En dag i det verkligt narkotikafria Sverige

Vid morgonsamlingen i Älmbyskolan informerades eleverna om att en elev vid skolan hade ertappats med narkotika. Hela hans klass och femtio slumpmässigt utvalda elever fick order att omgående bege sig till gymnastiksalen där avrättningen skulle ske.

Vad som ledde till det verkligt narkotikafria samhället var en diskussion på Internet. En kättare undrade smädande varför det narkotikafria samhällets förespråkare inte ville avrätta narkomaner. Fröet var sått, och snart inträffade expositionen.

”Antingen fortsätter vi arbetet för att nå det narkotikafria Sverige, eller också kapitulerar vi för dem som vill göra knarkande obligatoriskt” tillkännagav en partiledare.

”I dagens Aftonbladet går det att läsa om en ung man som dödade en person och skadade tre andra med knivar efter att ha blandat droger och alkohol.” sade en annan partiledare. ”Därför måste vi stoppa drogerna”.

”Kampen för ett narkotikafritt Sverige har efter 40 år inte gett önskvärt resultat. Så det måste satsas ännu hårdare på att få stopp på narkotikan... Om du sandar en halkig väg och det ändå är halkit så sandar du väl mera för att få bort halkan? eller slutar du sanda då?” sade en tredje partiledare.

Gemensamt lade den motionen för ”Ett verkligt narkotikafritt Sverige”. Eftersom decennielånga fängelsestraff inte var avskräckande föreslog partiledarna att narkotikabrottslighet skulle straffas med döden. Och eftersom dödsstraff uppenbarligen inte var avskräckande nog i länder som USA eller Thailand föreslogs att dödandet skulle ske under utdragen tortyr som sändes i TV.

Föga förvånansvärt mötte de motstånd. Knarkmaffian hade naturligtvis köpt en rad politiker och opinionsbildare som vevade med argument som ”mänskliga rättigheter”, ”grundlagen”, ”Europadomstolen”, ”kontraproduktivt” och ”omänskligt”, men dessa råttors invändningar avfärdade en talesman med de odödliga orden ”Min "vägran" att diskutera med drogliberaler grundar sig på min värdegrund. Jag är så fast förankrad i synen på nolltolerans att inga nyliberala, flummiga tankar kommer in.”

Den svenska riksdagen och folket reste sig som en man och jublade. Naturligtvis skulle det vara såhär. Det verkligt narkotikafria Sverige var värt några uppoffringar. För barnens skull.

Så avslutade rektor Jönsson-Larsson berättelsen för eleverna, som han hade berättat så många gånger förut. Nu återstod bara avrättningen av den jävla ungen som ertappats med narkotika. Hur dum fick man vara? Dagliga blod- och urinprover borde väl få även 11-åringar att förstå hur omöjligt det var att knarka i det verkligt narkotikafria Sverige?

Rektor Jönsson-Larsson tittade ut över gymnastiksalen. Där var Pelle fastspänd i skolans avrättningsmaskin, där fanns Pelles släkt (vilka också skulle avrättas enligt regeln om utvidgat ansvar) och där fanns TV-kamerorna. Allt var redo för hans framträdande. Kanske var det just denna avrättning som skulle leda till det verkligt narkotikafria Sverige, tänkte rektorn när han sträckte sig efter tandläkarborren.

Inspirerad av en debatt med det narkotikafria Sveriges vänner. Kanske också det verkligt narkotikafria Sveriges vänner.