En dag i FN-Sverige, del 4

Kommunalrådet Svensson blickade från talarstolen ut över Tyresö kommunfullmäktige. Bara en interpellation kvar att besvara.

”Med anledning av ledamot Påskurvs fråga om tillsättandet av ny chef för barnomsorgen har jag följande att säga om ärendet. Sedan länge eftersträvar Tyresö kommun att ha en bred förankring bland medborgarna och undvika att exkludera och svartmåla grupper. En jämn representativitet bland kommunens chefer är oerhört viktigt för att bevara den kommunala demokratin och medborgarnas förtroende. Därför valde vi Valter Jönsson som chef för barnomsorgen.”

Kommunfullmäktiges egen värsting Påskruv gick upp i talarstolen, ackompanjerad av dämpade stön från resten av församlingen. Det märktes att han var en rättshaverist av rang som inte förstod den kommunala demokratins spelregler.

”Ska jag tolka kommunalrådets svar som att han gillar att ha pedofiler som chefer för barnomsorgen? Är faktumet att Valter Jönsson våldtagit sina egna fyra barn till döds innan de fyllt fem år en merit i kommunalrådets ögon?”

Svensson suckade. Vilka petitesser Påskruv ägnade sig åt. ”Nu är det ju såhär, att samfundet för sexuella läggningar stod i tur att utse nästa lediga kommunala chefsjobb. Och de valde Valter Jönsson som chef. Turordningen kan vi helt enkelt inte frångå. Vad som skett i det jönssonska hemmet är en intern fråga som kommunen inte kan ta hänsyn till.”

Påskruv fortsatte i samma stil som gjort honom till den minst populäre ledamoten tre år i rad.

”Kommuner där våldtäktsmän sitter i fängelse istället för kommunhuset har bevisligen långt lägre siffror för våldtäkter och sexuella övergrepp. Kommuner där de mest lämpade utses till chefer istället för de som tillhör någon absurd uppdelning har bevisligen såväl nöjdare medborgare som bättre verksamhet. Hur länge tänker kommunalrådet driva denna cirkus?”

Buropen haglade över Påskruvs grava påhopp på den kommunala demokratin. Representanterna för den organiserade brottsligheten och sexuella läggningar sände blickar som kunde döda. Enbart faktumet att Påskruv både var den bäst beväpnade personen i Tyresö kommun och den störste skattebetalaren räddade honom (som så många andra gånger) från att lynchas.

När orkanen av protester bedarrat svarade kommunalrådet ”Påskruv förstår helt enkelt inte den kommunala demokratins grundprinciper. Att frångå dessa vore lika absurt som att anse att en pyroman inte kan vara chef för kommunens brandkår.”

Därmed var interpellationsrundan avslutad och resten av fullmäktiget kunde ta vid. Första ärendet var att ännu en brand hade lett till många dödsoffer innan brandkåren hunnit gripa in.

Inspirerat av valet av Kuba, Kina och Pakistan till FNs råd för mänskliga rättigheter.

En dag i FN-Sverige, del tre

Trädgårdsmästare Nilsson höll som bäst på att plantera tulpaner när ett välkänt ljud tog fart bakom honom, flög över honom för att med en exposition landa framför honom. Lyckligtvis långt framför honom.

Jaha, tänkte Nilsson. Nu beskjuter de grannkommunen igen. Efter att ha planterat färdigt tulpanerna sträckte han på ryggen och såg mycket riktigt rökmoln från grannkommunen. En huvudvridning visade ett mindre rökmoln kring kommunhuset.

Tydligen hade motståndsgrupper ännu en gång tagit sig in i kommunhuset och därifrån skjutit iväg sina hemmagjorda raketer mot grannkommunen. Om det var fjortonde eller femtonde gången i ordningen var oklart. Kommunledningen beklagade detta, men förklarade att det inte gick att vare sig låsa kommunhuset eller gripa motståndsgrupperna. Ett erbjudande från den beskjutna grannkommunen om att donera hänglås eller väktare avvisades som grava inblandning i det kommunala självstyret.

Kommunstyrelsens ordförande hade förklarat att det naturligtvis inte var bra med raketbeskjutning, men dels hade ju bara några dussin människor i grannkommunen dött, dels hade ju motståndsgrupperna legitima klagomål mot grannkommunen. Därför tänkte man varken dra in motståndsgruppernas kommunala aktivitetsstöd eller deras tillgång till den kommunala radiostationen.

Senare på kvällen kunde Nilsson se hur kommunstyrelsens ordförande tillkännagav att han gjort ledaren för den största motståndsgruppen till ordförande i utbildningsnämnden. Därigenom skulle många problem lösas, och raketbeskjutningen upphöra. Flera andra ledande kommunpolitiker framträdde och stödde förslaget. Alla varnade dessutom grannkommunen från planerna från att bygga en mur mot deras egen kommun. Det skulle vara ren rasism och bara framkalla våld.

Alla i studion applåderade. Samtidigt kunde Nilsson genom balkongfönstret se hur nya raketer avlossades från kommunhuset mot grannkommunen.

Ovanstående är ren sanning. Vissa namn och omständigheter har dock ändrats.

Fortsättning följer.

Inspirerad av den palestinska raketbeskjutningen mot Israel – om det inte framgick tydligt nog.

En dag i FN-Sverige, del två

Äntligen! Efter många tröstlösa år hade åklagare Blixt äntligen fått till stånd en fällande dom. Det var inte mot någon misstänkt bordell, rånare eller mördare - utan mot två poliser.

De hade stormat in på företaget ”Bempas Kemikonsulter” när de hörde kvinnoskrik inifrån byggnaden. Väl inne hade de upptäckt att kemikonsulterna i själva verket var en bordell i full aktion. Skriken kom från en kvinna som bestraffades för arbetsvägran.

Poliserna kallade på förstärkning, och sammanlagt greps 4 hallickar och 6 prostituerade. Flera prostituerade hade i samband med polisingripandet lyckats rymma.

I den efterföljande rättegången försökte poliserna värja sig med hänvisning till nödsituation och rent känslomässiga vädjanden till rätten. "Jag kunde varken som polis eller människa ignorera hysteriska skrik på hjälp", hävdade en polis.

Åklagare Blixt bevisade elegant dessa arguments ohållbarhet. Svensk rättspraxis visade entydigt att poliser alltid måste ha domstols tillstånd för att få ingripa annat än i rent självförsvar. Blixt citerade det välkända Sergel-fallet, där polis ingrep mot de Ku Klux Klan-anhängare som på Sergels Torg skulle lyncha en rasförrädare. Då fälldes poliserna för otillåten våldsanvändning, ingrepp i interna angelägenheter och domstolsförakt.

I detta fall, påpekade Blixt, hade polisens lagbrott varit långt värre. De hade trängt in i en byggnad, stört affärsverksamhet och dessutom försvårat sina brott genom att blanda in fler poliser, gripit personer och eftersökt deras identitet. Polisen hade ju behandlat hallickarna som brottslingar! Påföljden för dessa brott måste bli betydligt allvarligare än den skampåle polismännen i Sergel-fallet dömdes till.

En av hallickarna började sitt vittnesmål med att han ville ha ersättning för fyra av hans prostituerade som hade rymt i samband med polisingripandet. Han hade ju köpt dem för 25 000 kronor styck och det var lögn att återfå fnask på rymmen, som han uttryckte det. Domstolens ordförande beklagade förlusten, men påpekade att skadeståndsprocesser fick föras separat. De sex prostituerade som polisen gripit skulle dock omgående återbördas till hallickarna.

Leende förberedde sig åklagare Blixt för presskonferensen. Här var beviset för att systemet verkligen fungerade. Nu kunde alla, laglydiga såväl som lagbrytare, se att poliserna bedömdes lika allvarligt som brottslingar. Det skulle utan tvivel ge stora effekter för såväl det svenska samhället och - medgav Blixt för sig själv - honom själv.

Skriken från kvinnan som misshandlades av sin hallick tvingade Blixt att vänta någon minut, men när hon slagits medvetslös kunde Blixt börja.

Ovanstående är ren sanning. Vissa namn och omständigheter har dock ändrats.

Fortsättning följer.

En dag i FN-Sverige, del ett

Åklagare Blixt vandrade modstulet ut från tingsrättens lokaler. Hans anhållan om husrannsakan mot en misstänkt bordell hade just avslagits.

För många skulle avslaget varit obegripligt: huset där den misstänkta bordellen ”Bempas Kemikonsulter” låg hyrdes av en typisk målvakt utan inkomst eller fast adress, företaget hade varken anställda eller intäkter, polisen hade noterat tät nattlig trafik till huset och en kvinna vittnade om att hon under vapenhot tvingats ”arbeta” på bordellen.

Dessutom hade liket av en 15-årig flicka, täckt av minst sju olika mäns sperma, hittats i sopcontainern utanför Bempas Kemikonsulter.

Efter att ha hört bevisningen röstade tre av domarna för att bifalla husrannsakan. De två domare som representerade den organiserade brottsligheten i Sverige röstade dock mot. Eftersom domstolen måste vara enhällig fick polisen inte tillstånd till någon husransakan.

På vägen ut från tingsrätten undrade Blixt, som så ofta, varför den organiserade brottslighetens representanter så sällan gav tillstånd till häktningar, biföll husrannsakningar eller fällde åtalade. Ibland kunde Blixt nästan tro att brottslingarnas representanter skyddade andra brottslingar. Men även brottslingar borde väl ha ett intresse av att förhindra brott? Dessutom hade ju alla domare svurit att följa och upprätthålla svensk lag.

Väl utanför tingsrätten gaskade Blixt upp sig. Systemet var inte perfekt, men alla system hade sina brister. Att stänga ute brottslingar från domstolarna skulle dessutom bara skada rättssystemets legitimitet utan att ge något i gengäld. Det gällde att upprätthålla dialogen.

Med återfådd tro på det svenska systemet hoppade han över några lik städpatrullen hade missat och gick hem.

Ovanstående är ren sanning. Vissa namn och omständigheter har dock ändrats.

Fortsättning följer.

Inspirerad av alla de gånger diktaturer använt sitt veto i FN för att hjälpa andra diktatorer.