Vad tänkte folk på?

1994 hölls folkomröstningen om Sverige skulle gå med i EU eller ej. Och sällan har en folkomröstning haft så underligt perspektiv. Uppenbarligen trodde en mängd av ja-förespråkarna att EU med sisådär 250 miljoner innevånare skulle lägga sig platt för Sverige, med 8 miljoner innevånare. De regler som 12 länder kommit fram till, som gällt i decennier och som fastslagits i rättspraxis skulle helt enkelt inte gälla Sverige.

Sure.

Själv misstänkte jag att EU sakta men säkert skulle erodera bort de svenska särdragen, vilket jag inte såg som det minsta negativt. Vad jag verkligen såg fram mot var att EG-domstolen skulle börja behandla svenska mål, eftersom svenska domstolar nästan helt saknar den fristående roll och självbild som kontinentala domstolar har.

En hel del av mina misstankar har under decenniet efter det svenska EU-medlemsskapet realiserats. Nu senast har EG-domstolen fastslagit att svenska fack inte får kräva svenskt kollektivavtal av utländska företag som jobbar i Sverige. De svenska kollektivavtalen är helt enkelt för krångliga, godtyckliga och oförutsägbara för att användas på detta sätt.

Uppenbarligen har såväl Byggnads som Sven-Otto Littorin tagits helt på sängen. Frågan är varför? Den svenska modellen har hela tiden stridit mot såväl EU:s inre marknad som den mer grundläggande inställningen att staten måste sörja för tydliga spelregler. EG-domstolen har uppenbarligen svårt att förstå varför lettiska byggnadsarbetare ska finansiera svenska fackföreningar.

Frågan är emellertid varför vissa personer låter som om ingenting hänt sedan vallokalerna stängde 1994. Har de inte noterat EU-harmoniseringen i alla dess dimensioner? Eller är systemet så hjärntvättande att de, precis som Marie Antoinette, tror att det bara är att uppmana de svältande att äta kaka?