Framtiden och dess fiender del 2

Förra bloggposten fick mig att börja fundera: Anta att Aftonbladet skulle ha skildrat 2006 års problem på samma sätt, men i utgåvorna från 1924-1937. Vilka av dåtidens problem kunde dåtidens journalister föreställa sig växa till jättekatastrofer på 70-80 års sikt?

Kanske en artikelserie som krävde fler Rasbiologiska Institut, illustrerade med hur den siste rasrene svensken år 2006 lämnade ett Sverige fullt av levnadsodugliga individer med frenologiskt index under 16?

Artikelserien som skildrar ett Sverige där jordbrukets effektivisering gjort att 3 % fortfarande arbetar som bönder medan resten av svenskarna är arbetslösa vore också möjlig - med ett genomgående krav på stöd till småjordbruken och restriktioner för industrierna.

Gula faran - rädslan för att kineserna med Fu Manchu i spetsen skulle ta över världen - skulle kunna lett till en artikelserie om hur skåneslätterna fylls av risfält, hur skolan ersätter Fänrik Ståls sägner med Confucius och där Himlens Son har en ståthållare i Stockholms slott.

Under 30-talet var ett evigt ämne för diskussion svenskarnas minskade nativitet. Artikelserien som skildrar Sverige befolkat av fem personer år 2006 vore därför helt logiskt, där lösningen vore krav på kvinnlig födsloplikt (minst tre barn per kvinna), förbud mot preventivmedel och förbud mot att kvinnor under 45 års ålder förvärvsarbetade.

Den ökade bilismen skulle naturligtvis leda till massakrer på vägarna. Genom att ta 1925 års olycksfrekvens (uttryckt som dödsfall/antal körda kilometrar) och räkna med att alla svenskar 2006 dels skulle äga minst en bil, dels köra minst 100 000 km/år skulle tiotusentals dödsfall kunna utlovas - och krav på maxhastighet för bilar på 50 km/h ställas.

Utifrån dåtidens perspektiv skulle dessa framtidsskildringar antagligen kännas främmande och överdrivna - men samtidigt skulle artikelförfattarna kunna luta sig mot statistiskt underlag, beräkningsmodeller och/eller redan befintliga åsikter hos allmänheten. Vem kunde bevisa att Sverige anno 2005 skulle ha färre dödsfall i trafiken än 1945 - trots att antalet bilar under denna tid ökat från 250 000 bilar till 4,7 miljoner?

Sensmoralen är: långa perspektiv är helt enkelt inte bra. Vi kan inte förutsäga allt som kan komma att hända på ens 10 år sikt - 80 år är en övning i futilitet. Och medan jag personligen bara kan investera i korkade affärsprojekt eller bygga en bunker inför Sammanbrottet 2031 kan politikerna skada oss alla i generationer framåt genom förbud mot nyheter.

Tankeförbudslagen om kärnkraft har varit illa nog - tänk om politiker och byråkrater fått "säkra" utvecklingen av läkemedel (säg adjö till Losec, HIV-bromsare, Prozac och moderna cellgifter), elektromagnetisk strålning (hejdå mobiltelefoni och trådlösa datanätverk) eller något annat (fyll i din favoritsak här).