Vem älskar en arbetslös?

Allt det röda blocket pratade om i valrörelsen var hur hårt de borgerliga ville sparka på alla arbetslösa genom att göra a-kassan mindre förmånlig. I dag, sju månader efter valet, pratar vänstern fortfarande om a-kassan. Och räkna med att frågan blir huvudnumret på morgondagens första majplakat. Det är svårt att förstå vad hos alla arbetslösa som får socialdemokrater och vänsterpartister att gå igång.

Under socialdemokratiskt styre, med stigande arbetslöshet och bidragsförsörjning för alltfler, fanns det ett slags logik i att vurma för fortsatt höga bidragsnivåer. Socialdemokraterna födde ju sin egen väljargrupp. Men i dag, med en regering som gör ett allvarligt försök att bryta med bidragslinjen och få ut fler i arbete, är det obegripligt att (s) fortfarande kör på i samma hjulspår.

Mona Sahlin vägrade inför kongressen som valde henne att kräva återställd a-kassa till 80 procent. Men nu kunde hon tydligen inte hålla sig längre utan går, hand i hand med LO, ut med just det kravet. De borgerliga borde genast gå ut i media och fråga sig: vad är det som kommer att få stryka på foten? Skattesänkningarna för de lägst avlönade? Den omvandlade fastighetsskatten? Inte ens socialdemokraterna kan nog gå till val på högre skatter för alla 2010.

Gamla visor i nya Ryssland

Den staty över en sovjetisk soldat som flyttas i Tallinn har väckt rysk vrede med våldsamma kravaller och hårda ord från höga politiker som följd. Ryssarna ser det tydligen som kränkande att detta minnesmärke över när Röda armén drev ut tyskarna ur Estland 1944 rörs. Den ryske utrikesministern kallar handlingen ”inhuman” och kritiserar fantastiskt nog behandlingen av demonstranterna!

Det är svårt att begripa hur tankarna går. Han har till och med mage att kalla statyn en symbol för befrielsen av Europa, tydligen medvetet glömsk om det faktum att denna befrielse bara kom till stånd i den del som inte ockuperades av Sovjetunionen.

Ryssarna saknar all förståelse för esternas bild av historien, vilket har märkts tidigare år på Segerdagen den 9 maj. För esterna kom nazisterna faktiskt – om än tillfälligt – som befriare från sovjetförtrycket. Och när tyskarna väl drivits ur landet, vidtog en ny ockupation som skulle vara betydligt längre. Ryssland använder åter maktspråk mot sitt lilla grannland. En markering från EU vore inte helt fel för att visa Estland stöd. Ryssland har faktiskt inget att göra med vad som sker i Tallinn i dag.

"Bjälken i det egna ögat", eller "Varför SD kommer in 2010"

Mustafa Can försöker i DN Kultur avslöja Sverigedemokraternas hemskhet och vad som skiljer dem från övriga partier. Sällan har det bibliska ordspråket Huru ser du ett grand i din broders öga, och varder icke varse en bjälke i ditt eget öga illustrerats på ett så tydligt sätt.

Några belysande citat är:

Sverigedemokrater vill, då liksom nu, erbjuda en identitet lika tidsenlig som Carl Larssons nationalromantiska bilder i ett dimhöljt drömland, som bebos av ett framgångsrikt, fredligt homogent föregångsfolk.

Då liksom nu säger man sig vilja försvara "svenska värden" - men är i stället ett parti som personifierar värdenas vittring. Partiet består till stor del av en samling punchpatrioter som reflexmässigt hemfaller i hets mot invandrare och hat mot landets så kallade elit. För att i samma andetag bruka moraliska självsmekningar med lidelsefulla lovsånger om demokrati, öppenhet, och att vårdköerna måste kortas.

Göran Persson ägnade stor del av sin tid som statsminister åt att minnas sin barndoms Vingåker. Alla politiska partier hänvisar ständigt till en förfluten guldålder, även om moderaterna talade om tiden före MBL och 25% skattetryck, medan vänsterpartiet hänvisar till tiden med löntagarfonder och 55% skattetryck. Per Gahrton minns med välbehag Vietnamkrigets 70-tal och Per Ahlmark decennierna före det galna 70-talet.

Framtiden är något svenska politiker över lag talar tyst om. Tyvärr.

Sverigedemokraternas trognaste bundsförvant är ändå rädslan. Och den måste hållas vid liv genom att tydliggöra fienden, för då kan man utvisa innan man blir utvisad.

Rädsla är standardverktyg 1A i den svenska politikerns arsenal. Miljörörelsen använder rädslan för ett miljö-Armageddon som stöd för Kyoto-avtal, bilförbud och kärnkraftsavveckling. Socialdemokratin har i varenda valrörelse använt rädslan för ”högerspöket” i form av sänkta bidrag, ändrat politiskt fokus och minskad makt för LO, Hyresgästföreningen mfl. Världen över drivs förbud mot privat vapeninnehav med rädsla som enda argument. Och vad grundar sig hela ”försiktighetsprincipen” på om inte rädsla?

Let’s face it: politik bygger alltför ofta på ren rädsla som ignorerar alla fakta i målet. I Sverige är det ännu värre.

Kenneth Sandberg, ett av Sverigedemokraternas tyngsta namn under många år, vet att bruka skräckens grammatik. Redan efter valet 1998 varnade han i ett DN-reportage för upplösning om Sverige inte stoppade invandringen…
Fyra år senare ställer jag frågan: Vart tog inbördeskriget vägen?

Kärnkraftomröstningen 1980 levererade så många misslyckade domedagsprofetior att det behövdes tre särskilda slutförvar för dessa. Vad som skulle hända om löntagarfonderna alternativt euron inte genomfördes är andra exempel på profetia-maskiner. Al Gore har i sju-åtta år hävdat att mänskligheten har tio år på sig att rädda Jorden, sedan är det för sent. DN Kultur har i decennier publicerat artiklar från Noam Chomsky, som hävdar att USA inom kort kommer att bli en diktatur. Narkotikamotståndarna har sedan 60-talet både hävdat att Sverige kommer gå under i en störtflod av knark och att det narkotikafria Sverige väntar runt hörnet.

Sverigedemokraterna verkar vara lika goda kålsupare som det svenska politiska etablissemanget vad gäller skräck-profetior. Om det säger mer om Sverigedemokraterna än om övriga politiker kan jag inte avgöra - vilket i ett rimligt land borde vara skräckinjagande.

I våra samtal sa han att det mycket väl kan vara så att svenskarna är dumma som vart fjärde år röstar på sin egen undergång. Huvudorsaken skulle dock vara att svenskar saknar självbevarelsedrift efter att ha levt i fred i 200 år: politikerna har sett till att svenskarnas överlevnadsinstinkt inlindats i många lager av trygghet.

Alltså en masshjärntvättning?

- Definitivt, svarade Sandberg. Propagandan och hjärntvättningen har varit så subtil Stalin och Hitler skulle ha varit otroligt
avundsjuka på den svenska propagandaapparaten.

Tja, kommunismen drev ju länge (och kanske fortfarande) idén om ”dubbelt medvetande”. Arbetarklassen tyckte egentligen som kommunisterna, även om de sade sig föredra socialdemokrati, kapitalism eller syndikalism. Därför var det rätt av kommunisterna att ta makten med våld och skjuta protesterande arbetare. Moderaterna har i evigheter hävdat att hälften av svenskarna tycker som de själva. Feministiskt Initiativ beskriv kvinnors resonemang ungefär som ovan. Socialdemokraterna hävdar i varje val att alla som inte röstar på (s) är för folkmord, katastrof och misär, eftersom detta är vad som kommer att hända om icke-(s) tar makten.

Faktum är att alla partier, från lokala missnöjesrörelser till riksdagspartier, alltid har en mängd förklaringar till sina usla resultat som baseras på ”de andras” överlägsna propagandaapparat.

En överväldigande majoritet av svenska folket ser knappt skillnad på vänsterpartiet och moderaterna. Det är den personliga dagsformen som avgör vad man röstar på, inte några djupa ideologiska övertygelser. Och denna majoritet kommer på valdagen 2010 inte se någon skillnad på Sverigedemokraterna och andra nostalgiska, rädsleprånglande partier om inte något mer grundläggande händer inom svensk politik.

Vilket jag inte tror kommer att hända.

En dag i FN-Sverige, del tre

Trädgårdsmästare Nilsson höll som bäst på att plantera tulpaner när ett välkänt ljud tog fart bakom honom, flög över honom för att med en exposition landa framför honom. Lyckligtvis långt framför honom.

Jaha, tänkte Nilsson. Nu beskjuter de grannkommunen igen. Efter att ha planterat färdigt tulpanerna sträckte han på ryggen och såg mycket riktigt rökmoln från grannkommunen. En huvudvridning visade ett mindre rökmoln kring kommunhuset.

Tydligen hade motståndsgrupper ännu en gång tagit sig in i kommunhuset och därifrån skjutit iväg sina hemmagjorda raketer mot grannkommunen. Om det var fjortonde eller femtonde gången i ordningen var oklart. Kommunledningen beklagade detta, men förklarade att det inte gick att vare sig låsa kommunhuset eller gripa motståndsgrupperna. Ett erbjudande från den beskjutna grannkommunen om att donera hänglås eller väktare avvisades som grava inblandning i det kommunala självstyret.

Kommunstyrelsens ordförande hade förklarat att det naturligtvis inte var bra med raketbeskjutning, men dels hade ju bara några dussin människor i grannkommunen dött, dels hade ju motståndsgrupperna legitima klagomål mot grannkommunen. Därför tänkte man varken dra in motståndsgruppernas kommunala aktivitetsstöd eller deras tillgång till den kommunala radiostationen.

Senare på kvällen kunde Nilsson se hur kommunstyrelsens ordförande tillkännagav att han gjort ledaren för den största motståndsgruppen till ordförande i utbildningsnämnden. Därigenom skulle många problem lösas, och raketbeskjutningen upphöra. Flera andra ledande kommunpolitiker framträdde och stödde förslaget. Alla varnade dessutom grannkommunen från planerna från att bygga en mur mot deras egen kommun. Det skulle vara ren rasism och bara framkalla våld.

Alla i studion applåderade. Samtidigt kunde Nilsson genom balkongfönstret se hur nya raketer avlossades från kommunhuset mot grannkommunen.

Ovanstående är ren sanning. Vissa namn och omständigheter har dock ändrats.

Fortsättning följer.

Inspirerad av den palestinska raketbeskjutningen mot Israel – om det inte framgick tydligt nog.

Kulturtips

Har du läst Niel Smiths The Probability Broach? Det är en rappare, actionbetonad och långt mer lättläst Atlas Shrugged om en dystopisk framtid anpassad till tidigt 80-tal. Nu finns den som gratisserie på nätet.

Väl bekomme

Sverige, strejkernas land

Idag har så byggnadsfacket inlett en strejk som omfattar 800 arbetare och man varslar samtidigt om ytterligare 1500 arbetare. Självklart har arbetare rätt att gå i strejk, det är till och med ett mycket viktigt instrument för att skapa jämvikt på arbetsmarknaden. Men det är inte detta som anledningen till strejken: den är politisk.

I statsradions Ekot intervjuades imorse strejkande byggnadsarbetare i Jönköping (kan lyssnas på härifrån). Bland annat intervjuas en av förhandlarna, som understryker hur viktigt detta är. Han kan dock inte riktigt peka på hur det är viktigt att gå ut i en strejk direkt riktad mot byggföretaget PEAB. Istället pekar han på fienden: alliansregeringens systemskifte.

Ekot intervjuar även en av de strejkande byggnadsarbetarna, som på frågan om vad han har för lön svarar: "det är väl en 28-29000". För att slå i spik?!? Det är tvivelsutan sant att byggnadsarbetarna varit privilegierade i den svenska korporativa staten. Dessa löner är säkert ett resultat av att "byggnads" är socialdemokraternas gunstlingar.

Reportern frågar denne byggnadsarbetare om inte lönen kan anses som ganska bra--i alla fall i relation till andra yrkesgrupper. "Jo", blir svaret. "Men det handlar inte om pengarna".

Jaså? Det är ju med hänvisning till att löneökningen är något lägre än för andra LO-förbund som man strejkar. Ändå är inte pengarna det viktiga. Arbetaren ger uttryck för det egentligt viktiga: det är en protest mot "moderaterna" och deras politik för att--och önskan att--"slå sönder" den svenska modellen (läs: centrala förhandlingar, juridiskt starka fackförbund och korporativ stat).

Systemskiftet, hävdar förhandlaren, är "tydligt" för alla arbetare. På journalistens berättigade fråga om hur detta är tydligt ges dock inget svar. Något allmänt om hur fint det är att vara arbetare och hur illa det är med en alliansregering--och kanske främst med moderater i regeringen.

Den uppenbara frågan är ju huruvida strejkinstrumentet verkligen ska nyttjas mot regeringen. Informationschefen för PEAB intervjuas och säger halvtydligt att det är tråkigt med politiska protester för att de drabbar tredje man--men PEAB själva då? Nej, de slår tydligen bara ifrån sig och för glatt över kostnaderna på sina kunder.

Det här är den svenska modellen i ett nötskal. Facket får en regering som de, av tradition och ohejdad vana, inte gillar (det här med systemskifte kan vi ju lämna därhän, moderaterna under "Rajraj" kan inte stava till systemskifte) och därför tar de ut sina medlemmar i strejk. Strejken drabbar, i det här fallet väldigt tydligt, enskilda företag, som inte längre kan producera och därmed leverera i tid. Företagen ser inte detta som något konstigt, utan accepterar detta utan mothugg--kanske för att man själva vill kunna dra nytta av "modellen" på liknande sätt vid annat tillfälle. Och regeringen säger att det är en konflikt mellan arbetsmarknadens parter och att de inte har med saken att göra.

Så vem är ansvarig för att huset som en okänd drabbad räknar med att flytta in i vid ett bestämt datum inte står färdigt? Vem är ansvarig för att lokalerna för det expanderande eller nystartade företaget inte är färdigt i tid? Eller i ekonomiska termer: vem bär kostnaderna?

Svaret på den frågan är lika självklart som tragiskt: det är vi, som konsumenter och skattebetalare. Det är vi som får betala för att facket inte gillar den regering som folket röstat fram. Det är vi som får betala för att företagen väljer att indirekt stödja (genom att inte förkasta) denna fackliga manifestation. Det är vi som får betala för att regeringen står och fånler på avstånd medan partipolitiska konflikter sker på arbetsmarknaden.

Resultatet av den svenska modellen är som alltid: vi får det vi vill ha till dyrare pris, sämre kvalitet och senare tidpunkt än vi annars hade fått. Men de som har makten i den korporativa treenigheten--staten, facket och storföretagen--kan skörda i form av, i tur och ordning, mer skatt och ökade befogenheter (staten), mer privilegier (facket) och högre priser (storföretagen).

Leve den svenska modellen!

Förbundslobbyn exploaterar offer för massmord

Förbudslobbyn kunde – inte helt oväntat – avhålla sig från att försöka utnyttja de 33 som mördades på Virginia Tech för att främja sin politiska agenda.

Från förbudslobbyn hörs nu rop på att vapenlagarna skall skärpas. Anders Westgårdh i Aftonbladet skyller på NRA och hoppas på ett globalt FN-förbud mot vapen och kropparna har knappt hunnit kallna förrän rader av bloggare och journalister instämt förbudsropen. Osmakligt är bara förnamnet.

Det som är slående är det de inte nämner. Dels att Virginia Tech var en så kallad ”vapenfri zon”. Rektorn var till och med en av dem som drev på för att så skulle bli fallet och sade att detta skulle ”help parents, students, faculty and visitors feel safe on campus”, dels att den misstänkte förrövaren, en koreansk gäststudent, sannolikt inte fick äga vapen i Virginia. (Reglerna säger vapeninnehav inte är tillåtet för ”An alien other than an alien lawfully admitted for permanent residence in the US” (man kan, utan att ha närmare detaljer, misstänka att gäststudenten – om han är den skyldige - inte uppfyllde kraven på permanent uppehållstillstånd i USA).

När en person som inte får äga vapen, tar med ett vapen till en vapenfri zon och där begår massmord, är lösningen alltså att skärpa vapenlagarna? Jag får inte detta att gå ihop.

"What Will They Tax Next?"

Underbar TV-reklam från Storbritannien.

Konkurrens: strid på kniven

Idag skriver undertecknad på LewRockwell.com om hur konkurrens ofta ses som en strid på kniven - att det bara är vinna och försvinna som gäller, vilket gör att företag "gärna" går över lik för profit. Denna bild av konkurrens, hävdar jag, är sann.

Visserligen är det så att konkurrens är en naturlig, t o m central, del av marknaden, och på marknaden gäller det rationella före det irrationella. Marknadsteoretiskt handlar konkurrens om att skaffa sig själv en bättre position på marknaden i förhållande till konkurrenterna. Detta görs rationellt och kostnadseffektivt genom investeringar i forskning och utveckling samt strategiska allianser för att förbättra kvalitet och service.

Alternativet är att slå undan benen för konkurrenterna, vilket knappast är varken kostnadseffektivt eller rationellt. Att investera i att andra blir sämre snarare än att en själv blir bättre är ganska främmande för de flesta - inte minst eftersom det är en större initial kostnad samtidigt som fördelarna av att bli bättre uteblir. En enorm förlust på alla plan utom möjligen den direkta (och kortsiktiga) konkurrenssituationen, alltså.

Så är dock inte fallet idag: det kan mycket väl löna sig att vara en "kallhjärtad kapitalist". Hur kan det komma sig på en marknad där rationalitet, kreativitet, innovation och produktivitet alltid belönas?

Svaret presenteras i artikeln Cut-Throat Competition.

Turerna kring kriget

På onsdag visas i amerikanska PBS en dokumentär, Buying the War, som analyserar och visar hur president Bush och dennes "administration" sålde tanken på invasion av Irak till det amerikanska folket. I dokumentären visas vad som hävdades och hur, samt vilka argument som anfördes för ett militärt angrepp.

Fokus ligger inte så mycket på huruvida argumentet om Saddam Husseins WMDer (massförstörelsevapen) var korrekt, utan på hur detta (och andra) argument användes. Helt enkelt: hur det amerikanska folket lurades att stödja ett krig som knappast var nödvändigt.

Dokumentären är dock inte, i alla fall verkar det inte så, en i mängden av bushkritiska dokumentärer. Bill Moyers, som gjort den, fokuserar nämligen främst på hur media ledde kampanjen och hur media "upplyste" det amerikanska folket om det militära angreppets nödvändighet. Ett utdrag finns tillgängligt på YouTube, men dokumentären sänds som sagt i sin helhet på PBS först på onsdag kväll amerikansk tid.

David Swanson har fått en förhandsvisning av dokumentären och diskuterar den här.

En dag i det verkligt narkotikafria Sverige

Vid morgonsamlingen i Älmbyskolan informerades eleverna om att en elev vid skolan hade ertappats med narkotika. Hela hans klass och femtio slumpmässigt utvalda elever fick order att omgående bege sig till gymnastiksalen där avrättningen skulle ske.

Vad som ledde till det verkligt narkotikafria samhället var en diskussion på Internet. En kättare undrade smädande varför det narkotikafria samhällets förespråkare inte ville avrätta narkomaner. Fröet var sått, och snart inträffade expositionen.

”Antingen fortsätter vi arbetet för att nå det narkotikafria Sverige, eller också kapitulerar vi för dem som vill göra knarkande obligatoriskt” tillkännagav en partiledare.

”I dagens Aftonbladet går det att läsa om en ung man som dödade en person och skadade tre andra med knivar efter att ha blandat droger och alkohol.” sade en annan partiledare. ”Därför måste vi stoppa drogerna”.

”Kampen för ett narkotikafritt Sverige har efter 40 år inte gett önskvärt resultat. Så det måste satsas ännu hårdare på att få stopp på narkotikan... Om du sandar en halkig väg och det ändå är halkit så sandar du väl mera för att få bort halkan? eller slutar du sanda då?” sade en tredje partiledare.

Gemensamt lade den motionen för ”Ett verkligt narkotikafritt Sverige”. Eftersom decennielånga fängelsestraff inte var avskräckande föreslog partiledarna att narkotikabrottslighet skulle straffas med döden. Och eftersom dödsstraff uppenbarligen inte var avskräckande nog i länder som USA eller Thailand föreslogs att dödandet skulle ske under utdragen tortyr som sändes i TV.

Föga förvånansvärt mötte de motstånd. Knarkmaffian hade naturligtvis köpt en rad politiker och opinionsbildare som vevade med argument som ”mänskliga rättigheter”, ”grundlagen”, ”Europadomstolen”, ”kontraproduktivt” och ”omänskligt”, men dessa råttors invändningar avfärdade en talesman med de odödliga orden ”Min "vägran" att diskutera med drogliberaler grundar sig på min värdegrund. Jag är så fast förankrad i synen på nolltolerans att inga nyliberala, flummiga tankar kommer in.”

Den svenska riksdagen och folket reste sig som en man och jublade. Naturligtvis skulle det vara såhär. Det verkligt narkotikafria Sverige var värt några uppoffringar. För barnens skull.

Så avslutade rektor Jönsson-Larsson berättelsen för eleverna, som han hade berättat så många gånger förut. Nu återstod bara avrättningen av den jävla ungen som ertappats med narkotika. Hur dum fick man vara? Dagliga blod- och urinprover borde väl få även 11-åringar att förstå hur omöjligt det var att knarka i det verkligt narkotikafria Sverige?

Rektor Jönsson-Larsson tittade ut över gymnastiksalen. Där var Pelle fastspänd i skolans avrättningsmaskin, där fanns Pelles släkt (vilka också skulle avrättas enligt regeln om utvidgat ansvar) och där fanns TV-kamerorna. Allt var redo för hans framträdande. Kanske var det just denna avrättning som skulle leda till det verkligt narkotikafria Sverige, tänkte rektorn när han sträckte sig efter tandläkarborren.

Inspirerad av en debatt med det narkotikafria Sveriges vänner. Kanske också det verkligt narkotikafria Sveriges vänner.

Xerxes -- vilken pers!

I avvägningen mellan effektivt skydd för överkroppen och uppvisning av tvättbrädemage väljer de spartanska soldaterna det senare. Stridsmunderingen består av hjälm, benskydd, sköld, mantel och kalsonger. Homoerotiskt och tjusigt, visst. Ändamålsenligt och historiskt korrekt, nej. Sparta framställs också som ett visserligen kärvt, men ändå redigt och hyfsat frihetligt samhälle. Återigen inte speciellt historiskt korrekt.

Detta är två av de reflektioner jag gör efter att ha sett filmen ”300” som handlar om hur 300 spartaner strider mot en numerärt överlägsen persisk styrka ledd av kung Xerxes. Filmen är bra, åt de historiska felaktigheterna rycker jag på axlarna. För vem bryr sig? Tydligen en hel del överkänsliga iranier visar det sig.

Bland dessa återfinner man svenskiraniern Ashkan Zahiraldini med bloggen ”Iran, världen och jag”. Han har skrivit flera inlägg om ”300” och påstår att det mest kränkande med filmen är hur den persiske kungen Xerxes framställs.

Hur framställs då Xerxes i filmen? Jo, som den mest karismatiske filmkung jag sett på ett bra tag -- två och en halv meter välpumpad och halvnaken lekamen, guld- och juveltyngd, piercad, rakad och sminkad.

Visst han skildras som en förtryckare, men detta är ju sannolikt en helt korrekt beskrivning och det som var normalt på den tiden (och för den delen även idag).

Upprördheten är alltså helt absurd. Barska, ogina och stockkonservativa skägglurkar med turban har tyvärr länge fått prägla den bild vi har av Iran. Landet har ett klart imageproblem. I det läget bör man ju snarare välkomna den alternativa bild som den übercoole fetishklubb-Xerxes står för.

Filmen är ett typexempel på att man inte bör ta budskap i film och musik på för stort allvar, som liberal får man då exempelvis svårt att lyssna på en hel del musik. Politiska budskap i musik är som bekant oftast vänster.

Istället bör man njuta av att ”300” visuellt är helt fantastisk. Gillar man svärd- och sandalfilmer bör man veta att detta är en av genrens bästa.

Nu igen

Då har det hänt igen. Vi har blivit varse att ännu en pappa sitter inspärrad, sannolikt helt oskyldig, för att ha förgripit sig på sin dotter. Det här fallet är ungefär lika illa som alla de andra som vi hört om (och inte hört om). Pappan fälls helt på dotterns berättelse. Ingen teknisk bevisning. Vad som gör det extra illa är att polisen har tagit bort en stor del av förhöret med dottern, där många andra gärningsmän pekas ut. Hela berättelsen skulle kanske ha givit rätten en god möjlighet att ifrågasätta om det är sannolikt att dottern har utnyttjas av så många.

Beviskraven måste skärpas. Det har varit för många ”dotter snackar skit och pappa får fängelse”-fall nu. Det verkar som att det är polisen och rätten som tänker med fel huvud här, inte den åtalade…

(S)VT på nätet

Socialdemokraterna ska starta en TV-kanal på nätet, skriver SVT Text. Först frågar man sig förstås om det inte redan räcker med SVT? Och sedan ser man att det är via YouTube som programmen ska sändas. Inte fullt så dramatiskt, då.

Jutta Rabe sitter på bevis (del 2)

Frågan om huruvida det finns explosionsskador på vraket är omdiskuterad. Under expeditionen togs metallbitar från uppfläkta hål i fören och skickades till sammanlagt fyra olika institut i Tyskland, USA och Storbritannien. Den tyska militären tackade genast ja till att leta efter tecken på en explosion. Rabes team hade precis packat lådorna med metallbitarna när de fick ett telefonsamtal. Den tyske försvarsministern hade förbjudit militären att vara behjälplig. Testerna fick i stället utföras av andra laboratorier. Detta är ett kapitel för sig. Tre institut, däribland Brandenburg Institut, fann spår i metallen som tydde på att en explosion hade ägt rum. Det fjärde, Bundesanstalt für Materialprüfung, kom till motsatt slutsats på de bitar de testade under tre månader. Följden blev ett praktgräl mellan instituten. En oberoende professor, Günther Lange, skulle avgöra saken, vilket han gjorde till BAM:s fördel. Enligt fakturan från Lange arbetade professorn med att avgöra värdet på flera månaders arbete i sex timmar. Fallet var avgjort och någon utredning ansågs inte nödvändig.

Men Jutta Rabe är faktiskt inte ensam om att prata om en explosion. Redan 1998 refererade Ulf Beijner, som var ordförande för den inspektionsgrupp på Sjöfartsverket som inte hade skött sitt jobb med Estonia, till "hålet efter en explosion i styrbordssidan på däck 0" som olycksorsaken. Och därtill finns det en dykare, Håkan Bergmark, som under Räddningsverkets ledning dök på vraket mellan den 1 och 3 oktober 1994. Han berättar i en intervju om ett stort hål under vattenlinjen (däck 0) på styrbordssidan. Dykledaren ville inte bekräfta uppgifterna men, som det uttrycktes, "inte heller förneka dem". Intervjun med Bergmark är intressant, men hans blotta existens har senare förnekats och Bergmark själv vill inte längre prata om Estonia.

Detta hade varit lätt att kolla på expeditionen. Men 1996 påbörjades som bekant en övertäckning av vraket. För att stabilisera bottnen runt fartyget innan det skulle förvandlas till en betonggrav, tippades sand och småsten runt vraket. Följaktligen är även en del av fören, eller snarare botten, begravd och kan inte inspekteras utan sonar. Med sonar går det att ”se” genom sanden. Teamet förlorade emellertid sonaren under expeditionens början och det var när man sökte efter den som man hittade vad som liknar färska hjulspår på havsbottnen. Det ser faktiskt ut ungefär som om en bil har kört på en sandstrand och spåren går kors och tvärs kring vraket. Men vad är det? Olika länder använder olika undervattensutrustning, men den amerikanska marinen har en miniutbåt kallad Jason VII. Den har faktiskt två hjul på undersidan. Vad den amerikanska marinen skulle ha för intresse av att patrullera vraket av Estonia kan man bara spekulera i.

I Estland driver nu 150 familjer en rättsprocess som med hjälp av en tysk människorättsorganisation ska drivas vidare i Strasbourg. Fallet fastnade i en domstol i Paris och 1996 försökte Anders Iacobeus, som var rättschef på Justitiedepartementet, att stoppa processen. Han krävde statsimmunitet för Sverige. Sverige försökte alltså stoppa en rättsprocess i Paris...! Mycket märkligt.

Det har sent omsider framkommit att det fraktades militär utrustning på Estonia veckorna före olyckan. Rabe säger sig ha totalt sex höga militära källor som oberoende av varandra säger att Estonia fraktade militärmateriel även på förlisningsnatten. Av explosiv natur? Nej, knappast. Men det skulle röra sig om två lastbilar. Som synes finns det en hel del att gräva vidare i. Pannbiffen som Aftonbladet skickade till presskonferensen, Peter Kadhammar, var förstås aldrig intresserad av Rabe eller vad hon hade att säga. Därför lyckas han i sin krönika både missförstå allt hon sa och anklaga henne för att vara överviktig. De flesta uppgifter går naturligtvis att kontrollera om man bara vill. Allt som behövs för att lägga alla rykten, spekulationer och konspirationsteorier åt sidan är egentligen pengar till nya dykningar.