterna i kristdemokraterna har fått hålla i rodret, vilket innebär bibehållet alkoholmonopol och fortsatt jakt på fett, socker och annat trevligt hos oss syndiga medborgare. Se till att ha lite roligt i kväll. Men dra ned gardinerna för säkerhets skull.

fredag, december 29, 2006

Detta borde vara ett skämt

En kvinna i Västerbotten blev enligt Aftonbladet uppringd av polisen för att en sopspion hade hittat en Kalle Anka-tidning med kvinnans namn på felaktig plats vid en sopstation. Hon har dessutom kallats till förhör. Suck! Finns det verkligen inget viktigare som polisen i Skellefteå kan ägna sig åt?
Nästa gång polisen klagar på bristande resurser är det bara att peka på att de ägnar sig åt fel saker.

onsdag, december 27, 2006

Skona diktatorn

Saddam Hussein ska avrättas. Det står klart sedan domen mot den forne diktatorn godkänts. Om allt går som planerat bör Hussein vara hängd om en månad. Jag kommer inte att sura när den gamle tyrannen hängs. Men jag tycker likafullt att det är fel att avrätta honom. Dels är jag principiell motståndare till dödsstraffet, som jag anser är ociviliserat och rent igenom sjukt. Staten ska inte ta livet av människor, punkt.

Men det finns även andra invändningar. Rättsfall mot diktatorer är av naturliga skäl oftast enorma. De kan dra ut så länge på tiden, och förhalas och saboteras av den anklagade, att den tilltalade hinner dö. Slobodan Milosevic är ett färskt exempel. Saddam Hussein satt dessutom länge vid makten och förbrytelserna är därför stort till antalet. Men varför ska han slippa undan så lätt? Förödmjukelsen att sitta i ett irakiskt fängelse är säkerligen större än lidandet att dö som självutnämnd martyr.

Stora brott har ännu inte hunnit utredas. Först i kön står den omtalade massakern i Halabja, där Husseinregimen använde gas på civila. Efter att den forne diktatorn dömts till livstid flera gånger om skulle enstaka irakier kunna få möjlighet att få egna fall prövade mot den irakiska staten, som rimligen bär det historiska ansvaret för att människor har fängslats och torterats bara för sin åsikt eller läggning. Att döda Saddam Hussein kommer inte att hjälpa Irak ur det pågående inbördeskriget. Inte heller kommer det att hjälpa till att kasta historisk klarhet över terrorn under den irakiske diktatorn.

En del saker var bättre för

Allt har tyvärr inte blivit bättre med tiden. Finansminister Anders Borgs åsikter har blivit sämre sedan han någon gång i början av 1990-talet var med i Robert Aschbergs program "Diskutabelt". För den som inte tror det rekommenderas att titta på följande film på youtube.

söndag, december 24, 2006

Slump eller antisemitism?


I flera av Jan Guillous agentromaner figurerar den palestinska hjältinnan Mouna Al-Husseini och i hans senaste bok ”Madame Terror” heter till och med tre av hjältarna Al-Husseini. Man kan undra var denna fablaisse för det namnet kommer ifrån.

Det kan förstås vara en slump att Guillous hjältar kommit att få det namnet. Det kan sålunda vara en slump att den ende någotsånär kände person med det namnet (utanför agentromanernas värld) är Haj Amin Al-Husseini, palestinsk stormufti i Jerusalem under trettiotalet, och mest känd för att ha samarbetat med Hitler under andra världskriget. Al-Husseini bad bland annat Hitler om hjälp med att utrota judarna i Palestina och bidrog själv till den nazityska krisgansträngningen genom att rekrytera soldater till SS .

Så här beskrevs Al-Husseini vid Nürnbergrättegångsrna av Adolf Eichmans ställföreträdare Dieter Wisliceny (som själv blev hängd som krigsförbrytare):

”Muftin var en av dem som initierade den systematiska utrotningen av de europeiska judarna och var samarbetsman och rådgivare till Eichmann och Himmler i utförandet av den planen. [Han] var en av Eichmanns bästa vänner och uppmanade honom ständigt att accelerera utrotningsåtgärderna. Jag hörde honom, i sällskap av Eichman, säga att han in cognitio besökt gaskamrarna i Auschwitz”

Det kan förstås mycket vara så att Guillous kunskaper om mellanösterns historia är så begränsade att han inte känner till denne Al-Husseini. Den som läst böckerna om Arn skulle åtminstone kunna misstänka att så är fallet. Möjligen kan Guillou förletts att tro att Haj Amin Al-Husseini verkligen var en hjälte av att Yassir Arafat så sent som 2002 kallade honom just detta: ”vår hjälte”.

För miljön är ingen uppoffring meningslös

Regeringen föreslår att man skall tvingas läsa av sin elmätare en gång i månaden (istället för som nu kanske 2 gånger om året). I ett pressmeddelande skriver man:

-Månadsvis avläsning är ett första steg för att effektivisera energianvändningen och få en väl fungerande elmarknad, säger näringsminister Maud Olofsson.

För konsumenterna innebär tätare mätaravläsningar att kopplingen mellan elanvändning och faktura blir tydligare. Större insikt i den faktiska elförbrukningen kan i sin tur bidra till att öka drivkraften för att minska elanvändningen. Därmed blir reformen också en viktig del i regeringens satsning på energieffektivisering.
Elmätaravläsning innebär att lappar skall skickas ut till kanske 4 miljoner hushåll, att folk skall lägga tid på ett hantera detta och att resultaten skall föras in i elbolagens datorer. Man kan undra om man från regeringens håll funderat på vad det kostar att adminstrera detta, och om de tänkt på vilka som i slutändan kommer att få stå för dessa kostnader.

God Jul!

God Jul alla vänner, frihetskämpar och läsare!

Må ni alla ha en fröjdefull och lönsam jul! ;-)

måndag, december 18, 2006

Rätten till sin död

I söndagens SvD fanns en lång och mycket välskriven artikel om den 47-årige Mats Perssons sista dagar innan han åkte till en klinik i Schweiz för att få hjälp att dö. Han hade ledsnat på den pina som sjukdomen ms gav honom varje dag. Och eftersom lagen i Sverige förbjuder människor att få dödshjälp var enda möjligheten att åka utomlands.

Rätten att få bestämma över sitt eget liv borde även omfatta rätten att bestämma över sin egen död. Men så är det inte i Sverige. Här får inte en svårt sjuk människa göra slut på sitt eget lidande på ett skonsamt sätt.

En vanlig instinktiv tanke brukar vara att likna aktiv dödshjälp med de s.k. eutanasianstalter som fanns i Hitlertyskland, där läkare tog livet av folk i stället för att vårda dem. Jämförelsen är förstås bisarr. Det man sysslade med i Tyskland var inte dödshjälp. Människor, både vuxna och barn, fördes till anstalter under förevändningen att de skulle få hjälp och vård och dödades i all hemlighet. De anhöriga fick sedan ett kondoleansbrev med en påhittad dödsorsak.

Den dödshjälp som exempelvis kliniken Dignitas i Schweiz erbjuder handlar om att vuxna människor vid sina sinnens fulla bruk erbjuds hjälp att avsluta sina liv i någorlunda värdighet. Personen måste skriva under juridiska dokument som styrker detta och processen kan avbrytas när som helst innan den dödliga drycken tas.

Frågan måste hållas vid liv. Bara det faktum att åtta av tio svenskar, enligt undersökningar, är för aktiv dödshjälp bådar för att debatten kan hållas levande. För motargumenten är få.

fredag, december 15, 2006

Kan man som liberal vara för TV-licens?

Jag tycker givetvis att det är absurt med en skatt på TV-innehav. Ändå skulle jag kunna påstå att det systemet är bättre än att man skall finansiera SVT över statsbudgeten.
Det som talar för nuvarande system är att det dels är impopulärt, dels att det är ganska lätt att smita ifrån. En finansiering över statsbudgeten gör att de personer som idag inte betalar tvingas att betala.
Fördelen med en finansiering via statsbudgeten blir att SVT inte längre kan kalla sig fri television, vilket de i och för sig aldrig varit. Med en statlig finansiering blir det å andra sidan uppenbart att de inte är fria från staten, vilket brukar vara argumentet från SVT för att man skall behålla nuvarande system.
Fast egentligen är diskussionen om hur SVT skall finansieras överflödig. SVT borde läggas ned på en gång, sändningsutrustningen borde förstöras och de byggnader som huserat SVT borde rivas. Sedan kan man sälja ut tomterna till högstbjudande. Det vore en välgärning.

torsdag, december 14, 2006

Fanns ingen annan att intervjua?

Ett på många sätt intressant repotage i SVT kallat Pärleporten visar hur afrikanska flyktingar försöker ta sig in i Europa på överfulla lastbilar och båtar för att söka sig en bättre framtid i Europa. Det visar också de murar man från EU:s håll har byggt upp för att hindra att dessa människor tar sig in i EU.
Man visar också de barn, i en del fall så unga som 10 år, som av sina föräldrar skickas med på båtarna för att försöka ta sig till Europa för att få ett jobb. Det skall krävas en mycket hårdhudad person för att inte känna medlidande med den pojke som intervjuas och som har förlorat sin bror. På det stora hela har SVT:s korrespondenter Erika Bjerström och Christina Johannesson gjort ett gediget jobb.
Däremot ställer jag mig frågan varför Maud Johansson, globaliseringsexpert, Forum, (man har glömt att skriva Syd) intervjuas i programmet. Hon tillför ingenting av värde utan säger bara saker i stil med att skillanderna mellan rika och fattiga i världen är groteskt stora. Det finns ingen tillstymmelse till analys eller förklaring till varför Afrika är fattigt. Fanns det verkligen ingen annan att intervjua?
Till sist kan jag ge TV-chefen Eva Hamilton ett tips. Hon har sagt att man skall bedöma hela SVT:s utbud och inte bara enskilda program. Som ett tillägg till Pärleporten och som motvikt till Castro-kvällen kan man visa Johan Norbergs film Globalisation is good. Chansen för detta torde dock och tyvärr vara minimal.

Utveckling i Kina

"Förut var jag så fattig att jag inte hade råd att köpa ett par strumpor. Nu kan
jag supa mig full varje dag, det är en stor skillnad."

Kinesisk bonde om livet i det nya Kina.

Framtidsutsikter

"Annars blir Sverige ett land som seglar med ändan före in i framtiden" säger Kommunals ordförande Ylva Thörn och uppmanar regeringen att inte ändra a-kassan till DN idag.

Detta påminner inte så lite om Bildts varning om ett nej till EMU. Det, skrev Bildt i en debattartikel i Svenska Dagbladet 99-12-31, "får inte vara ett alternativ för en nation som vill gå in i 2000-talet med flaggan i topp."

Att inte gå in i 200-talet med flaggan i topp eller att segla med ändan före in i framtiden. Vilket är värst. Svårt att säga. I och med att det gick rätt bra för oss utan EMU klarar vi nog ändrad A-kassa också. Bildt och Thörn får säga vad de vill.

onsdag, december 13, 2006

Mengistu dömd till döden för folkmord

En domstol i Etiopien har dömt landets förre diktator Mengistu Haile Mariam till döden för bland annat folkmord. Mengistus styre i Etiopen från 1977 då han tog makten till 1991 då han avsattes hör till de blodigaste regimerna i Afrika och under den ”röda terrorn” dödades omkring 1,5 miljoner människor och svälten 1984-85 där Mengistu stoppade matsändningar till områden där det bodde politiska motståndare tog ytterligare omkring 1 miljon liv.

Det finns flera skäl att uppmärksamma detta:
1. Det är inte vanligt att diktatorer döms för sina brott även om trenden håller på att vända (här kan nämnas rättegångarna mot Saddam Hussein och Charles Taylor)
2. Domen kommer sannolikt inte att effektueras eftersom Mengistu numera lever i exil i Zimbabwe där han är rådgivare till landets diktator Mugabe
3. Medias rapportering. De flesta tidningar och etermedia tar upp detta idag. Det finns dock en detalj som jag bara hittade hos en av dessa (Svenska Dagbladet) nämligen att Mengistu var kommunist. Varken exempelvis TT, Dagens Nyheter eller Sveriges Television finner att den detaljen är värd att ta upp.

måndag, december 11, 2006

En seger för stenkastarna

Den årliga marschen i Salem väcker alltid uppmärksamhet. Det går att förstå att de boende inte gillar den, men att vänsterextremister nu börjar protestera är inget gott tecken. Effekterna av de bråkiga vänstermänniskorna, som alltid får nazisterna att framstå som städade, är att politikerna nu överväger att helt stoppa demonstrationen. Och därmed har våldsvänstern lyckats i sitt uppsåt. Grattis, alla demokrater.

lördag, december 09, 2006

Satans mördare

Så här under sina sista veckor på jobbet börjar Kofi Annan att bli ovanligt öppenhjärtig i sin kritik mot sin arbetsgivare, FN. I går anklagade han FN:s medlemsstater för att bära skulden för dödandet i Darfur. Inte mycket har hänt sedan folkmordet i Rwanda, fastslår han. Det är välkommen kritik, men frågan är om det spelar någon roll. Vem bryr sig längre? Vad betyder 200 000 döda afrikaner?

FN har misslyckats kapitalt när det gäller att värna mänskliga rättigheter i oroshärdar. Civila kan inte räkna med något skydd när krig eller massmord bryter ut. Afrikanska unionen har gjort vissa ansträngningar men det som behövs är en internationell brandkårsstyrka som kan rycka in när det behövs. Som har som sin uppgift att skydda civila. Som får använda vapen mot mördare. Och som inte viker ned sig för regeringars krav att de ska lämna mördarna i fred. En sådan styrka skulle inte behöva bildas under FN-flagg – tvärtom ter det sig osannolikt att något sådant någonsin skulle kunna bli verklighet inom dagens FN-system. Det skulle räcka med att Nato, EU, USA och andra frivilliga sammanslutningar enades och skred till verket.

Men om vi ska vara krassa kanske det inte handlar om FN:s ofullkomlighet ändå utan om vanlig mänsklig feghet och ryggradslöshet. Jag drar mig till minnes en talande scen i den avskyvärda men fantastiska filmen Shooting Dogs där en vit hjälparbetare, mitt under det rwandiska folkmordet, berättar om sina erfarenheter från Bosnien. Det var det bästa hon hade gjort. Hon grät varje dag. Men inte här. Hade hon blivit avtrubbad av allt elände? Nej, det var värre än så. I Bosnien kunde hon se sin mamma i varje vit död kvinna. Här var det bara döda afrikaner.

Eller som en recensent uttryckte saken: “Far too many people know far too little about the Rwandan Genocide because they were too busy watching the OJ Simpson trial.”

Högre lön inget argument mot kollektivavtal

Hotell- och restaurangfacket har utsatt salladsbaren Wild´n Fresh för blockad för att ägaren inte vill teckna kollektivavtal, detta trots att hennes två anställda inte vill vara med i facket. Dessutom betalar Sofia Appelgren bättre än vad kollektivavtalet skulle ge vilket är trevligt för de anställda.
Att lönen är högre än kollektivavtalet är emellertid inget argument för hennes rätt att vägra kollektivavtal. Även om lönen vore lägre och de anställda skulle acceptera det skulle jag som liberal försvara hennes rätt att vägra kollektivavtal.

Välförtjänt men inte en notis om det

Johan Norberg, tidigare redaktör för Nyliberalen, har av Svenskt Näringsliv mycket välförtjänt fått motta det första priset till Curt Nicolins minne.
Hur jag än letar i dagens Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter ser jag inte en enda liten notis om det. Vad anledningen till att detta inte uppmärksammas i pressen kan jag bara spekulera i men jag har mina misstankar.

torsdag, december 07, 2006

Go home... till Sicilien?

Inom den svenska fackrörelsen är alla välbetalda pampar upprörda. Varför? Jo, därför att de har stött på "ungmoderater" och en riksdagsman har uttalat sig negativt om fackets senaste "kampanj".

Vilken kampanj? Jo, facket är nämligen på krigsstigen mot företag som inte har kollektivavtal. Det är i och för sig inget ovanligt, men något besynnerligt. Det är nämligen inte det minsta olagligt att inte ansluta sin personal till fackens kollektivavtal. Ändå använder sig facket med jämna mellanrum av blockader mot sådana företag.

Problemet i det här fallet är att aktiva i Muf på plats ifrågasatt blockerarna och även ätit på restauranger som blockerats. Det är vad man brukar kalla för en "osolidarisk handling" (osolidarisk betyder ju, som vi vet, "emot fackets/socialdemokraternas maktintressen"). Och eftersom regeringen är borgerlig (vilket facket inte tycker om) är de extra upprörda.

Lägg till detta att en ung liberal riksdagsledamot från centern uttryckts sig i termer av "maffiametoder". Det klart att de är fly förbannade - deras hegemoni på svensk arbetsmarknad ifrågasätts (och det är de inte vana vid).

Facket kräver därför en ursäkt av regeringen i ett pressmeddelande:
- Högerregeringen, med moderaterna och centerpartiet i spetsen, måste tydligt ta avstånd från uttalandena att vårt lagliga och lugna fackliga arbete skulle vara ”maffiametoder”. Om vi inte inför den stora avtalsrörelsen vet att den fackliga konflikträtten är ohotad, kan moderaternas och centerns agerande få omfattande och allvarliga konsekvenser som går ut över stora delar av den svenska arbetsmarknaden.
Det "roliga" med detta uttalande är att facket kräver en ursäkt mot att bli kallade "maffia". Det kan man kanske hålla med om, för det kan verka osakligt.

Men ser man till att facket blockerar även företag där varken ägare eller anställda vill ha kollektivavtal - och där villkoren är bättre än i kollektivavtalen - så kan man ju börja undra vad syftet är. Det kan ju bara finnas ett syfte, vilket varken är till företagens eller de anställdas bästa: fackets makt. De vill helt enkelt ha fler företag som de med hjälp av de sjuka svenska lagarna kan bossa över.

Facket använder alltså stridsåtgärder och baktalar företag för att få makt över dem. Det börjar ju likna maffian - Federley (c) har ju rätt.

Se så på uttalandet igen, där facket skriver att regeringen (!) måste be om ursäkt, trots att regeringen inte ens yttrat sig i frågan (men av någon anlending varit på maktens, förlåt fackets, sida i tidigare konflikter). Och slutklämmen:
[Annars] kan moderaternas och centerns agerande få omfattande och allvarliga konsekvenser som går ut över stora delar av den svenska arbetsmarknaden.
Det är ju uppenbart vad detta betyder: Gör som vi säger, annars jävlar! Ett underligt uttalande av en organisation som blir förnärmad av att kallas maffia...

Esbati slutar men det finns tröst

Sveriges kanske mest kallhamrade kommunist, Ali Esbati, slutar blogga, åtminstone tillfälligt. "[Jag] tar en paus för att reflektera över mitt eget liv, läget i klasskampen och sambandet däremellan" skriver han på sin blogg. Vi är många som kommer att sakna Ali men hav förtröstan. När en blogg försvinner kommer det fram en ny. Den inte lika kallhamrade Monica Green (som är riksdagsledamot för Socialdemokraterna) är nästan lika underhållande som Ali, om än på ett annart sätt. Missa exempelvis inte hennes inlägg om hur hon blivit mobbad i kammaren av kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell.

tisdag, december 05, 2006

Var tog journalisterna vägen?

I den tidiga morgonens P1 diskuterade Mona Sahlin (som uppenbarligen är pigg på att bli partiordförande och därför vill synas) med socialminister Göran Hägglund. Ämnet? Förslaget att upphäva den så kallade stopplagen.

Sahlin fick inleda i och med att hon uttryckt sig mycket kritiskt och talat om den borgerliga regeringens förakt för demokratin och väljarna. Väl så, det är ju en bra början att kritikern får anlägga problemen innan diskussionen.

Men Sahlins i8nlägg handlade bara flyktigt om stopplagen, framförallt ville hon upprepa det nya socialdemokratiska mantrat: "ska Volvo få köpa vård?", en fråga som tydligen Hägglund svarat ja på.

Problemet här är inte om Volvo vill ge sig in i vårdbranschen, och det var inte heller det som Sahlin tycktes vilja diskutera. Hon tog upp stopplagen och deklarerade tydligt att syftet med lagen var att stoppa det hemska kapitalets frammarsch inom vården.

Direkt därefter uttryckte hon att lagen inte var till för att förhindra att privata bolag utför vårdtjänster. Nej, Sahlin är inte heller emot att vårdföretag tjänar pengar på sådana tjänster (!), bara det inte görs med hjälp av skattemedel.

Och sedan åter till slagord som "ska Volvo få köpa vård" och "ska man få tjäna pengar på vård" och "aktiebolag har ett ansvar gentemot aktieägare och ska tjäna pengar".

Vilket är problemet Sahlin ser? Ja, det förstår jag fortfarande inte. Hennes inledande meningar var 110% kontradiktoriska och hon fortsatte på den vägen genom hela diskussionen. Inte konstigt Hägglund hade svårt att svara på "frågorna".

Men det man framförallt undrar är vad programledaren hade för roll. Han skulle ju upprätthålla diskussionen, men som företrädare för public service borde han ju rätta till klara felaktigheter och ställa samtliga deltagare mot väggen. Så skedde förstås inte alls.

Jag väntade genom hela diskussionen på att programledaren skulle fråga vad Sahlin verkligen menade. Kan man verkligen få ge uttryck för två åsikter samtidigt - som dessutom står emot varandra - utan att bli ifrågasatt?

Uppenbarligen. Sahlins första inlägg, som med all önskvärd tydlighet var starkt kontradiktoriskt, översattes direkt av programledaren till något i stil med "Vad säger du, socialminister Göran Hägglund, ska aktiebolag få tjäna pengar på vård?".

Var fick han den frågan ifrån? Det var inget som Sahlin sade och heller inget hon gav uttryck för - ens mellan raderna. Ska inte en journalist lyssna på de som diskuterar i studion? Ska inte en journalist ifrågasätta? Jag tycker det.

Men det tycker uppenbarligen inte SR.

måndag, december 04, 2006

Bodströms ande hos oss

Många är de som har varnat oss för att inte protestera när staten tar sina småskutt i integritetskränkande riktning. Man har talat om att det orwellska samhället inte är långt borta, att vi riskerar att hamna i 1984, det så kallade bodströmsamhället.

De flesta har antagligen bara ryckt på axlarna och tänkt att "det drabbar inte mig". Och dessutom: den som har rent mjöl i påsen och inte har något att dölja har väl inget att frukta? Så brukar tankegångarna gå och kanske är det därför som vi knappt märker när staten smyger inpå, när register på register upprättas, myndighet på myndighet får nya och ökade befogenheter.

Att andra, som vi inte identifierar oss med, råkar illa ut och "sätts dit" rör oss inte. Vissa av oss myser t o m lite inombords, för det var "rätt åt dem jävlarna". Riktigt varför det är rätt åt dem, eller vad de gjort är inte lika klart.

Däremot är det ganska klart att vi själva förr eller senare står på tur - och då är det alldeles för sent att protestera. Och vem ska lyssna på oss när alla invaggats i en falsk trygghet att övervakning, kontroll och direkta förföljelser är för vårt eget bästa - för vår trygghet? Varför skulle andra lyssna på dig när det är din tur, när du inte lyssnat till de som "satts dit" före dig?

Faktum är att Sverige inte ligger efter i utvecklingen mot Orwellopia. Bodströmsamhället är redan här. Den studie som Privacy International företagit visar detta med all önskvärd tydlighet. Svenska staten är näst värst i EU på övervakning, kontroll och integritetskränkningar.

Detta kommenteras på ledarsidan i dagens Kvällsposten:
Sverige är näst värst.

fredag, december 01, 2006

Kulturministern på radio

I morse i P1 Morgon sändes en intervju med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Av någon anledning verkar det vara min otur att få höra henne på morgonen när jag kör till jobbet. Men det är ett bra sätt att vakna - och nästan köra av vägen i adrenalinruset.

Denna gång diskuterades vad en borgerlig kulturpolitik är. Det enda egentliga svaret, även om kulturministern gjorde allt för att tala utan att säga någonting, är att det inte blir någon. Den borgerliga kulturpolitik som vi hade sett fram emot med Cecilia Stegö Chilò vid rodret kommer vi inte att se en tillstymmelse till.

Istället talade kulturministern om "problemet" att det är så många som inte kan leva på sin konst. "Det finns", sade hon, "ett behov av fria pengar." (Jo, det är ett direkt citat!) Det är uppenbarligen ett problem att alla som vill göra något som ingen vill betala för inte kan leva på det. Och med "försämringarna" av a-kassan, som journalisten uttryckte det, har de stackarna ju fått det ännu svårare.

Visst är det så. Men är inte a-kassan en försäkring för dem som har oturen att mista jobbet? Uppenbarligen avänds den som allmän försörjning även för en massa människor som gör vad de vill göra istället för att göra något vettigt.

Men därmed inte sagt att jag är emot kultur - jag är endast emot att människor anser sig ha rätt att syssla med diverse obskyra projekt samtidigt som de kräver att jag ska betala för det. Frågan är hur många som trivs med sitt jobb så mycket att de är villiga att jobba en massa extra för att någon annan ska få göra precis vad de vill.

Varifrån kommer alla dessa snyfthistorier egentligen? Tror dessa kulturarbetare att de har en gudomlig rätt till mina pengar? Att jag jobbar med precis vad jag vill och i precis den utsträckningen? Ledsen, sådan är inte världen.

Det klart att det finns en massa människor som känner ett behov av pengar utan att tvingas prestera något! Men det gäller väl inte bara kulturen, vem som helst är väl intresserad av fria pengar (i alla fall om man förutsätter att det inte leder till motsvarande inflation).

Något säger mig att Milton Friedman vrider sig i sin grav när en kulturminister, som dessutom av någon besynnerlig anledning kallar sig borgerlig, talar om "behovet" av "fria pengar". Hon har uppenbarligen inte hört talas om TANSTAAFL.