”The Island” – skrämmande bekant

Jag bjuds vanligen på få igenkännande ögonblick när jag ser science fiction-filmer. ”The Island” som går på bio nu var dock ett undantag.

Ett företag klonar människor och klonerna förvaras i en jättelik bunker. Klonerna utgör reservdelar för företagets kunder, som inte känner till att en exakt kopia av dem existerar. Kunderna tror att företaget bara framställer organ. Genom olika metoder ser man till att klonerna mentalt befinner sig på en 15-årings mentala nivå och de behandlas också därefter.

Klonerna är itutade att jorden är förgiftad och att man inte kan vistas där. För att hålla hoppet uppe så lottar man då och då ut resor till en plats som inte drabbats av förgiftningen: en paradisisk ö. ”Vinnarna” skickas naturligtvis inte till någon ö utan blir dödade och plockade på reservdelar.

Kontrollen och förtrycket är inte alls lika hårt som i George Orwells ”1984” och långt ifrån Ayn Rands ”Hymn”. Nej, det är ett mer subtilt och ”snällt” förtryck. Åsikter får vädras men leder till att man blir tillrättavisad, artigt men bestämt. Ingen svälter, det är relativt bekvämt, man äter nyttigt, jobbar och har mycket fysisk träning. Klonerna hålls snälla, kyska, hurtiga och friska. Aggressivt beteende och sexuella instinkter kväses.

Samhället i bunkern påminner alltså en hel del om en sällsynt lyckad välfärdsstat. Detta är synnerligen påtagligt i en scen från en nattklubb. Klonerna är nyktra och artiga och beställer hälsodrycker i baren. Behöver jag påpeka att ingen röker?

Jag kanske är godtrogen, men jag tror inte att man i en socialdemokratisk, underjordisk bunker skulle döda folk för att ta deras organ. De flesta tycker säkert också att det är trist att bo en bunker. Frånsett detta så tror jag att det på ett ungefär är Bosse Ringholms drömsamhälle som skildras i filmen.