"Bjälken i det egna ögat", eller "Varför SD kommer in 2010"

Mustafa Can försöker i DN Kultur avslöja Sverigedemokraternas hemskhet och vad som skiljer dem från övriga partier. Sällan har det bibliska ordspråket Huru ser du ett grand i din broders öga, och varder icke varse en bjälke i ditt eget öga illustrerats på ett så tydligt sätt.

Några belysande citat är:

Sverigedemokrater vill, då liksom nu, erbjuda en identitet lika tidsenlig som Carl Larssons nationalromantiska bilder i ett dimhöljt drömland, som bebos av ett framgångsrikt, fredligt homogent föregångsfolk.

Då liksom nu säger man sig vilja försvara "svenska värden" - men är i stället ett parti som personifierar värdenas vittring. Partiet består till stor del av en samling punchpatrioter som reflexmässigt hemfaller i hets mot invandrare och hat mot landets så kallade elit. För att i samma andetag bruka moraliska självsmekningar med lidelsefulla lovsånger om demokrati, öppenhet, och att vårdköerna måste kortas.

Göran Persson ägnade stor del av sin tid som statsminister åt att minnas sin barndoms Vingåker. Alla politiska partier hänvisar ständigt till en förfluten guldålder, även om moderaterna talade om tiden före MBL och 25% skattetryck, medan vänsterpartiet hänvisar till tiden med löntagarfonder och 55% skattetryck. Per Gahrton minns med välbehag Vietnamkrigets 70-tal och Per Ahlmark decennierna före det galna 70-talet.

Framtiden är något svenska politiker över lag talar tyst om. Tyvärr.

Sverigedemokraternas trognaste bundsförvant är ändå rädslan. Och den måste hållas vid liv genom att tydliggöra fienden, för då kan man utvisa innan man blir utvisad.

Rädsla är standardverktyg 1A i den svenska politikerns arsenal. Miljörörelsen använder rädslan för ett miljö-Armageddon som stöd för Kyoto-avtal, bilförbud och kärnkraftsavveckling. Socialdemokratin har i varenda valrörelse använt rädslan för ”högerspöket” i form av sänkta bidrag, ändrat politiskt fokus och minskad makt för LO, Hyresgästföreningen mfl. Världen över drivs förbud mot privat vapeninnehav med rädsla som enda argument. Och vad grundar sig hela ”försiktighetsprincipen” på om inte rädsla?

Let’s face it: politik bygger alltför ofta på ren rädsla som ignorerar alla fakta i målet. I Sverige är det ännu värre.

Kenneth Sandberg, ett av Sverigedemokraternas tyngsta namn under många år, vet att bruka skräckens grammatik. Redan efter valet 1998 varnade han i ett DN-reportage för upplösning om Sverige inte stoppade invandringen…
Fyra år senare ställer jag frågan: Vart tog inbördeskriget vägen?

Kärnkraftomröstningen 1980 levererade så många misslyckade domedagsprofetior att det behövdes tre särskilda slutförvar för dessa. Vad som skulle hända om löntagarfonderna alternativt euron inte genomfördes är andra exempel på profetia-maskiner. Al Gore har i sju-åtta år hävdat att mänskligheten har tio år på sig att rädda Jorden, sedan är det för sent. DN Kultur har i decennier publicerat artiklar från Noam Chomsky, som hävdar att USA inom kort kommer att bli en diktatur. Narkotikamotståndarna har sedan 60-talet både hävdat att Sverige kommer gå under i en störtflod av knark och att det narkotikafria Sverige väntar runt hörnet.

Sverigedemokraterna verkar vara lika goda kålsupare som det svenska politiska etablissemanget vad gäller skräck-profetior. Om det säger mer om Sverigedemokraterna än om övriga politiker kan jag inte avgöra - vilket i ett rimligt land borde vara skräckinjagande.

I våra samtal sa han att det mycket väl kan vara så att svenskarna är dumma som vart fjärde år röstar på sin egen undergång. Huvudorsaken skulle dock vara att svenskar saknar självbevarelsedrift efter att ha levt i fred i 200 år: politikerna har sett till att svenskarnas överlevnadsinstinkt inlindats i många lager av trygghet.

Alltså en masshjärntvättning?

- Definitivt, svarade Sandberg. Propagandan och hjärntvättningen har varit så subtil Stalin och Hitler skulle ha varit otroligt
avundsjuka på den svenska propagandaapparaten.

Tja, kommunismen drev ju länge (och kanske fortfarande) idén om ”dubbelt medvetande”. Arbetarklassen tyckte egentligen som kommunisterna, även om de sade sig föredra socialdemokrati, kapitalism eller syndikalism. Därför var det rätt av kommunisterna att ta makten med våld och skjuta protesterande arbetare. Moderaterna har i evigheter hävdat att hälften av svenskarna tycker som de själva. Feministiskt Initiativ beskriv kvinnors resonemang ungefär som ovan. Socialdemokraterna hävdar i varje val att alla som inte röstar på (s) är för folkmord, katastrof och misär, eftersom detta är vad som kommer att hända om icke-(s) tar makten.

Faktum är att alla partier, från lokala missnöjesrörelser till riksdagspartier, alltid har en mängd förklaringar till sina usla resultat som baseras på ”de andras” överlägsna propagandaapparat.

En överväldigande majoritet av svenska folket ser knappt skillnad på vänsterpartiet och moderaterna. Det är den personliga dagsformen som avgör vad man röstar på, inte några djupa ideologiska övertygelser. Och denna majoritet kommer på valdagen 2010 inte se någon skillnad på Sverigedemokraterna och andra nostalgiska, rädsleprånglande partier om inte något mer grundläggande händer inom svensk politik.

Vilket jag inte tror kommer att hända.