Har vi hört det förut?

Feminismen har nyligen lidit tre stora haverier - Uppdrag Gransknings Könskriget, som kritiskt granskade delar av det statligt-feministiska komplexet, Feministiskt Initiativs karriär med okunniga företrädare, avhopp och öppna gräl samt slutligen väljarnas dom över partiet, vilket uppgick till hela 37954 röster. Det vill säga mindre än en fjärdedel av Sverigedemokraternas röster.

Nu sänder SVT en dokumentär i två delar om partiet Feministiskt Initiativ. I skademinimerande syfte rycker Gudrun Schyman och ytterligare en partitalesperson ut i Aftonbladet Debatt.

Artikeln framhåller hur oerhört viktigt Fi är, hur oerhört allvarliga alla Fi:s frågor är, hur oerhört framgångsrika Fi har varit, att Fi är enda partiet med genusperspektiv och hur Fi är enda företrädaren för kvinnor.

Låter det bekant? Personligen tycker jag det låter som den eviga kommunistrefrängen: arbetarna är förtryckta men fattar det inte själva. Arbetarna blir utsugna trots högre löner, levnadsstandard, kortare arbetstid och bättre arbetsmiljö. Partiet har alltid rätt oavsett verkligheten, och ifrågasättare utesluts.

En försåtlig men verkligen läbbig mening i artikeln lyder

”Fler får se att feminister är helt vanliga människor men med ett ovanligt starkt engagemang för den ovanligt viktiga uppgiften att förverkliga visionen ett jämställt samhälle.”

Det uttalandet kan regimen i vilken diktatur som helst ställa upp på, från spanska inkvisitionen till Zimbabwes ”krigsveteraner”. Helt vanliga människor som inte låter något hindra dem från att nå Du Sköna Nya Värld - om så 90% av mänskligheten skulle dö på kuppen.

Fast denna gång verkar ordspråket ”Historien upprepar sig alltid, första gången som tragedi, andra gången som parodi” besannats. Förhoppningsvis har fi-feminismen hamnat på historiens sophög utan att passera ”Regera”.