Hur kvinnans skönhet kan rubba mannens förstånd

Rent teoretiskt kan man kanske vara både New Age-fantast och god liberal samtidigt. Jag har dock inte stött på någon.

Om samma sak gäller djurrättskämpar är möjligen mer tveksamt. (Vid närmare eftertanke finns faktiskt ett exempel. Pinsamt nog en före detta ordförande för Frihetsfronten.)
Men det är tunnsått med djurrätt och mysticism i det libertarianska hägnet. En rationell hållning ger fnoskigheter dålig grogrund.

Dessa två företeelser frodas dock i en annan gruppering. Jag tänker då inte på något politiskt ungdomsförbund. Det är värre än så. Gruppen är ”mycket vackra kvinnor”.

Pamela Anderson, Naomi Campbell, Cindy Crawford, Kate Moss och Kim Basinger är bara några exempel på vackra, kvinnliga djurrättskämpar. Många fler finns. Intresse för mysticism/New Age/mysko nyandlighet förekommer också i hög grad bland de här vackra damerna. Inte sällan är man inne på båda frågorna.

Förkämpar för detta skumma tankegods har alltså synnerligen attraktiva taleskvinnor till sitt förfogande. Det är inte bra. Kvinnans skönhet har många gånger förvridit mannens förstånd.

Den trojanske prinsen Paris störtar hela Troja i fördärvet för att han bländats av Helenas skönhet. I Bibeln förblindas Simson av Delilas skönhet vilket leder till att han också bokstavligen förblindas, blir av med sitt hår, sin styrka och slutligen även sitt liv.

Ett annat exempel är den tio år gamla Disney-filmen Pocahontas. Den manlige huvudpersonen John Smith är redig, lite lagom macho, muskulös, har granitkäke och stadig blick. Spontant tror man ju att New Age och djurrätt kan vara rätt svårt att pracka på den typen av kille. Men det finns en metod.

John har varit till sjöss och inte sett en kvinna på ett bra tag när han kommer till Nordamerika som en av de första vita männen. När den exotiska indiankvinnan Pocahontas dyker upp blir han helt såld.

Inte så konstigt egentligen – Pocahontas är het!

Hon har korpsvart, långt, tjockt hår – som taget direkt ur en reklamfilm för Wella. Runt sin långa, slanka supermodellkropp bär hon en liten etno-chic klänning med endast ett axelband. Ben och armhålor verkar vaxade – vilket kanske inte är vad man väntar sig från en kvinna från ett nomadiserande jägarfolk.

Naturligtvis är Pocahontas inne på både mysticism och djurrätt (ja, det är lite besynnerligt; de nordamerikanska indianerna var ju jägare).

Hon hindrar John från att skjuta en hotfullt morrande björn och påstår att både uttern och hägern är hennes vänner. I sirénsången ”Colors of the Wind” blandas lömskt New Age och djurrätt med lätt maskerade sexuella inviter.

Pocahontas sjunger:

You think you own whatever land you land on
The earth is just a dead thing you can claim
But I know every rock and tree and creature
Has a life, has a spirit, has a name

Varje sten ska alltså ha ett liv, en ande och ett namn… Att John inte invänder på åtminstone den punkten understryker verkligen hur dumkåt han är. Sannolikt raserar följande locktoner Johns intellektuella försvar:

Come run the hidden pine trails of the forest
Come taste the sun-sweet berries of the earth
Come roll in all the riches all around you
And for once, never wonder what they’re worth

Pocahontas skulle ju faktiskt bokstavligen kunna mena vad hon sjunger. Att ”run the hidden pine trails of the forest”, smaka på de ”sun-sweet berries” och ”roll in all the riches” inte är symboliska omskrivningar.

Jag tror dock inte det. Inte John heller skulle jag misstänka. Trots att Pocahontas är en kysk film finns antydningar om vad hon menar.

Vi är nog många som känt oss lite som John Smith ibland. Som tur är verkar dock de allra snyggaste damerna ha valt en väldigt smal nisch. Djurrätt och New Age är trots allt marginella frågor. Värre vore om dessa kvinnor med samma automatik blev socialister.