Sverige, strejkernas land

Idag har så byggnadsfacket inlett en strejk som omfattar 800 arbetare och man varslar samtidigt om ytterligare 1500 arbetare. Självklart har arbetare rätt att gå i strejk, det är till och med ett mycket viktigt instrument för att skapa jämvikt på arbetsmarknaden. Men det är inte detta som anledningen till strejken: den är politisk.

I statsradions Ekot intervjuades imorse strejkande byggnadsarbetare i Jönköping (kan lyssnas på härifrån). Bland annat intervjuas en av förhandlarna, som understryker hur viktigt detta är. Han kan dock inte riktigt peka på hur det är viktigt att gå ut i en strejk direkt riktad mot byggföretaget PEAB. Istället pekar han på fienden: alliansregeringens systemskifte.

Ekot intervjuar även en av de strejkande byggnadsarbetarna, som på frågan om vad han har för lön svarar: "det är väl en 28-29000". För att slå i spik?!? Det är tvivelsutan sant att byggnadsarbetarna varit privilegierade i den svenska korporativa staten. Dessa löner är säkert ett resultat av att "byggnads" är socialdemokraternas gunstlingar.

Reportern frågar denne byggnadsarbetare om inte lönen kan anses som ganska bra--i alla fall i relation till andra yrkesgrupper. "Jo", blir svaret. "Men det handlar inte om pengarna".

Jaså? Det är ju med hänvisning till att löneökningen är något lägre än för andra LO-förbund som man strejkar. Ändå är inte pengarna det viktiga. Arbetaren ger uttryck för det egentligt viktiga: det är en protest mot "moderaterna" och deras politik för att--och önskan att--"slå sönder" den svenska modellen (läs: centrala förhandlingar, juridiskt starka fackförbund och korporativ stat).

Systemskiftet, hävdar förhandlaren, är "tydligt" för alla arbetare. På journalistens berättigade fråga om hur detta är tydligt ges dock inget svar. Något allmänt om hur fint det är att vara arbetare och hur illa det är med en alliansregering--och kanske främst med moderater i regeringen.

Den uppenbara frågan är ju huruvida strejkinstrumentet verkligen ska nyttjas mot regeringen. Informationschefen för PEAB intervjuas och säger halvtydligt att det är tråkigt med politiska protester för att de drabbar tredje man--men PEAB själva då? Nej, de slår tydligen bara ifrån sig och för glatt över kostnaderna på sina kunder.

Det här är den svenska modellen i ett nötskal. Facket får en regering som de, av tradition och ohejdad vana, inte gillar (det här med systemskifte kan vi ju lämna därhän, moderaterna under "Rajraj" kan inte stava till systemskifte) och därför tar de ut sina medlemmar i strejk. Strejken drabbar, i det här fallet väldigt tydligt, enskilda företag, som inte längre kan producera och därmed leverera i tid. Företagen ser inte detta som något konstigt, utan accepterar detta utan mothugg--kanske för att man själva vill kunna dra nytta av "modellen" på liknande sätt vid annat tillfälle. Och regeringen säger att det är en konflikt mellan arbetsmarknadens parter och att de inte har med saken att göra.

Så vem är ansvarig för att huset som en okänd drabbad räknar med att flytta in i vid ett bestämt datum inte står färdigt? Vem är ansvarig för att lokalerna för det expanderande eller nystartade företaget inte är färdigt i tid? Eller i ekonomiska termer: vem bär kostnaderna?

Svaret på den frågan är lika självklart som tragiskt: det är vi, som konsumenter och skattebetalare. Det är vi som får betala för att facket inte gillar den regering som folket röstat fram. Det är vi som får betala för att företagen väljer att indirekt stödja (genom att inte förkasta) denna fackliga manifestation. Det är vi som får betala för att regeringen står och fånler på avstånd medan partipolitiska konflikter sker på arbetsmarknaden.

Resultatet av den svenska modellen är som alltid: vi får det vi vill ha till dyrare pris, sämre kvalitet och senare tidpunkt än vi annars hade fått. Men de som har makten i den korporativa treenigheten--staten, facket och storföretagen--kan skörda i form av, i tur och ordning, mer skatt och ökade befogenheter (staten), mer privilegier (facket) och högre priser (storföretagen).

Leve den svenska modellen!