Jutta Rabe sitter på bevis (del 2)

Frågan om huruvida det finns explosionsskador på vraket är omdiskuterad. Under expeditionen togs metallbitar från uppfläkta hål i fören och skickades till sammanlagt fyra olika institut i Tyskland, USA och Storbritannien. Den tyska militären tackade genast ja till att leta efter tecken på en explosion. Rabes team hade precis packat lådorna med metallbitarna när de fick ett telefonsamtal. Den tyske försvarsministern hade förbjudit militären att vara behjälplig. Testerna fick i stället utföras av andra laboratorier. Detta är ett kapitel för sig. Tre institut, däribland Brandenburg Institut, fann spår i metallen som tydde på att en explosion hade ägt rum. Det fjärde, Bundesanstalt für Materialprüfung, kom till motsatt slutsats på de bitar de testade under tre månader. Följden blev ett praktgräl mellan instituten. En oberoende professor, Günther Lange, skulle avgöra saken, vilket han gjorde till BAM:s fördel. Enligt fakturan från Lange arbetade professorn med att avgöra värdet på flera månaders arbete i sex timmar. Fallet var avgjort och någon utredning ansågs inte nödvändig.

Men Jutta Rabe är faktiskt inte ensam om att prata om en explosion. Redan 1998 refererade Ulf Beijner, som var ordförande för den inspektionsgrupp på Sjöfartsverket som inte hade skött sitt jobb med Estonia, till "hålet efter en explosion i styrbordssidan på däck 0" som olycksorsaken. Och därtill finns det en dykare, Håkan Bergmark, som under Räddningsverkets ledning dök på vraket mellan den 1 och 3 oktober 1994. Han berättar i en intervju om ett stort hål under vattenlinjen (däck 0) på styrbordssidan. Dykledaren ville inte bekräfta uppgifterna men, som det uttrycktes, "inte heller förneka dem". Intervjun med Bergmark är intressant, men hans blotta existens har senare förnekats och Bergmark själv vill inte längre prata om Estonia.

Detta hade varit lätt att kolla på expeditionen. Men 1996 påbörjades som bekant en övertäckning av vraket. För att stabilisera bottnen runt fartyget innan det skulle förvandlas till en betonggrav, tippades sand och småsten runt vraket. Följaktligen är även en del av fören, eller snarare botten, begravd och kan inte inspekteras utan sonar. Med sonar går det att ”se” genom sanden. Teamet förlorade emellertid sonaren under expeditionens början och det var när man sökte efter den som man hittade vad som liknar färska hjulspår på havsbottnen. Det ser faktiskt ut ungefär som om en bil har kört på en sandstrand och spåren går kors och tvärs kring vraket. Men vad är det? Olika länder använder olika undervattensutrustning, men den amerikanska marinen har en miniutbåt kallad Jason VII. Den har faktiskt två hjul på undersidan. Vad den amerikanska marinen skulle ha för intresse av att patrullera vraket av Estonia kan man bara spekulera i.

I Estland driver nu 150 familjer en rättsprocess som med hjälp av en tysk människorättsorganisation ska drivas vidare i Strasbourg. Fallet fastnade i en domstol i Paris och 1996 försökte Anders Iacobeus, som var rättschef på Justitiedepartementet, att stoppa processen. Han krävde statsimmunitet för Sverige. Sverige försökte alltså stoppa en rättsprocess i Paris...! Mycket märkligt.

Det har sent omsider framkommit att det fraktades militär utrustning på Estonia veckorna före olyckan. Rabe säger sig ha totalt sex höga militära källor som oberoende av varandra säger att Estonia fraktade militärmateriel även på förlisningsnatten. Av explosiv natur? Nej, knappast. Men det skulle röra sig om två lastbilar. Som synes finns det en hel del att gräva vidare i. Pannbiffen som Aftonbladet skickade till presskonferensen, Peter Kadhammar, var förstås aldrig intresserad av Rabe eller vad hon hade att säga. Därför lyckas han i sin krönika både missförstå allt hon sa och anklaga henne för att vara överviktig. De flesta uppgifter går naturligtvis att kontrollera om man bara vill. Allt som behövs för att lägga alla rykten, spekulationer och konspirationsteorier åt sidan är egentligen pengar till nya dykningar.