Aldrig blir de nöjda...

Nej, jag talar inte om att nyliberaler gnäller på politiker som ständigt ska ställa till nya problem och skapa hinder för människor i deras vardag. Jag menar politikerna - de som ständigt skapar lagar och regler som gör livet än svårare. Aldrig blir de nöjda. Det är ständigt ett nytt gäng lagar på väg.

I ett land som Sverige kan man fråga sig när politikerna anser sig vara klara med sin livsuppgift. Hur tänker man i socialdemokraterna efter att ha styrt landet med järnhand i nästan ett sekel? Vad är det man fortfarande anser sig vilja göra?

Som Mikael Damberg svarade på en direkt fråga av undertecknad på Frihetsfrontens talarkväll för ett par år sedan: Vi blir aldrig nöjda. Det finns alltid sådant som måste rättas till.

Det låter ju inte särdeles lovande. Men idealen då? Politiker har ju trots allt ideal. När anser de sig vara "klara" och kan stå tillbaka och betrakta sitt livsverk? Aldrig, om man får tro en av artiklarna på dagens LewRockwell.com:

Here We Are, So What About Utopia?

Hur kan vi återskapa historien?

Hax tar upp frågan hur man åstadkommer en ny upplysningstid. Det är en väldigt viktig fråga, och för många en säkert lika svår dito. För hur gör man egentligen för att återskapa ett klimat där rationalitet och förnuft är ledord, där sanning och vetenskapliga fakta är målet i de flestas strävan framåt, och där logik är utvärderingsmetodik och sanningsgrund?

Låt mig skissera på en av anledningarna till varför vi inte längre ser mycket av upplysning. Om vi ser problemet kommer vi säkerligen också att lättare finna lösningen.

Upplysningen som kom och gick
Upplysningen fick ett sådan genomslagskraft eftersom det var en intellektuell utveckling. Förvisso var de intellektuella på den tiden då det begav sig (dvs andra halvan av 1600-talet) en elit - det var knappast folket i gemen som tog till sig den nya tidens tänkesätt. Massorna trodde fortfarande på kyrkan och gick i dess ledband; men för eliten började den sinnliga förtrycket att förtvina och förnuftets fängelser föll samman.

Eliten visade vägen. Här har vi alla de stora tänkarna. Hur många av dessa var fattigmansöner? Hur många av dem var obildade? Svaret är säkerligen och så vitt jag vet "ingen". Faktum är att de flesta människor faktiskt inte har något intresse av vetenskap, sanningssökande och filosofi!

Det är först resultatet av en upplysning som leder massorna framåt - genom industrialisering, tekniska framsteg och genombrott, ekonomisk utveckling och tillväxt - och samhälleligt bred välståndsökning. Det är också detta vi ser på tiden följande direkt efter att upplysningstiden fått genomslag: industrialiseringen på främst 1800-talet.

Kort sagt kan man säga att vetenskap och vett kommer före de tekniska uppfinningarna, även om mycket också tyder på att många framsteg gjordes genom "trial and error". Men man bör ställa sig frågan: vem ger sig in på att undersöka, testa, pröva och uppfinna om man inte först tror att det finns en möjlighet att lyckas? Ingen. Den nya tidens tro på människan och vetenskapen var tvungen att komma innan industrialiseringen. Tvärtom var och är inte möjligt.

Problemet som kom och som stannade
Problemet uppstod när industrialiseringen skapat välstånd åt i stort sett alla. Då började man ställa krav även politiskt - varför ska man inte ha frihet även socialt och kulturellt om man har friheten ekonomiskt? När man nu hade pengarna och insikten om människors lika rättigheter sakta började sjunka in i det allmänna medvetandet - då framkom också monarkins och adelsprivilegiernas orättfärdighet tydligt.

Problemet vid denna tid, när man i hela den västerländska världen börjar avveckla kungamakt och adelsprakt, är att man behåller makten. Insikten om maktens problem skapar förvisso den moderna "demokratin" - men insikten om maktens orättfärdighet borde väl rimligen ha lett till dess avskaffande (eller åtminstone en radikal minskning av dess omfattning och styrka). Så icke.

Maktens frukter är söta - om man lyckas nå dem. Och det krävs att man står på andras ryggar för att försöka nå upp. När folken äntligen funnit stadig mark under fötterna börjar de förtvivlat att konkurrera om att få makten själva. Det blir en situation lik Nietzsches kända apor - som tillsammans sjunker i dyn när de desperat försöker klättra upp på varandras ryggar.

Demokratin i ett annat ljus
Sådan är demokratin. Nästan alla önskar makten - och de som har den önskar öka den. Makten blir central i samhället på ett sätt som den aldrig varit förut. När en "av gud instiftad" monark hade makten var denna ouppnåelig för både vanligt folk och eliten - då fanns ingen anledning att förhålla sig till den. Snarare höll man sig borta ifrån den. Under 1900-talet blir situationen den omvända - genom illusionen om alla medborgares möjlighet att kräva ansvar och utöva sin "rätt" till makt skapas ett samhälle som kretsar kring makten snarare än kring livet.

Makten blir med demokratin också omväxlande. Från att ha varit relativt stabil och distanserad - i lyckta slott och på herresäten - blir den teoretiskt (illusoriskt) uppnåbar för alla. Samhället blir destruktivt - politiken och maktsträvan blir centrala delar i alla människors liv.

Visst kan man tycka att jag överdriver - många som läser detta är säkert sanna demokrater (det är ju så vi är uppfostrade i dagis och skolor). Jag tror dock inte att det är så långt ifrån sanningen - jag lyfter här fram den principiella skillnaden i samhällets maktstruktur förr och nu. Den är viktig för att förstå utvecklingen.

Redan Aristoteles talade om demokratin (förvisso den antik-Atenska) som de fattigas diktatur. Den moderna demokratin, som visserligen i många avseenden är väsensskild från den antika, är en "de fattiga sinnenas diktatur". Förnuft, rättskänsla, ansvar, moral - dessa grundläggande värden urholkas och nedvärderas.

Problemet är demokratin, dumbom!

Frihet under ansvar
Den sanna demokratin skälver nu i både själ och ryggmärg. Demokrati är ju frihet. Demokrati är människans rätt. Demokrati är allt gott under himlen och ovan havets botten. Det är i alla fall så etablissemangets kompakta politiska korrekthet rapas upp i media och av den mindre fritänkande medborgaren stup i kvarten.

Jag vill här inte gå in på demokratins många fällor och illusioner. Det jag vill visa på är endast att demokratin skapat ett helt nytt förhållningssätt till makten. Och där makten är finns ingen frihet. Där det inte finns frihet finns heller inga fria tankar. Och där det inte finns fria tankar finns knappast någon upplysning.

All utbildning och teknik i världen kan inte uppväga bristen på frihet; konsekvenserna av kontroll och ofrihet ekonomiskt, socialt, kulturellt och intellektuellt är fördumning, enfald, idioti och nedsläckning.

Precis som frihet under ansvar, frihet att både lyckas och misslyckas, skapar starka, oberoende och autonoma individer skapar ofriheten och makten svaga, beroende och förslavade människor.

Sug på den du, Bodström!

Misstro som förtroendegrund?

Litar du på staten? Antagligen inte. Framförallt inte om du är nyliberal.

Men faktum är att inte bara nyliberaler misstror staten. Det är faktiskt väldigt få som litar på den - men som ändå helhjärtat stödjer den. Därmed inte sagt att alla är eller bör vara anarkister. Men nog verkar det konstigt? Många anser att landstingen gör ett dåligt jobb - men man vill man inte avskaffa dem. Att AMS gör ett dåligt jobb betyder inte att man vill avskaffa eller byta ut myndigheten.

En förklaring till denna konstiga inställning är att människor misstror varandra mer än de misstror staten. För visst är staten ett oerhört krångligt maskineri, som dessutom sällan levererar vad som utlovas (och då alltid dyrare än man hoppats på), men den får ändå allmänt och långt över tillräckligt stöd. För att man inte vet vad det finns för pellejönsar där ute - som man kanske inte kan skydda sig mot.

Frågan man ställer sig är om en sådan inställning är rationell utifrån den mänskliga rädslan och fegheten inför det okända. Eller helt enkelt skadlig idioti...? På dagens LewRockwell.com diskuteras detta i Distrust as the Basis for Supporting the State.

Cirkeln är sluten

American Civil Liberties Union har stämt delstaten Missouri för en delstatslag som förbjuder demonstrationer i samband med militära begravningar.

Det riktigt intressanta är att ACLU assisterar Westboro Baptist Church, dvs. den ökände pastor Phelps - en person som får Knutby-pastorn att framstå som mjäkig. Vi svenskar lärde känna Phlps i och med tsunamin i Thailand, som han hävdade var ett straff för att Sverige åtalade Åke Green.

På hemmaplan har Phelps drivit tesen att varje dödsfall i USA är ett straff från Gud för olika syndiga beteenden - allt från gruvarbetare till soldater som dödats i Irak. Det var efter att Phelps med församling började dyka upp på militära begravningar som den nu stämda lagen infördes.

ACLU assisterar faktiskt en person som på fullt allvar vill lyncha alla liberaler, homosexuella, toleranta och icke-teokratiska människor i hela världen. Principfast, men lite väl likt The Onions parodi, där ACLU kräver att amerikanska nazistpartiet ska få bränna ner ACLUs högkvarter i yttrandefrihetens namn.

"Yes, my loving wife Linda and three wonderful children, Ben, Robby and Stephanie, will be devastated when I am killed next month," ACLU attorney Harvey Gross said. "But I recognize that, in a very real sense, it would be a victory for Mr. Carver and his fellow hatemongers if I did not burn to death, because their terrible message of bigotry and intolerance would be all the more effective if suppressed."

Fast vad väntar man sig av en organisation som hävdar sig värna de rättigheter som fastställts i konstutionen, men som värnar första tillägget tusen gånger oftare än andra tillägget? Att alla tillägg är jämlika, men vissa mer jämlika än andra?

Kriminell godtrogenhet

Ett antal vänsterextremister demonstrerade under lördagen utanför Israels och USA:s ambassader i Stockholm. Självfallet ”urartade” demonstrationen och ett antal demonstranter försökte storma den amerikanska ambassaden (den svenska polisen lyckades till de attackerandes stora glädje får man förmoda stoppa stormningen – jag gissar att de inte hade velat stöta på de marinkårssoldater som vaktar inne på området. Att försöka storma en amerikansk ambassad förefaller för övrigt lika smart som att använda en kraftledning som tvättlina). Bloggaren Ali Esbati är upprörd och rasar över att media väljer att folkusera på kravallerna istället för på demonstrationen.

” Istället för att uppmärksamma budskapet i en stor demonstration som hålls samtidigt som hundratals andra runt om i världen, blir ändå den utkablade bilden till dem som inte såg demonstrationen på plats, kaos och bråk. Samtidigt är det uppenbart att för varje gång folk själva deltar i ett politiskt evenemang som dagens breda demonstration, och sedan får se samma händelse återspeglas i medierna, så får ytterligare några människor sitt förtroende för mediernas rapportering och nyhetsvärdering raserat. ”

Menar Esbati att de tv-bilder av upploppet som visades i Rapport och TV4 Nyheterna var manipulerade? Att det inte var ”kaos och bråk”? Själfallet kommer även den standardmässiga bortförklaringen – känd från exempelvis Göteborgskravallerna . att det var ”enstaka bråkmakare” till heders igen.

Esbati och andra centrala figurer i den svenska vänstern måste ha exponerats för dessa personer åtskilliga gånger tidigare. De ”enstaka bråkmakarnas” försäkran om att det just denna gång kommer sköta sig borde de se igenom. Att det kommer bli bråk, skadegörelse och upplopp när man demonstrerar under paroller som ”krossa israel” och ”leve intifadan” är säkert som amen i kyrkan. Den som inte vill bara med bråk och kravaller gör bäst i att stanna hemma.

Man kan undra om Esbati & Co även går på nigeriabrev och e-posterbjudanden med rubriken ”get rich quick”? Den godtrogenhet som sådant kräver har de utan tvekan redan visat sig besitta.

Med storebror mellan benen

När Socialdemokratin, med justitieminister Boström i spetsen, flyttar fram kontrollsamhällets positioner säger få ifrån. Även inom oppositionen verkar skrämmande många gilla storebror. Folkpartisten Nyamko Sabuni lanserade i dagarna ett förslag till åtgärd genom vilken storebror skulle göras än mer obehaglig:

"Ingen har ännu ställts inför rätta och fälts för könsstympning i Sverige och vi vet att könsstympning förekommer också i vårt land. Om lagens efterlevnad ska bli en realitet är det viktigt att det införs någon form av kontrollfunktion. Samhället måste hitta former för att hindra, avslöja och bevisa dessa brottsliga handlingar. När ett flickebarn lämnar spädbarnsålder är det ingen inom sjukvården som har ansvaret att undersöka barnet. Det bör inom skolans ram införas obligatoriska gynekologiska kontroller, liknande de som genomförs på pojkar vid sex års ålder. Detta bör för flickor ske någon gång på högstadiet."

Att fatta beslut som rör barn som inte har rösträtt är enkelt. När smällare förbjöds så visste beslutsfattarna att den primära användargruppen – som bestod av småkillar – inte skulle kunna visa något missnöje i riksdagsvalen och inte heller mobilisera något speciellt kvalificerat motstånd på andra arenor.

Den här frågan smäller högre, men det handlar likaledes om en grupp som har svårt att säga ifrån – småtjejer i högstadiet. Med god precision lyckas Nyamko alltså pricka in den ålder då sannolikt de flesta tjejer är som mest nervösa, osäkra och obekväma när rörande den egna sexualiteten. Just då ska storebror tvinga sig på, titta och peta i underlivet.

Vad händer om en trettonårig flicka säger ”nej, jag vill inte”?

Att ett nej betyder nej väger nog lätt i det här fallet. Förövaren är nämligen staten. Om den trettonåriga flickan vägrar så får man förmoda att polisen får ta hand om ärendet. Man undrar vad landets poliser och gynekologer anser om de krav som ställs på deras professioner i om förslaget skulle gå igenom. Gillar man tanken på att att klä av och tvinga isär benen på sprattlande och gråtande tjejer i de yngre tonåren?

Att den överväldigande majoriteten av de svenska småtjejer som kommer att granskas mellan benen sannolikt är helt intakta lär man heller inte bekymra sig om. Alla ska kontrolleras, så enkelt är det.

Som vanligt finns en ursäkt. Eller ursäkt är fel ord. Storebror kommer givetvis inte be om ursäkt för detta. Istället kommer troligen istället – i vanlig kollektivistisk anda – en förklaring levereras om varför du som individ måste offra dig för att minska de utsattas lidande.

Kanske har Nyamko rätt – man skulle troligen kunna hitta flickor som är stympade, straffa förövare och avskräcka andra från att utföra liknande illdåd. På samma sätt skulle man säkert effektivt kunna bekämpa kvinnomisshandel och våldtäkter genom att installera kameror i folks hem. Åtgärden är säkert både potent och slagkraftig.

Men det handlar inte om liberalism. Överhuvudtaget. Fast att Nyamko Sabuni skulle vara liberal är kanske att hoppas på för mycket.

Framtiden och dess fiender del 2

Förra bloggposten fick mig att börja fundera: Anta att Aftonbladet skulle ha skildrat 2006 års problem på samma sätt, men i utgåvorna från 1924-1937. Vilka av dåtidens problem kunde dåtidens journalister föreställa sig växa till jättekatastrofer på 70-80 års sikt?

Kanske en artikelserie som krävde fler Rasbiologiska Institut, illustrerade med hur den siste rasrene svensken år 2006 lämnade ett Sverige fullt av levnadsodugliga individer med frenologiskt index under 16?

Artikelserien som skildrar ett Sverige där jordbrukets effektivisering gjort att 3 % fortfarande arbetar som bönder medan resten av svenskarna är arbetslösa vore också möjlig - med ett genomgående krav på stöd till småjordbruken och restriktioner för industrierna.

Gula faran - rädslan för att kineserna med Fu Manchu i spetsen skulle ta över världen - skulle kunna lett till en artikelserie om hur skåneslätterna fylls av risfält, hur skolan ersätter Fänrik Ståls sägner med Confucius och där Himlens Son har en ståthållare i Stockholms slott.

Under 30-talet var ett evigt ämne för diskussion svenskarnas minskade nativitet. Artikelserien som skildrar Sverige befolkat av fem personer år 2006 vore därför helt logiskt, där lösningen vore krav på kvinnlig födsloplikt (minst tre barn per kvinna), förbud mot preventivmedel och förbud mot att kvinnor under 45 års ålder förvärvsarbetade.

Den ökade bilismen skulle naturligtvis leda till massakrer på vägarna. Genom att ta 1925 års olycksfrekvens (uttryckt som dödsfall/antal körda kilometrar) och räkna med att alla svenskar 2006 dels skulle äga minst en bil, dels köra minst 100 000 km/år skulle tiotusentals dödsfall kunna utlovas - och krav på maxhastighet för bilar på 50 km/h ställas.

Utifrån dåtidens perspektiv skulle dessa framtidsskildringar antagligen kännas främmande och överdrivna - men samtidigt skulle artikelförfattarna kunna luta sig mot statistiskt underlag, beräkningsmodeller och/eller redan befintliga åsikter hos allmänheten. Vem kunde bevisa att Sverige anno 2005 skulle ha färre dödsfall i trafiken än 1945 - trots att antalet bilar under denna tid ökat från 250 000 bilar till 4,7 miljoner?

Sensmoralen är: långa perspektiv är helt enkelt inte bra. Vi kan inte förutsäga allt som kan komma att hända på ens 10 år sikt - 80 år är en övning i futilitet. Och medan jag personligen bara kan investera i korkade affärsprojekt eller bygga en bunker inför Sammanbrottet 2031 kan politikerna skada oss alla i generationer framåt genom förbud mot nyheter.

Tankeförbudslagen om kärnkraft har varit illa nog - tänk om politiker och byråkrater fått "säkra" utvecklingen av läkemedel (säg adjö till Losec, HIV-bromsare, Prozac och moderna cellgifter), elektromagnetisk strålning (hejdå mobiltelefoni och trådlösa datanätverk) eller något annat (fyll i din favoritsak här).

Framtiden och dess fiender del 1

Aftonbladet har ägnat en rad artiklar åt hur Sverige på längre sikt kan drabbas av global uppvärmning på längre sikt - mer exakt åren 2075-2088.

Det är i och för sig trevligt när journalister försöker tänka längre än till nästa pressläggning, men försöken slutar oftast i rejäla magplask. Så också Aftonbladets serie.

Historiskt kryllar det av katastrofer som aldrig realiserades - från Malthus svältprognoser på 1700-talet via Marx utsugningsmisär och klasskrig under 1800-talet till svältkatastrofer, annalkande istider och naturresursernas slut under 1900-talet. Vad säger att Aftonbladet idag lyckas förutsäga 2070-talets människors problem?

I Aftonbladets framtida universum har inget hänt annat än att det blivit varmare. Motsvarigheten till dagens antibiotika, p-piller, datorer/Internet, mobiltelefoner och bilar har inte uppenbarat sig, med åtföljande paradigmskiften.

Slutligen godtas bara författarens lösning. Minskade koldioxidutsläpp genom mer makt åt politikerna och höjda skatter är enda vägen till frälsning. Att mänskligheten kunde lösa uppvärmningen på andra sätt föresvävar inte ens författaren.

En långt mer trovärdig artikelserie om framtiden skulle ha haft artiklarna "Här omvandlas koldioxid till kol", ”Biotek bygger barriärer mot stigande havsvatten”, ”Stora Barriärrevet räddat från utrotning genom genmanipulation”, ”Ingen använder längre bilar” eller ”Nu kan vi reglera temperaturen genom speglar i omloppsbana”.

Eller varför inte Earth Day 2030?

Men det är klart - då kan man inte kräva mer politiska ingripanden, mer förbud och mer statism. Politiker och domedagsprofeter har alltid avskytt entreprenörer, nytänkande och användarvänlig teknik. Det gäller att anpassa budskapet efter publiken ...

EU är inte Europa

Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner har skrivit en debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet idag. De svarar Carl Schlyter (mp) och Jonas Sjöstedt (v) om miljöpolitik inom EU.

Jag tänker inte polimisera mot att Hökmark och Fjellner tycks stå på samma sida som Al Gore i fråga om växthuseffekten eller att EU med kraft skall driva en överstatlig mijö- och energipolitik, något moderater jag talat med tidigare har sagt aldrig kommer att hända. Däremot tänker jag kritisera dem för att de blandar ihop Europa och EU.

En av de första saker jag fick lära mig när jag aktiverade mig i MUF var att skilja på stat och samhälle. Sossarna brukade säga samhället när de menade staten eller för den delen kommunen. Nu har EU-kramande moderater börjat göra samma sak när de talar om EU. De menar knappast Bulgarien och Norge när de talar om Europa. Kan ingen förklara skillnaden för dem?

Avsikten är dock klar. Det är som när sossarna säger samhället i stället för staten. Europa låter mer harmlöst än EU.

Med EU-kommissionen från rekursiv paralys till Oceanien, Eurasien och Sydostasien

EU-kommissionen har enligt bland annat Svenska Dagbladet dömt Microsoft till ytterligare böter på 200 till 300 miljoner Euro.
Tydligen vill EU-kommissionen föra EU från rekursiv paralys till Oceanien, Eurasien och Sydostasien.

Lästips

Mycket bra ledare om Bodströmsamhället av Sveriges för närvarande kanske bästa ledarskribent.

Dags för fältstudie

Den som följt moderskeppet vet hur vi tidigare uppmärksammat hur moderaten Karin Enström lyft fram den extremt stränga vapenlagstiftningen i El Salvador som ett föredöme för Sverige. Undrar om hon är medveten om att USA nu på utrikesdepartementets hemsida varnar amerikaner för att turista i El Salvador pga den höga brottsligheten

" Random and organized violent crime is endemic throughout El Salvador [...] Many Salvadorans are armed, and shootouts are not uncommon. [...] Armed holdups of vehicles traveling on El Salvador's roads appear to be increasing."

Man fortsätter att varna för att det inte är tillåtet att bära vapen, ens för självförsvar, om man turistar i El Salvador.

Samtidigt rapporteras på tyska N-TV att studentprotester mot en planerad höjning av taxan för att åka buss har urartat i kravaller där polisen beskjutits med automatvapen.

Verkligen ett föredröme. Kanske skulle en biljett till Enström för att studera läget på plats vara väl investerade pengar.

Lugn, det är ingen konspiration

Bloggen Enpartistaten anklagar Rasmus Fleischer för att vara regeringens hantlangare.

Skall man säga något om Fleischer så är det snarast att han inte brukar vara speciellt lydig mot överheten. I bland är det bra att ta av sig konspirationsteorektikerglasögonen.