Författarfondens onödiga verksamhet

Följande stod att läsa i Expressen för några dagar sedan:

Jan Guillou hånar författarkolleger som lever på stipendier från Författarfonden.
Livstidslöner och generösa stipendier är enligt Guillou fjantigt och en relikt från en havererad kulturpolitik.
- Kulturarbetare har inställningen att de har rätt att bli försörjda av staten därför att de inte kan göra det själva, säger Jan Guillou till Expressen.

Guillous ”hån” är berättigat. En grupp författare som knappt någon läser får genom det här systemet sin försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Några av dem som är mest gynnade är enligt Guillou medlemmarna i Sveriges författarförbunds styrelse. Guillou säger:

En poet som var vice ordförande länge, Benkt-Erik Hedin, som har gett ut utomordentligt få saker i skrift men som var överbelamrad med stipendier, slutade naturligtvis som "livstidare". Men hade dessutom fått oerhört mycket pengar utöver livstidslönen.

Jag har aldrig hört talas om Benkt-Erik Hedin. Men eftersom jag är med och betalar hans lön så kunde det ju vara bra att få veta på vilket sätt han berikar mänskligheten.

Jag hittar denna dikt på nätet:

De här orden kan man läsa.
De här orden kan man höra.
De här orden kan man leka.
De här orden kan man göra.

De handlar om mig.
De handlar om dig.
De handlar om oss människor
och om vår värld.

Här är mina ord.
Du får dem.
Nu är de dina.

Jag brukar inte ta i på det här viset, men det där är ju rent ut sagt skit.

Benkt-Erik skriver lustigt nog att jag ”får” orden av honom, trots att jag betalat för dem. Tack, men nej tack. Jag vill inte ha Benkt-Eriks ord. Jag vill däremot gärna ha tillbaka de pengar som jag betalat Benkt-Erik. Jag har för övrigt svårt att tänka mig att någon skulle vilja ha de där orden. Men eftersom hans läsekrets sannolikt är väldigt liten så vet hans finansiärer inte vad han producerar för något.

Expressen publicerar också en mängd tiggarbrev från olika författare som Författarfonden fått in. Dessa brev utgör troligen mer intressant läsning än dessa författares litterära prestationer. Läs exempelvis vad Lukas Moodyssons flickvän (!) skrev 1991:

Snälla ge honom pengarna! Han bara slår mig när han har ont om pengar. Hälsningar flickvännen.

Eh… Detta är alltså mjukis- och vegetarian-Lukas? Mannen bakom de politiskt korrekta filmerna Fucking Åmål och Lilja 4-ever? 1991 så tyckte han att pengabrist var skäl nog att slå sin flickvän?

Denna ansökan fick avslag. Det var ju skönt för skattebetalarna men troligen mindre skönt för Lukas Moodyssons flickvän. Moodysson har ju nått en stor kommersiell framgång på senare år och förhoppningsvis har detta lett till att han slutat slå sin flickvän.

Hur som helst, kan en författare försörja sig på sitt skrivande betyder det att folk tycker att det är värt att lägga pengar på dennes böcker. Jan Guillou är en sådan författare.

Dessa ord från honom – som vi faktiskt ”får” utan att behöva betala – skulle jag gärna lägga mina slantar på (till skillnad från orden jag ”får” av Benkt-Erik Hedin):

Men hur mycket de än håller på med skatter, stipendier och bibliotekspengar så återstår till slut ett avgörande moment de inte kan reglera, nämligen vad som sker i huvudet på den medborgare som stiger in i en bokhandel. Där räcker inte statens tentakler in. Så dom jävlarna går då in och köper "fel" böcker lik förbannat.