På med Che Guevara-tröjan!

Det är lika bra att erkänna det: vänstern har den ikon som är mest rock’n’roll. Terroristen Che Guevara har som symbol betydligt mer lyskraft en någon annan politisk figur. I synnerhet tänker jag på det berömda foto som den kubanska fotografen Alberto Korda tog av Che. Ja, alla vet ju hur det ser ut.

Många liberaler förfasas över att vänsterungdomar klär sig i t-shirtar med Ches motiv. Det anses smaklöst och respektlöst mot kommunismens offer.

Läs gärna Aaron Israelsons artikel från Smedjan där Ches eventuella helgongloria definitivt placeras på sned. Problemet att ungdomar bär hans bild på t-shirtar berörs också. Sofia Nerbrand har också på ledarplats i Svenska Dagbladet för några månader sedan behandlat detta ämne. (Den artikeln finns tyvärr inte på nätet men hon snuddar vid ämnet både här och här.)

I ingressen till Israelsons artikel anges tonen: ”Men den kubanske revolutionären är inget gott föredöme för ungdomen.” Förutom att visa hur god och fin man är så bottnar givetvis detta förhållningssätt i en liberal avundsjuka över att vänstern har en ikon som ser så pass mycket mer cool ut än någon vi har.

Jag har flera gånger hört liberaler lätt desperat föreslå att man borde trycka upp liknande t-shirtar med liberala hjältar. Planka vänsterkonceptet rakt av helt enkelt.

”Kan man inte trycka upp en t-shirt med en stiliserad bild av Ayn Rand? I samma stil som Che-t-shirten, typ. Ja, kanske med Thatcher eller Hayek också. Det vore väl fräckt?”

Jag har också sett några sådana t-shirtar. Stilmässigt har de i bästa fall varit lite lustiga.

(I sammanhanget bör också sägas att inte bara liberaler lider av Che-komplex. Även den bruna vänstern är på jakt efter ett lika tufft tröjtryck som den röda vänstern har. I ivern att finna ett sådant har nassarna bland annat valt att trycka upp t-shirtar med tryck föreställande den bisarre och obskyre rumänske fascisten Corneliu Zelea Codreanu.)

Den liberala hållningen påminner lite om föräldrarna som låter sig provoceras av sitt tonåriga barns klädsel. Ju mer föräldrarna förfäras desto nöjdare blir ungen. Föräldrarna hittar då på ett positivt alternativ som ska utgöra substitut men detta döms givetvis ut som oerhört töntigt av barnet. Oftast med all rätt.

Det finns ett alternativt – och i mitt tycke bättre – förhållningssätt till det här skitnödiga liberala tjatandet om vänsterns t-shirtar. Helt enkelt att sätta på sig en själv.

Skulle fler börja bära Che Guevaras motiv vore mycket vunnet. Motivet skulle förlora sin laddning, betraktas som mindre rebelliskt och bli mainstream och tråkigt. Få saker skulle reta vänstern mer. Tendenser åt det hållet har jag redan upptäckt. Vänsterungdomar som gnäller om att Che Guevara kommersialiserats och att kapitalister tjänar pengar på honom är musik för mina öron.

Jag träffade nyligen en vänstertjej. Hon uppvisade både förvåning och irritation över att nyliberaler sjunger de gamla progglåtarna som vänstern sjöng på 70-talet.

”Jag tycker att ni ska sluta sjunga våra sånger. Ni får väl hitta på egna,” sa hon indignerat.

Om jag bär en Che Guevara-t-shirt betyder det inte att jag förespråkar kommunism eller massmord. Det var nog få personer med koll som trodde att Sid Vicious i Sex Pistols verkligen var nazist för att han uppträdde med ett hakkors på t-shirten.

Om jag bär Che Guevaras motiv så förlorar ikonen i betydelse. Den reduceras till kitch. Den hädas.

Och säga vad man vill om Che Guevara, han ser ballare ut än Ayn Rand.