Hur kan vi återskapa historien?

Hax tar upp frågan hur man åstadkommer en ny upplysningstid. Det är en väldigt viktig fråga, och för många en säkert lika svår dito. För hur gör man egentligen för att återskapa ett klimat där rationalitet och förnuft är ledord, där sanning och vetenskapliga fakta är målet i de flestas strävan framåt, och där logik är utvärderingsmetodik och sanningsgrund?

Låt mig skissera på en av anledningarna till varför vi inte längre ser mycket av upplysning. Om vi ser problemet kommer vi säkerligen också att lättare finna lösningen.

Upplysningen som kom och gick
Upplysningen fick ett sådan genomslagskraft eftersom det var en intellektuell utveckling. Förvisso var de intellektuella på den tiden då det begav sig (dvs andra halvan av 1600-talet) en elit - det var knappast folket i gemen som tog till sig den nya tidens tänkesätt. Massorna trodde fortfarande på kyrkan och gick i dess ledband; men för eliten började den sinnliga förtrycket att förtvina och förnuftets fängelser föll samman.

Eliten visade vägen. Här har vi alla de stora tänkarna. Hur många av dessa var fattigmansöner? Hur många av dem var obildade? Svaret är säkerligen och så vitt jag vet "ingen". Faktum är att de flesta människor faktiskt inte har något intresse av vetenskap, sanningssökande och filosofi!

Det är först resultatet av en upplysning som leder massorna framåt - genom industrialisering, tekniska framsteg och genombrott, ekonomisk utveckling och tillväxt - och samhälleligt bred välståndsökning. Det är också detta vi ser på tiden följande direkt efter att upplysningstiden fått genomslag: industrialiseringen på främst 1800-talet.

Kort sagt kan man säga att vetenskap och vett kommer före de tekniska uppfinningarna, även om mycket också tyder på att många framsteg gjordes genom "trial and error". Men man bör ställa sig frågan: vem ger sig in på att undersöka, testa, pröva och uppfinna om man inte först tror att det finns en möjlighet att lyckas? Ingen. Den nya tidens tro på människan och vetenskapen var tvungen att komma innan industrialiseringen. Tvärtom var och är inte möjligt.

Problemet som kom och som stannade
Problemet uppstod när industrialiseringen skapat välstånd åt i stort sett alla. Då började man ställa krav även politiskt - varför ska man inte ha frihet även socialt och kulturellt om man har friheten ekonomiskt? När man nu hade pengarna och insikten om människors lika rättigheter sakta började sjunka in i det allmänna medvetandet - då framkom också monarkins och adelsprivilegiernas orättfärdighet tydligt.

Problemet vid denna tid, när man i hela den västerländska världen börjar avveckla kungamakt och adelsprakt, är att man behåller makten. Insikten om maktens problem skapar förvisso den moderna "demokratin" - men insikten om maktens orättfärdighet borde väl rimligen ha lett till dess avskaffande (eller åtminstone en radikal minskning av dess omfattning och styrka). Så icke.

Maktens frukter är söta - om man lyckas nå dem. Och det krävs att man står på andras ryggar för att försöka nå upp. När folken äntligen funnit stadig mark under fötterna börjar de förtvivlat att konkurrera om att få makten själva. Det blir en situation lik Nietzsches kända apor - som tillsammans sjunker i dyn när de desperat försöker klättra upp på varandras ryggar.

Demokratin i ett annat ljus
Sådan är demokratin. Nästan alla önskar makten - och de som har den önskar öka den. Makten blir central i samhället på ett sätt som den aldrig varit förut. När en "av gud instiftad" monark hade makten var denna ouppnåelig för både vanligt folk och eliten - då fanns ingen anledning att förhålla sig till den. Snarare höll man sig borta ifrån den. Under 1900-talet blir situationen den omvända - genom illusionen om alla medborgares möjlighet att kräva ansvar och utöva sin "rätt" till makt skapas ett samhälle som kretsar kring makten snarare än kring livet.

Makten blir med demokratin också omväxlande. Från att ha varit relativt stabil och distanserad - i lyckta slott och på herresäten - blir den teoretiskt (illusoriskt) uppnåbar för alla. Samhället blir destruktivt - politiken och maktsträvan blir centrala delar i alla människors liv.

Visst kan man tycka att jag överdriver - många som läser detta är säkert sanna demokrater (det är ju så vi är uppfostrade i dagis och skolor). Jag tror dock inte att det är så långt ifrån sanningen - jag lyfter här fram den principiella skillnaden i samhällets maktstruktur förr och nu. Den är viktig för att förstå utvecklingen.

Redan Aristoteles talade om demokratin (förvisso den antik-Atenska) som de fattigas diktatur. Den moderna demokratin, som visserligen i många avseenden är väsensskild från den antika, är en "de fattiga sinnenas diktatur". Förnuft, rättskänsla, ansvar, moral - dessa grundläggande värden urholkas och nedvärderas.

Problemet är demokratin, dumbom!

Frihet under ansvar
Den sanna demokratin skälver nu i både själ och ryggmärg. Demokrati är ju frihet. Demokrati är människans rätt. Demokrati är allt gott under himlen och ovan havets botten. Det är i alla fall så etablissemangets kompakta politiska korrekthet rapas upp i media och av den mindre fritänkande medborgaren stup i kvarten.

Jag vill här inte gå in på demokratins många fällor och illusioner. Det jag vill visa på är endast att demokratin skapat ett helt nytt förhållningssätt till makten. Och där makten är finns ingen frihet. Där det inte finns frihet finns heller inga fria tankar. Och där det inte finns fria tankar finns knappast någon upplysning.

All utbildning och teknik i världen kan inte uppväga bristen på frihet; konsekvenserna av kontroll och ofrihet ekonomiskt, socialt, kulturellt och intellektuellt är fördumning, enfald, idioti och nedsläckning.

Precis som frihet under ansvar, frihet att både lyckas och misslyckas, skapar starka, oberoende och autonoma individer skapar ofriheten och makten svaga, beroende och förslavade människor.

Sug på den du, Bodström!