Jutta Rabe sitter på bevis (del 1)

Den tyska journalisten Jutta Rabe landade på svensk mark i går förmiddag, förvissad om att den svenske åklagaren inte skulle göra något som kunde sabotera hennes helg i Stockholm. 15.30 hölls en presskonferens på Postmuseum där TT och Aftonbladet deltog och under lördagen höll hon ett anförande inför Skandinaviska Titanicföreningen och Estoniaanhörigföreningarna AgnEF och SEA.

Jutta Rabe är vad jag skulle kalla en konfrontationsjournalist och får lida av det när vissa journalister från kvällspressen gör sitt bästa för att förminska och förlöjliga henne. Men hon är mycket påläst, vilket inte är så konstigt eftersom hon arbetat med fallet Estonia till och från sedan våren 1995 – i många år heltid på Spiegel. Och hon har faktiskt en hel del att komma med, vilket alla som bevittnade hennes föredrag blev varse. Filmmaterialet från vraket är också intressant eftersom det bevisar att JAIC, den internationella haverikommissionen, har fel.

Estlands dåvarande president Lennart Merri fick veta om förlisningen redan kring 02 på förlisningsnatten. Klockan 03 utfärdade han ett dekret om att påbörja en brottsutredning och undersöka rederiet och ”the state body”, dvs. även regering och myndigheter. Kanske hade Merri tidigare estniska skandaler i färskt minne. När Carl Bildt redan dagen efter förlisningen deklarerar att olycksorsaken måste vara ett tekniskt fel lägger plötsligt Merri ned kravet på en brottsutredning. Var Bildt en sådan auktoritet på området?

Det behövs ingen marinteknisk kunskap för att kunna se att haverikommissionens bild av förlisningen inte stämmer. Ett tydligt exempel är bogvisiret och bilrampen. Kommissionens uppfattning, och därmed även den gängse uppfattningen, är att visiret utsattes för särskilt kraftiga vågor och att låsen brast. Visiret föll då framåt och drog med sig bilrampen, som på grund av en olycklig konstruktion var hopbyggda. Eftersom inget kollisionsskott (vattentät vägg) – i strid med reglementet – fanns bakom rampen kunde då vatten forsa in genom den gapande fören.

Om det gick till på detta sätt, hur kommer det sig att bilrampen på vraket är stängd och att låsen på babords sida sitter på plats? Filmerna som togs under Rabes och Gregg Bemis expedition sensommaren 2000 visar tydligt en springa på kanske en dryg halvmeter, inte mer. En dykare måste ta av sig tuberna för att kunna ta sig in på bildäcket. Ett fartyg som bara tar in vatten på bildäcket sjunker dessutom på ett särskilt sätt. Det kapsejsar och flyter på luften under bildäcket i timmar eller dygn. Estonia slog aldrig runt.

Estonia är en soppa även i ett historiskt perspektiv. Samhället 1912 var odemokratiskt och auktoritärt, men när Titanic sjönk och nästan 1 500 människor omkom, inleddes ett sjöförhör så snart de överlevande stigit iland. Förhören var öppna för allmänheten. Tre månader, 2000 sidor och 25 000 frågor senare presenterades resultatet. Inom ytterligare tre månader hade sjösäkerhetstänkandet förändrats över hela världen. När Scandinavian Star brann 1990 följde en nästan lika tjock utredning. Estonias förlisning resulterade däremot i en tre år lång sluten utredning presenterad i en rapport på 230 sidor, full av felaktigheter och rena lögner. Och man undrar bara: varför?