Världsmästaren

Så har då serien Ordförande Persson visats i sin helhet. Jag har faktiskt suttit som klistrad, även om det så här i efterhand känns som en överdos Persson. Inte livsfarligt, kanske, men klart blodtryckshöjande.

Diagnosen är tydlig: Paranoid, narcissistisk, självbelåten, självömkande. Inga goda egenskaper. I mina föräldrars bekantskapskrets fanns en man med liknande drag, dock i avsaknad av intelligens och med utpräglad smak för brännvin. Annars var likheterna många: Odräglig privat, ständigt mannen i centrum och helt oförstående för att det finns andra människor att ta hänsyn till. Vi kallade honom Världsmästaren. Göran Persson verkar vara just en världsmästare, odräglig att umgås med privat.

Annars handlade miniserien väldigt lite om politiska visioner. Det blev snarare en lång samling av Perssons elaka omdömen om de människor han träffat. Det understryker ytterligare Perssons brist i sättet att leda rörelsen, visionerna har helt enkelt inte funnits där. Egentligen har nog Perssons aldrig varit särskilt omtyckt ens av sina egna. Han fick sitta kvar tack vare att partiet vann valen. Förlusten i EMU-valet var tung för honom personligen, men inget som äventyrade maktinnehavet. Jag tror att hela partiet andas ut nu.

Det är med en suck av lättnad jag påminns om socialdemokraternas valförlust och Perssons uttåg från den politiska scenen. För alla, och inte minst för socialdemokraterna själva, kommer de följande åren att bli åren Efter Persson. Frågan om hur Persson själv ser på sin politiska karriär fick aldrig något bra svar. Oförskämt nog drar jag mig till minnes ett citat som faktiskt beskriver Perssons syn på sig själv och sin omgivning: ”Så här efteråt beklagar man att man varit för snäll.”