Xerxes -- vilken pers!

I avvägningen mellan effektivt skydd för överkroppen och uppvisning av tvättbrädemage väljer de spartanska soldaterna det senare. Stridsmunderingen består av hjälm, benskydd, sköld, mantel och kalsonger. Homoerotiskt och tjusigt, visst. Ändamålsenligt och historiskt korrekt, nej. Sparta framställs också som ett visserligen kärvt, men ändå redigt och hyfsat frihetligt samhälle. Återigen inte speciellt historiskt korrekt.

Detta är två av de reflektioner jag gör efter att ha sett filmen ”300” som handlar om hur 300 spartaner strider mot en numerärt överlägsen persisk styrka ledd av kung Xerxes. Filmen är bra, åt de historiska felaktigheterna rycker jag på axlarna. För vem bryr sig? Tydligen en hel del överkänsliga iranier visar det sig.

Bland dessa återfinner man svenskiraniern Ashkan Zahiraldini med bloggen ”Iran, världen och jag”. Han har skrivit flera inlägg om ”300” och påstår att det mest kränkande med filmen är hur den persiske kungen Xerxes framställs.

Hur framställs då Xerxes i filmen? Jo, som den mest karismatiske filmkung jag sett på ett bra tag -- två och en halv meter välpumpad och halvnaken lekamen, guld- och juveltyngd, piercad, rakad och sminkad.

Visst han skildras som en förtryckare, men detta är ju sannolikt en helt korrekt beskrivning och det som var normalt på den tiden (och för den delen även idag).

Upprördheten är alltså helt absurd. Barska, ogina och stockkonservativa skägglurkar med turban har tyvärr länge fått prägla den bild vi har av Iran. Landet har ett klart imageproblem. I det läget bör man ju snarare välkomna den alternativa bild som den übercoole fetishklubb-Xerxes står för.

Filmen är ett typexempel på att man inte bör ta budskap i film och musik på för stort allvar, som liberal får man då exempelvis svårt att lyssna på en hel del musik. Politiska budskap i musik är som bekant oftast vänster.

Istället bör man njuta av att ”300” visuellt är helt fantastisk. Gillar man svärd- och sandalfilmer bör man veta att detta är en av genrens bästa.