Vad tänkte folk på?

1994 hölls folkomröstningen om Sverige skulle gå med i EU eller ej. Och sällan har en folkomröstning haft så underligt perspektiv. Uppenbarligen trodde en mängd av ja-förespråkarna att EU med sisådär 250 miljoner innevånare skulle lägga sig platt för Sverige, med 8 miljoner innevånare. De regler som 12 länder kommit fram till, som gällt i decennier och som fastslagits i rättspraxis skulle helt enkelt inte gälla Sverige.

Sure.

Själv misstänkte jag att EU sakta men säkert skulle erodera bort de svenska särdragen, vilket jag inte såg som det minsta negativt. Vad jag verkligen såg fram mot var att EG-domstolen skulle börja behandla svenska mål, eftersom svenska domstolar nästan helt saknar den fristående roll och självbild som kontinentala domstolar har.

En hel del av mina misstankar har under decenniet efter det svenska EU-medlemsskapet realiserats. Nu senast har EG-domstolen fastslagit att svenska fack inte får kräva svenskt kollektivavtal av utländska företag som jobbar i Sverige. De svenska kollektivavtalen är helt enkelt för krångliga, godtyckliga och oförutsägbara för att användas på detta sätt.

Uppenbarligen har såväl Byggnads som Sven-Otto Littorin tagits helt på sängen. Frågan är varför? Den svenska modellen har hela tiden stridit mot såväl EU:s inre marknad som den mer grundläggande inställningen att staten måste sörja för tydliga spelregler. EG-domstolen har uppenbarligen svårt att förstå varför lettiska byggnadsarbetare ska finansiera svenska fackföreningar.

Frågan är emellertid varför vissa personer låter som om ingenting hänt sedan vallokalerna stängde 1994. Har de inte noterat EU-harmoniseringen i alla dess dimensioner? Eller är systemet så hjärntvättande att de, precis som Marie Antoinette, tror att det bara är att uppmana de svältande att äta kaka?

EU-kritikernas dolda agenda

De tre socialdemokratiska europaparlamentarikerna Jan Andersson, Göran Färm och Inger Segelström skriver i en avslöjande artikel på Europaportalen om vad som egentligen driver de EU-kritiker som är ledamöter i europarlamentet och vad de har för dolda avsikter. Artikeln skrevs med anledning av att ”den viktiga stadgan för medborgerliga rättigheter” proklamerades i europaparlamentet igår.

”De drog sig inte för att bua, när talarna framhöll vikten av att rättigheter för barna, äldre, funktionshindrade och arbetstagare görs rättsligt bindande.”

Det är ju tydligen så att illa att illvilja mot barn, äldre, funktionshindrade och arbetstagare är det som driver EU-kritikerna i europaparlamentet.

Sedan avslöjas – förbluffande nog – att de svenska skeptikerna i europaparlamentet egentligen vill att mer av beslutande och makt ska föras upp på EU-nivå! Tvärt emot vad de påstår själva alltså! Detta rävspel passerar dock inte obemärkt Anderssons, Färms och Segelströms skarpa blickar:

”Dessa extremer brukar hävda att alltför mycket bestäms i EU. Deras uppfattning är att fler beslut ska tas i medlemsstaterna. Ändå väljer de att framföra sitt krav på folkomröstning om fördraget i europaparlamentet. Tycker verkligen Lundgren, Svensson och Holm att frågan om huruvida vi i Sverige ska ha en folkomröstning om det nya fördraget ska avgöras i europaparlamentet?

På annat sätt kan man inte tolka deras agerande i europaparlamentet. Vår uppfattning är att beslut om folkomröstningar ska tas i respektive lands parlament, i Sveriges fall av den svenska riksdagen.”

Läs hela artikeln på Europaportalen och betänk att det är parlamentariker av Anderssons, Färms och Segelströms kaliber som bevakar våra intressen i europaparlamentet.

Dokumentär om Michael Moore

Dokumentären ”Michael Moore – provokatören” som visades i SVT i måndags var mycket sevärd. Tydligen går den i repris på söndag så passa på att se den då.

Att libertarianer hela tiden påpekar att Michael Moore är en ohederlig fuskare är känns möjligen lite tjatigt och inte helt oväntat. Jag tänker inte göra det här. Filmen som visas på SVT är dock gjord av före detta fans till Moore som svårligen kan avfärdas som högerspöken med dolda avsikter.

Det samma gäller Kjell Häglund som är en av Sveriges troligen mest kunniga skribenter inom ämnet populärkultur. På den utmärkta bloggen Weird Science skriver han en mycket bra bloggpost om Michael Moore.

Cecilia Uddén fan club

Programledaren för Gomorron Sverige, Micke Leijnegard, försöker på SvD Brännpunkt ärerädda public service medelst ordakrobatik i högre skolan.

Public service är sååå oberoende av kunder, ekonomi och omvärld, framhåller Micke. ”Sosse-tv” är bara en inbillning hos frustrerade icke-sossar, alternativt en kampanj från de kommersiella mediaaktörerna som är ute efter SVTs tittare.

Vad Micke inte tar upp är däremot vad som framför allt kritiserats på sistone: att ”public service” agerar högst partiskt, tar ställning och undanhåller fakta. Och att detta konsekvent sker till förmån för en världsbild.

Undrar vad Micke skulle säga om hela Uddén-affären i amerikanska presidentvalet 2004. Den började ju med att Johan Norberg gav 13 konkreta exempel på när svenska journalister tydligt tar ställning mot en av kandidaterna i amerikanska presidentvalet – ett brott mot allt vad opartiskhet heter.

Den efterföljande debatten dog direkt genom att Cecilia Uddén, exempel 2, i debatt med Norberg säger ”Och jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i USA. Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter på samma sätt som vi skulle göra i ett svenskt val.”

Att makt korrumperar är gammalt. Men vi behöver ständigt påminnas om det, så läs Brännpunkt.

Internationalen inspirerar

Det är inte var dag en nyliberal uppmanar folk att sätta på sig t-shirtar med Che Guevaras motiv, men det gjorde jag för drygt två år sedan i den här bloggposten.

Det är heller inte var dag nyliberaler citeras i tidningen Internationalen, men det hände mig nyligen när den ovan nämnda bloggposten uppmärksammades där. Se här (och här samma artikel på tidningens blogg).

Artikeln i Internationalen gör mig än mer övertygad om det vettiga i att kränga på sig Che Guevara-t-shirten. Dessutom är det glädjande att även socialister läser Moderskeppet. Man blir inspirerad att öka uppdateringstakten här. Jag tror att det är dags. Från mörkret stiga Moderskeppet mot ljuset.