Att sila mygg ...

Aftonbladet har blogg-bevakning av socialdemokraternas partikongress. Helle Klein bloggar bla. om Mellanöstern:

"Utrikesminister Laila Freivalds håller med ombuden om att det behövs ett särskilt uttalande om Mellanöstern.Hon stöder Thomas Hammarbergs förslag men vill hänvisa texten till redaktionsutskottet.Det lär komma upp för beslut senare i veckan.Måtte det bli tydlig kritik mot Israels ockupation, de olagliga bosättningarna och murens byggande på palestinsk mark."

För några dagar sedan utlovade Irans nye, hårdföre, president Mahmoud Ahmadinejad att utradera Israel från kartan. Samma Iran har länge försökt skaffa kärnvapen, men ännu inte lyckats. En vanlig dödlig skulle antagligen anse att dödshot av denna kaliber motiverade något inlägg på partikongressen eller nyansering av problemformuleringen.

Så inte Helle Klein. Israel är måltavlan och ska kritiseras tills lejonen sover med lammen.

Författarfondens onödiga verksamhet

Följande stod att läsa i Expressen för några dagar sedan:

Jan Guillou hånar författarkolleger som lever på stipendier från Författarfonden.
Livstidslöner och generösa stipendier är enligt Guillou fjantigt och en relikt från en havererad kulturpolitik.
- Kulturarbetare har inställningen att de har rätt att bli försörjda av staten därför att de inte kan göra det själva, säger Jan Guillou till Expressen.

Guillous ”hån” är berättigat. En grupp författare som knappt någon läser får genom det här systemet sin försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Några av dem som är mest gynnade är enligt Guillou medlemmarna i Sveriges författarförbunds styrelse. Guillou säger:

En poet som var vice ordförande länge, Benkt-Erik Hedin, som har gett ut utomordentligt få saker i skrift men som var överbelamrad med stipendier, slutade naturligtvis som "livstidare". Men hade dessutom fått oerhört mycket pengar utöver livstidslönen.

Jag har aldrig hört talas om Benkt-Erik Hedin. Men eftersom jag är med och betalar hans lön så kunde det ju vara bra att få veta på vilket sätt han berikar mänskligheten.

Jag hittar denna dikt på nätet:

De här orden kan man läsa.
De här orden kan man höra.
De här orden kan man leka.
De här orden kan man göra.

De handlar om mig.
De handlar om dig.
De handlar om oss människor
och om vår värld.

Här är mina ord.
Du får dem.
Nu är de dina.

Jag brukar inte ta i på det här viset, men det där är ju rent ut sagt skit.

Benkt-Erik skriver lustigt nog att jag ”får” orden av honom, trots att jag betalat för dem. Tack, men nej tack. Jag vill inte ha Benkt-Eriks ord. Jag vill däremot gärna ha tillbaka de pengar som jag betalat Benkt-Erik. Jag har för övrigt svårt att tänka mig att någon skulle vilja ha de där orden. Men eftersom hans läsekrets sannolikt är väldigt liten så vet hans finansiärer inte vad han producerar för något.

Expressen publicerar också en mängd tiggarbrev från olika författare som Författarfonden fått in. Dessa brev utgör troligen mer intressant läsning än dessa författares litterära prestationer. Läs exempelvis vad Lukas Moodyssons flickvän (!) skrev 1991:

Snälla ge honom pengarna! Han bara slår mig när han har ont om pengar. Hälsningar flickvännen.

Eh… Detta är alltså mjukis- och vegetarian-Lukas? Mannen bakom de politiskt korrekta filmerna Fucking Åmål och Lilja 4-ever? 1991 så tyckte han att pengabrist var skäl nog att slå sin flickvän?

Denna ansökan fick avslag. Det var ju skönt för skattebetalarna men troligen mindre skönt för Lukas Moodyssons flickvän. Moodysson har ju nått en stor kommersiell framgång på senare år och förhoppningsvis har detta lett till att han slutat slå sin flickvän.

Hur som helst, kan en författare försörja sig på sitt skrivande betyder det att folk tycker att det är värt att lägga pengar på dennes böcker. Jan Guillou är en sådan författare.

Dessa ord från honom – som vi faktiskt ”får” utan att behöva betala – skulle jag gärna lägga mina slantar på (till skillnad från orden jag ”får” av Benkt-Erik Hedin):

Men hur mycket de än håller på med skatter, stipendier och bibliotekspengar så återstår till slut ett avgörande moment de inte kan reglera, nämligen vad som sker i huvudet på den medborgare som stiger in i en bokhandel. Där räcker inte statens tentakler in. Så dom jävlarna går då in och köper "fel" böcker lik förbannat.

Brasilien säger nej till vapenförbud

En stor majoritet, 65 procent, av de brasilianska väljarna röstade nej till vapenförbud i gårdagens folkomröstning.

På SVT:s morgonnyheter kommenteras detta med att väljarnas röstade nej ”trots att Brasilien har flest mord per kapita i världen”. Vad SVT missar är att kausaliteten mycket väl kan vara den omvända. Anledningen att ha ett skjutvapen är så mycket större om risken att bli attackerad är stor (man kan anta att jakt och sportskytte inte är någon stor hobby för de fattiga som utgör majoriteten av väljarna i Brasilien och att skyddsaspekten är den viktigaste bevekelsegrunden). I synnerhet gäller detta i Brasilien där en icke negligerbar del av skjutvapenvåldet utförs av polisiära eller paramilitära styrkor som ser mord som en bra åtgärd mot misshagliga personer. En pistol är en bra livförsäkring för den som bor i en favela och som polisen aldrig skulle skydda.

Det finns dessutom ett annat fel i SVT:s kommentar. Brasilien har inte alls flest mord i världen, inte ens i Latinamerika. El Salvador som bland annat moderatriksdagsledamoten Karin Enström i Svenska Dagbladet framhöll som ett föredöme med sina extremt hårda vapenlagar har har 50,2 mord per 100 000 invånare, medan Brasilien har 32,5. Detta skall ställas i relation till Sverige 1,8, Israel 2,3 och Schweiz 2,3 (de två senare med mycket liberala vapenlagar, eller med USA som har 5,1 (dock med stora regionala variationer, Washington DC som har vapenförbud har 45,8 medan exempelvis Maine med liberala lagar har 1,2 per 100 000.)

Det skulle vara intressant att höra Enströms kommentar till detta. Den som är intresserad kan maila henne och fråga. Adressen är karin.enstrom@riksdagen.se

Den skicklige sluggern Skugge

”Du är homofob!”

”Nej, det är jag inte!”

”Bevisa det!”

Det är fascinerande att notera hur en debattör bara kan säga vad som helst. Påstå något om någon och sedan blir det upp till den anklagade att bevisa motsatsen.

Linda Skugge har gjort detta två gånger på kort tid.

Ett angrepp sker mot Timbro:

”Det är ju knappast så att nån normal människa vill ha en Timbrovän som kompis. De verkar samtliga vara inhumana, homofoba abortmotståndare som tycker att det är bra att ge sina barn en hurring. Om det debatteras om lesbiskas rätt att få bli föräldrar så kommer det självklart en ettrig Timbro-anknuten ond människa och säger: ’NEJ, tänk på barnens bästa!’.”

Detta är ju helt taget ur luften. Hon har helt enkelt bara hittat på alltihop.

Alexandra Pascalidou drabbas också. Detta sker när Skugge ger sig in i debatten om Pascalidous spökskrivare. Även om det inte var Skugge som började anklaga henne för att ha en spökskrivare -- och oavsett om detta är sant eller inte -- så skruvar Skugge till polemiken på ett bisarrt sätt. Enligt Skugge kan nämligen inte Pascalidou (och en odefinierad grupp ”mediepersonligheter”) hinna med allt hon (eller de) påstår sig göra:

"Här har vi också svaret på hur vissa mediepersonligheter tycks hinna så himla mycket.Alexandra har ett digert arbetsschema, hon har en daglig talkshow i grekisk teve och syns i medierna på diverse mingelbilder (hur kan Alexandra hinna mingla i Sverige när hon jobbar med teve i Grekland?), hon kicksparkar på var och varannan tidningsbilagas omslag, hon föreläser och nu senast stod det i en tidning att hon var nyss hemkommen från en härlig festarhelg på Rivieran. Semester! Hur hinner hon ha det?Det är klart att kändisskribenterna hinner med sitt lyxliv om de bara är fejk.Vet ni hur lång tid en sån där kickboxfotning tar? Minst en halv dag. Oftast en hel dag. Ska man hinna fotas en hel dag så kan man inte springa på premiärer på kvällen.Om man ska fotas ett par gånger i veckan, vara med i teve ett par gånger i månaden och gå på kändismingel minst en kväll i veckan så blir det inte mycket tid över till att skriva texter."

Aldrig hade jag väl kunnat ana att en kickboxfotning minst tar en halv dag och oftast en hel! Naiv som jag är trodde jag att det kom en fotograf till Alexandra Pascalidous träning och tog några bilder.

Jag begriper i och för sig inte att man inte skulle kunna gå på en premiär på kvällen även om man kickboxfotats under hela dagen. Är det inte bara att duscha, fräscha upp sig och gå på premiären?

Det intressanta är att Linda Skugge får argumentera på det här viset. Rimligtvis kan hon knappast känna till hur Pascalidous schema ser ut. Med utgångspunkt från vad hon ser på mingelbilder och tidningsomslag hittar hon istället på något.

Tillräckligt många har påpekat det fula i Linda Skugges argumentationsteknik. Så jag måste ju istället framhålla hennes skicklighet. Hon lyckas komma undan med det och får fortsätta.

Tänk er att det funnes en boxare som hade en särställning. En boxare som boxades på hög nivå mot etablerade motståndare, men samtidig inte följde reglerna. Förutom att dela ut snytingar fick även denne boxare också bita, skalla och sparka sina motståndare. Att hålla på så under en längre tid och på något sätt få domarna att ha överseende – det är skickligt.

Den svenska modellen respekteras

Efter att en irländsk EU-kommisionär yttrat sig om att blockaden i Waxholm mot ett lettiskt byggföretag stridit mot EU:s lagar om rörelsefrihet inom EU så har svenska socialister gått i taket. Och det verkar ha gett effekt. Nu går Barroso ut och säger att man självfallet skall respektera sveriges arbetsmarknadsregleringar.

Det verkar som att alla de saker moderaterna lovprisar som positiva delar med EU (och som skall överväga alla dess negativa delar) en efter en försvinner. Är man småaktig om man säger "Vad var det vi sa?"?

* Uppdatering: Tydligen har Barroso också varit inbjuden till den svenska riksdagen. Mötet fick dock ställas in då bara fem av 349 riksdagsledamöter orkade träffa honom. Eurofilen Cecilia Malmström är chockad och förvånad och säger till Expressen:

Så här kan det inte fortsätta

Superbyråkratens längtan

Om du läser detta fungerar Internet. Det var faktiskt en rad osannolika sammanträffanden som skapade Internet, World Wide Web och bloggvärlden. Huvudsakligen ska vi tacka en rad nördar som ägnade åratal av sina liv åt att få datorer att prata med andra datorer. Därefter började några inte riktigt lika nördiga typer göra Internet användbart för oss vanliga människor, och slutligen kom affärsmännen vilka insåg att det gick att sälja Internetabonnemang, webhotell och andra varor/tjänster till folket.

TCP/IP, WWW, Skype, HTML, Blogspot - alla har de en gemensam faktor: de föddes och växte till jättar utan politisk påverkan. Internet har utvecklats utan femårsplaner, Internet-utjämning, ministrar för datafrågor eller kommunikationsministerier. Och det fungerar utmärkt jämfört med de flesta politiskt styrda områden.

Att något fungerar utmärkt är, som vi alla vet, inte tillräckligt för att politiker och byråkrati ska hålla sig borta. Deras livsluft är ju rätten att bestämma, lägga sig i och förbjuda. Regleringar ger dem makt och arbete - avregleringar har samma funktion på dem som solljus och vitlök har på vampyrer.

Astrid Dufborg är ”IT-ambassadör”, och vill ha en egen del av Internet-kakan att administrera. På annat sätt går det inte att tolka hennes Brännpunktsartikel. Hon vill ha ett nytt häftigt jobb där hon får bestämma arbetsuppgifterna själv utan att begränsas av tidigare regler, lagar eller restriktioner.

Imponerande nog lyckas hon inte på de 6 425 tecken artikeln upptar ange en enda konkret brist med dagens system, och inte heller ge ett enda exempel på vad det nya systemet skulle kunna göra.

Vad som med full tydlighet framgår är dock att Astrid Dufborg är beredd att samarbeta med de vidrigaste och mest förtryckande regimerna på denna jord för att driva genom sina förslag. Hellre ska Nordkorea, Kuba och Kina bestämma hur regimkritiker ska kunna identifieras än att USA ska ha denna makt.

Men vad väntar man sig av någon som jobbat på SIDA? Respekt för mänskliga rättigheter, avståndstagande från diktaturer eller uppskattande av det spontana och oplanerade?

Ännu lever Storebror

En av 1900-talets viktigaste böcker var 1984. George Orwell beskrev den logiska slutpunkten för 1930- och 40-talets trend av hur land efter land erövrades av totalitära regimer: en värld uppdelad mellan tre diktaturer som förtryckte sina medborgare, idkade låtsaskrig med varandra och skrev om historien när det passade.

I 1984 hade Staten och Storebror tre budord:

Frihet är slaveri

Krig är fred

Okunnighet är styrka

Ett bevis på Orwells framsynthet är följande debattinlägg från redaktören för tidningen Kuba, organ för Svensk-Kubanska Föreningen. Inlägget följer exakt Storebrors tre budord: Diktatur är ett föredöme. USAs vägran att handla med Kuba är krigföring. Slutligen är artikelförfattaren Eva Björklund ett levande bevis på att okunnighet är styrka.

Dagens citat

"Att fuska i genusforskning är som att fuska i luftgitarr"

Dibbuk angående Tiina Rosenbergs plagierade avhandling

Demokraturen ifrågasatt

Plötsligt har svenska journalister börjat uppmärksamma risken för demokratiskt förtryck och utsugning. Att en majoritet av väljarna eller riksdagsledamöterna ska kunna köra över en minoritet är oacceptabelt och något som måste hindras, anser både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Sorgligt nog är det inte Sverige som föranlett denna insikt, utan Irak.

Den femtedel av irakierna som är sunnimuslimer (den traditionella härskargruppen i Irak) ogillar förslaget om ett Irak som styrs federalt, vilket 80% av Iraks befolkning är för. Således måste idén om federalism omarbetas till dess sunnimuslimerna accepterar den, rapporterar de svenska journalisterna. Och om sunnimuslimerna inte är beredda att stödja federalism bör den över huvud taget inte genomföras.

Tänka sig om de journalister som ställer frågor till svenska politiker orkade ta till sig dessa resonemang, istället för att okritiskt hylla 51%-principen.

PS. Hur en regering som fick 31% av väljarnas röster kan anses utgöra "majoriteten" är en annan fråga.

Sparka tunnelbanesabotörerna

Stockholmstrafiken lamslogs - med rader av inställda tåg och timmslånga förseningar -i morse på grund av en vild strejk bland tunnelbaneförare. Ett antal förare uppges dessutom ha sjukskrivit sig utan att vara sjuka som en protestaktion.

Det har sagts tidigare, men förtjänar att sägas igen, att om det till nöds finnes någon som är sämre på att driva kollektivtrafik än Stockholms Läns Landsting är det franska staten (dvs de som äger Connex). Fransmännen tycks ha tagit med sig kulturen att streja så fort något inte går som de vill.
Det man kan vara säker på är att denna typ av sabotageaktioner kommer att fortsätta så länge de aktuella personerna arbetar kvar på företaget.
För att återupprätta någon form av förtroende för företaget borde Connex ta fajten och sparka alla de som deltog i den avtalsstridiga strejken. När flygledarna i USA - en annan nyckegrupp för att transporterna skall fungera -strejkade i början av 1980-talet visade president Reagan hur man bör hantera dylika personer. De som inte gick till jobbet hade inte längre något jobb.

De som falskeligen sjukskrev sig borde dessutom kunna räkna md påhälsning från myndigheterna. Bedrägeri är ett annat ord för vad de sysslar med. I detta fall dessutom ett bedrägeri med stora kostnader för tredje man.

De nya gudarna - inte bättre än de gamla

Summan av mänsklighetens knasighet verkar vara konstant. I västvärlden är kristendomen numera på utdöende. Allt färre svenskar masar sig till kyrkans söndagsgudtjänst eller konfirmerar sig. Prästerna är inte de självklara ledare de var för några generationer sedan.

Vad gör då folk när de lämnar den virriga tron på röster från brinnande buskar, vandringar på vatten och att universum skapades på sju dagar?

Jo, de hittar på nya, ännu virrigare, gudar att tillbe. Hjälp !

Guden Kommunism var länge stark, men har idag förenat sig med kristendomens Gud på historiens skräphög. Lika många tror idag på evangeliet om proletariatets diktatur och femårsplaner som på Syndafloden.

Guden Feminism is still going strong. Predikningarna om att allt är männens fel, att kvinnor är förtryckta och att politikerna måste kompensera för detta förtryck med kvotering, bidrag och förbud är ännu högljudda och vitt spridda. Dock tycks en troskris vara under uppsegling. Fundamentalisterna skrämmer bort många mer moderat troende, och faktumet att kvinnodominerade områden är lika usla som områden som domineras av män underminerar evangeliet om kvinnans förträfflighet.

En oklar men populär gud är Jämlikheten. Det finns alltid någon aspekt av Jämlikheten att tillbe som passar den troende. Vad guden och religionen egentligen menar och syftar till är oklart, vilket ökat populariteten.

Stark men lite udda är Miljö-guden i sina olika avatarer Det Gröna Folkhemmet, Den Goda Naturen och Hållbar utveckling. Religionen arbetar stegvis genom att smyga in återvinningscentraler, KRAV-märkt och komposter på de mest oväntade ställen. Rekryteringen sker ofta bland unga: på dagis, skolan och via TVs barnprogram lär de sig att människan skadar miljön, att djur är som människor och att ”onaturliga” företeelser som bilar, städer och jordbruk borde avskaffas.

Detta är bara några av de stora och statligt sanktionerade religionerna. Andra stora och mäktiga gudar är Konspirationen, Anti-amerikanismen och Katastrofen.

Gemensamt för religionerna är dock kravet på asketism, tristess och självutplåning. Du får inte ha roligt i någon religion. Kristendomens säck och aska motsvaras av Miljö-gudens ekologiska kläder tvättade i miljövänligt tvättmedel. Mjukt dasspapper är alla moderna religioner mot (och hade Moses kunnat föreställa sig Lambi toalettpapper skulle han levererat elva budord, inte tio). Arbetsbesparande uppfinningar och maskiner ses som frestelser från Djävulen.

Kanske ska vi fritänkande försöka konvertera andra inte med abstrakta argument om frihet, utan genom att erbjuda dem ett liv med humor, fritid och ett sexliv utan pekpinnar och tidtagarur?

Räcker det att vara liberalast?

Idag blev det klart att Junilistan ställer upp i riksdagsvalet.
Klart uppfriskande och välbehövligt, de direkta resultaten kan förhoppningsvis bli att kristdemokraterna trillar ur och att EU-frågan får en mer seriös behandling i svensk politik. Trots allt är det ju inställningen till EU som borde avgöra partivalet eftersom åtta av tio beslut direkt eller indirekt dikteras av EU. Hur ett parti ställer sig till vilka befogenheter Bryssel skall ha är därmed viktigare än hur de står inrikespolitikst. För många borgerliga har det tidigare varit svårt att följa detta eftersom de enda partier som haft mot att gå mot maktens hegemoni i frågan har varit mp och v. Nu har de ett nytt alternativ som dessutom leds av en kunnig och liberal ekonom (som trots att han är med i s framstår som en godare val än någon mer namnkunnig moderat eller folkpartist). Den plattform man går till val på är också uppfriskande, den gemensamma linjen är nej till EU-centraliserng, decentralisering inom landet och krafttag mot arbetslösheten - i övrigt får kandidaterna tycka vad de vill. Sålunda finns utrymme för - om väljarna vill ha det - radikal nyliberal politik.

Man skall dock inte ha för stora förväntningar, trots allt är de ju politiker det handlar om. Vi får se var det slutar.

Hur kvinnans skönhet kan rubba mannens förstånd

Rent teoretiskt kan man kanske vara både New Age-fantast och god liberal samtidigt. Jag har dock inte stött på någon.

Om samma sak gäller djurrättskämpar är möjligen mer tveksamt. (Vid närmare eftertanke finns faktiskt ett exempel. Pinsamt nog en före detta ordförande för Frihetsfronten.)
Men det är tunnsått med djurrätt och mysticism i det libertarianska hägnet. En rationell hållning ger fnoskigheter dålig grogrund.

Dessa två företeelser frodas dock i en annan gruppering. Jag tänker då inte på något politiskt ungdomsförbund. Det är värre än så. Gruppen är ”mycket vackra kvinnor”.

Pamela Anderson, Naomi Campbell, Cindy Crawford, Kate Moss och Kim Basinger är bara några exempel på vackra, kvinnliga djurrättskämpar. Många fler finns. Intresse för mysticism/New Age/mysko nyandlighet förekommer också i hög grad bland de här vackra damerna. Inte sällan är man inne på båda frågorna.

Förkämpar för detta skumma tankegods har alltså synnerligen attraktiva taleskvinnor till sitt förfogande. Det är inte bra. Kvinnans skönhet har många gånger förvridit mannens förstånd.

Den trojanske prinsen Paris störtar hela Troja i fördärvet för att han bländats av Helenas skönhet. I Bibeln förblindas Simson av Delilas skönhet vilket leder till att han också bokstavligen förblindas, blir av med sitt hår, sin styrka och slutligen även sitt liv.

Ett annat exempel är den tio år gamla Disney-filmen Pocahontas. Den manlige huvudpersonen John Smith är redig, lite lagom macho, muskulös, har granitkäke och stadig blick. Spontant tror man ju att New Age och djurrätt kan vara rätt svårt att pracka på den typen av kille. Men det finns en metod.

John har varit till sjöss och inte sett en kvinna på ett bra tag när han kommer till Nordamerika som en av de första vita männen. När den exotiska indiankvinnan Pocahontas dyker upp blir han helt såld.

Inte så konstigt egentligen – Pocahontas är het!

Hon har korpsvart, långt, tjockt hår – som taget direkt ur en reklamfilm för Wella. Runt sin långa, slanka supermodellkropp bär hon en liten etno-chic klänning med endast ett axelband. Ben och armhålor verkar vaxade – vilket kanske inte är vad man väntar sig från en kvinna från ett nomadiserande jägarfolk.

Naturligtvis är Pocahontas inne på både mysticism och djurrätt (ja, det är lite besynnerligt; de nordamerikanska indianerna var ju jägare).

Hon hindrar John från att skjuta en hotfullt morrande björn och påstår att både uttern och hägern är hennes vänner. I sirénsången ”Colors of the Wind” blandas lömskt New Age och djurrätt med lätt maskerade sexuella inviter.

Pocahontas sjunger:

You think you own whatever land you land on
The earth is just a dead thing you can claim
But I know every rock and tree and creature
Has a life, has a spirit, has a name

Varje sten ska alltså ha ett liv, en ande och ett namn… Att John inte invänder på åtminstone den punkten understryker verkligen hur dumkåt han är. Sannolikt raserar följande locktoner Johns intellektuella försvar:

Come run the hidden pine trails of the forest
Come taste the sun-sweet berries of the earth
Come roll in all the riches all around you
And for once, never wonder what they’re worth

Pocahontas skulle ju faktiskt bokstavligen kunna mena vad hon sjunger. Att ”run the hidden pine trails of the forest”, smaka på de ”sun-sweet berries” och ”roll in all the riches” inte är symboliska omskrivningar.

Jag tror dock inte det. Inte John heller skulle jag misstänka. Trots att Pocahontas är en kysk film finns antydningar om vad hon menar.

Vi är nog många som känt oss lite som John Smith ibland. Som tur är verkar dock de allra snyggaste damerna ha valt en väldigt smal nisch. Djurrätt och New Age är trots allt marginella frågor. Värre vore om dessa kvinnor med samma automatik blev socialister.

Ännu en slavstat har fallit

En för oss nyliberaler positiv trend under 1990-talet är övergången från värnplikt till yrkesarmé. Frankrike, på många sätt värnpliktens ursprungsland, avskaffade denna Napoleon-relik redan 1996. Sedan dess har så varierade länder som Ungern, Italien, Nederländerna och Tjeckien avskaffat värnplikten. Storbritannien avskaffade värnplikten redan 1960 och USA 1973.

Nu har till och med Rumänien beslutat sig för att gå över till yrkesarmé. 2006 blir sista året som rumänerna kallas in till värnplikt. Därefter blir det frivilligförsvar.

Vi svenskar kommer antagligen få vänta länge på motsvarande befrielse. Klämda mellan en socialdemokrati som ser människor som staten (eller snarare Partiets) slavar å ena sidan och en nationaliskt-nostalgisk, regionalstödjande borgerlighet är Rumänien ett ouppnåeligt föredöme.