En dag i FN-Sverige, del ett

Åklagare Blixt vandrade modstulet ut från tingsrättens lokaler. Hans anhållan om husrannsakan mot en misstänkt bordell hade just avslagits.

För många skulle avslaget varit obegripligt: huset där den misstänkta bordellen ”Bempas Kemikonsulter” låg hyrdes av en typisk målvakt utan inkomst eller fast adress, företaget hade varken anställda eller intäkter, polisen hade noterat tät nattlig trafik till huset och en kvinna vittnade om att hon under vapenhot tvingats ”arbeta” på bordellen.

Dessutom hade liket av en 15-årig flicka, täckt av minst sju olika mäns sperma, hittats i sopcontainern utanför Bempas Kemikonsulter.

Efter att ha hört bevisningen röstade tre av domarna för att bifalla husrannsakan. De två domare som representerade den organiserade brottsligheten i Sverige röstade dock mot. Eftersom domstolen måste vara enhällig fick polisen inte tillstånd till någon husransakan.

På vägen ut från tingsrätten undrade Blixt, som så ofta, varför den organiserade brottslighetens representanter så sällan gav tillstånd till häktningar, biföll husrannsakningar eller fällde åtalade. Ibland kunde Blixt nästan tro att brottslingarnas representanter skyddade andra brottslingar. Men även brottslingar borde väl ha ett intresse av att förhindra brott? Dessutom hade ju alla domare svurit att följa och upprätthålla svensk lag.

Väl utanför tingsrätten gaskade Blixt upp sig. Systemet var inte perfekt, men alla system hade sina brister. Att stänga ute brottslingar från domstolarna skulle dessutom bara skada rättssystemets legitimitet utan att ge något i gengäld. Det gällde att upprätthålla dialogen.

Med återfådd tro på det svenska systemet hoppade han över några lik städpatrullen hade missat och gick hem.

Ovanstående är ren sanning. Vissa namn och omständigheter har dock ändrats.

Fortsättning följer.

Inspirerad av alla de gånger diktaturer använt sitt veto i FN för att hjälpa andra diktatorer.