Fler borde arbeta för 7000 kronor i månaden

- Mongoler vet inte mycket om svenska lagar och regler. Därför kan de utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. För att komma till Sverige har de lånat stora summor. För att betala skulden tvingas de ta vilket jobb som helst. Därför blir de lätta offer för oseriösa arbetsgivare. De tvingas acceptera alla villkor som arbetsgivarna ställer

Dagens Nyheter har under några veckor genomfört en undersökning av arbetsförhållanden för asylsökande och papperssökande som man kallar De Osynliga. Narrativet är tilltalande enkelt, personer som bor i Sverige blir utnyttjade av giriga arbetsgivare som tvingar dem att arbeta under urusla förhållanden till ännu sämre löner. Något borde göras.

Problemet med artikelserien är dock att den missuppfattar i stort sett samtliga sina grundläggande principer. Man pekar ut fel brott, fel förövare och i den mån man pekar ut några lösningar kan de bara beskrivas som: fel, fel fel.

För det första bör man fundera på grundpremissen för artikelserien: att migrantarbetare blir utnyttjade. Hur utnyttjad är en kock som tjänar 9850 kronor i månaden och har 88 timmars arbetsveckor? Vid första anblicken kan svaret synas enkelt. Ingen svensk kock skulle frivilligt ha de arbetstiderna, särskilt inte när alternativet är a-kassa eller socialbidrag på en högre summa. Det är bara det att mongolerna som städar eller lagar mat i lönndom inte har vare sig alternativet a-kassa eller socialbidrag. De kommer från ett land där BNP per capita ligger på strax över 4000 eller runt 34000 kronor om året. Kvinnan som arbetar som kock i Sverige tjänar alltså dubbelt så hög lön som sina landsmän i Mongoliet. Naturligtvis är hennes omkostnader högre här än de är där, men gissningsvis har hon tagit sig till Sverige för att det är ett bättre alternativ än det som finns tillgängligt i hemlandet. I det förtjänar hon all respekt. Hon är en person som arbetar hårt för att skapa en bättre framtid och det är rimligt att vilja förenkla för henne men görs det verkligen bäst genom att förbjuda hennes arbete och hänvisa henne till vad hon kan hitta i hemlandet?

För det andra, vem är det egentligen som är skurken? Är det arbetsgivarna som skor sig på lågbetalda migrantarbetare? Knappast. Som redan nämnts ovan bistår de med arbeten till personer som annars skulle ha halva lönen. Är det företagen som anlitar de företag som i sin tur anställer mongoler? Att skylla på dem är lika absurt som att skylla på arbetsgivarna. Nej, om det är några skurkar i den här historien är det snarare staten, Migrationsverket och, som så ofta annars, facket.

Det finns nämligen krav på 13 000 i lön för att få arbetstillstånd. Det gör till att börja med att personer som försörjer sig själva tvingas arbeta i det fördolda. Det är den regeln som gör att mongolska kvinnor kan bli hotade med utvisning om de inte har sex med sin arbetsgivare, det är inte lönen i sig. Det är den regeln som gör att företag som anställer migrantarbetare tar en risk och behöver kompensera det risktagandet genom att pressa ner lönerna ytterligare. Det är den regeln som gör att en migrantarbetare har svårt att gå till en alternativ arbetsgivare och erbjuda sina tjänster till en högre lön än vad de får för tillfället.

Lösningen på problemet borde alltså vara att ge arbetsgivare full frihet att anställa vem som helst till vilket pris som helst -- givet att den andra parten accepterar det -- och att ge arbets- och uppehållstillstånd till alla som kan försörja sig på det sätt de själva anser tillräckligt. DN lär knappast komma till den slutsatsen eftersom det kommer att leda till att ännu fler personer som arbetar för 7000 kronor i månaden men med tanke på att 7000 kronor i månaden är högre än BNP per capita i majoriteten av världens länder så vore en sådan utveckling riktigt, riktigt bra.

Att inte se bjälken i sitt eget öga ...

Just nu håller jag på att gå igenom EU-regler för läkemedelsreklam. EU-byråkraternas misstänksamhet mot läkemedelsföretagen är gränslös* - lika gränslös som deras åsikt om människors dumhet, okunnighet och försvarslöshet.

Ett nästan slumpmässigt utdrag:

För att ytterligare säkerställa att innehavare av godkännande för försäljning sprider endast högkvalitativ information och för att skilja information utan försäljningssyfte från reklam bör det definieras vilken typ av information som får spridas.
...
Information till allmänheten om receptbelagda läkemedel bör endast tillhandahållas via särskilda kommunikationskanaler, inklusive Internet och trycka medier, för att undvika att effekten av reklamförbudet undergrävs av oönskad informationsspridning
till allmänheten. När information sprids via TV eller radio är patienterna inte skyddade mot sådan icke efterfrågad information och därför bör sådana spridning inte tillåtas.

Personligen tycker jag att behovet av skydd mot politisk marknadsföring är betydligt mer aktuellt. Politik dödar fler människor än alla läkemedel tillsammans, och medan läkemedlen har varningstext saknas det helt för politiker. Människor är bevisligen skeptiska mot läkemedel men lika bevisligen både godtrogna och lättlurade när det gäller politiker. Medan läkemedelsföretagen gjort mänskligheten stora tjänster i form av längre liv, snabbare botemedel och billigare sjukvård (även när fiaskona räknas med) har politiken inga positiva egenskaper.

Kan inte HAX få Piratpartiet att lägga ett förslag om att all politisk marknadsföring måste godkännas av en gemensam EU-myndighet, att politisk marknadsföring ska gälla under marknadsföringslagen och TV ska vara helt politik-fritt?

* Vilket är motiverat - men läkemedelsföretagen verkar på en väldigt reglerad och speciell marknad som leder till korruption och schlemma marknadsföringsmetoder. Men både politiker och sjukvården är medskyldiga.

Argentina på rätt väg

Den högsta domstolen i Argentina har beslutat att det strider mot landets grundlag att straffa människor som använder marijuana för privat bruk.

Motiveringen för domen har en tydligt liberal klang: "varje vuxen människa är fri att bestämma över sitt liv utan att staten ingriper." Utvecklingen rör sig åt rätt håll.

Länk till artikeln

Mellan Scylla och Scylla

Valtider. Insikten att jag kommer påtvingas något jag inte vill ha. Bläk!

Hans Egnell borde ha rätt – om bara 38% röstar borde det leda till dramatiska förändringar. Men politiker struntar i att bara 38% ens röstar, kanske beroende på att många ägnat sig åt studentpolitik där 10% deltagande i kårvalen är ovanligt högt. Att avstå från att rösta var sålunda inget realistiskt alternativ. Det kommer inte minska den politiska klåfingrigheten eller öka friheten.

Efter detta konstaterande blev resten förvånansvärt lätt. EU-parlamentsvalet 2009 har väldigt lite med tillsättningen av de svenska EU-parlamentarikerna att göra, utan är en fullskalig opinionsmätning / provval inför riksdagsvalet 2010. I detta val fastslås vilka frågor som kommer dominera kommande år och själva valrörelsen 2010.

Och jag ser ett angeläget frågeområde som, mot alla odds, kommit att bli aktuellt bland väljarna och bland politiker samt har fått ett eget parti. Men detta frågeområde kommer vara borta ur politikernas medvetande den 9 juni om partiet inte kommer in i EU-parlamentet. Men om partiet kommer in kommer sakfrågan skava hårt i över ett år – vilket jag ser som positivt.

Så igår fick Piratpartiet min röst. Det kan gå åt skogen genom att de inte kommer in, det kan bli ännu värre genom att de kommer in och gör allt sju resor värre och hela partiet är i kontinuerlig utveckling med ständiga och virriga utskott. Men sammantaget kan de knappast göra läget värre och har en förkärlek till fakta, debatt och konstruktivitet som saknas i övriga partier. Dessutom det är en tydlig markering mot Fredrik ”alla tjänar på att debatten lägger sig” Reinfeldt.

Läget är hyfsat - Demoskop ger Piratpartiet 2 mandat och Ladbrokes ger 1,6 gånger pengarna om Piratpartiet kommer in. Dagens efter nationaldagsfirandet blir intressant.

Svåröverträffad svininfluensealarmism

Svininfluensan är ett fascinerande fenomen. Alarmisterna överträffar varandra, inte minst på flygplatser. Den som, likt undertecknad, är lite småförkyld gör bäst i att hålla inne med förkylningen för att slippa spendera den kommande veckan i karantän. Att nämnda förkylning är ett alldeles utmärkt exempel på att pandemisk inte alltid innebär farlig tycks i sammanhanget lätt paradoxalt.

Den som är ägare till en dator som kan producera exceldokument (eller varför inte ett vanligt rutat papper och en trevlig penna), kan med fördel se över sin riskvärdering.

Till exempel har Mexico, det land som beskrivs i svenska medier som mer eller mindre ödelagt haft en prevalens på 0,00036 procent (den som vill kontrollräkna hittar siffrorna i CIA World Factbook). Dödligheten hos befolkningen ligger än så länge på 0,0000144 procent (hos smittade 4,03 procent). En dödlighet på 4 procent kan förstås låta skrämmande men då skall hållas i minnet att Mexico är ett förhållandevis fattigt land. Precis som när det gäller exempelvis mässling är chanserna att klara sig betydligt högre om man befinner sig i ett land med högre BNP. Som USA. Där har det enda dödsfallet (en tvååring) gett upphov till en dödlighet bland smittade på 0,71 procent. I övriga världen finns visserligen smittade men ännu inga dödsfall.

Låt oss för en stund anta att USAs siffror är representativa även för Sverige, vad innebär då det? Tja, om samtliga personer i riket skulle smittas skulle det i så fall innebära att dödligheten gick upp 70 procent i år. Om däremot lika stor andel smittades i Sverige som hittills i Mexico skulle vi vid det här laget vara uppe i enorma 0,2 döda. 0,2 döda är förvisso en tragedi, särskilt inte för den 0,2 människan som drabbas. Däremot torde den oro som den 0,2 människans tragiska bortgång skapar möjligen vara något mindre. Den som bär munskydd för att skydda sig mot svininfluensan borde ha ungefär 165 gånger större skäl att hålla sig undan från en vanlig bilväg (beräknat på ett månadsbaserat användande. Denna siffra skall därför ses med en smula försiktighet).

Nytt nummer av Nyliberalen

I ledaren tar Hans Engnell en titt på nätattacken mot yttrandefriheten i världen. Det är inte bara diktaturer som censurerar internet – det pågår en oroväckande utveckling även i den demokratiska världen där stater tävlar mot varandra i kampen mot ”olämpligt material”. Internet är en spegelbild av det verkliga livet, vi får därför lära oss att leva med dess avigsidor.

Det började illa för den regeringsovana Alliansen. Schenströmaffären är bara en av många affärer som skakat regeringen under dess första två år. Men den borgerliga regeringen har lyft sig och har faktiskt chansen att bli omvald. I artikeln Alliansens chanser 2010 diskuterar Stig-Björn Ljunggren regeringens chanser mot en rödgrön opposition i valet 2010 och ger oss också en profetia om utgången.

Finanskrisen och den fallande kronkursen har ökat stödet för euron i Sverige. Stefan Karlsson menar i artieln Är euron mer liberal än kronan? att Sverige skulle tjäna på att lämna kronan och gå in i eurosamarbetet. Euron är mer gångbar än kronan och att ECB skulle vara mer inflationisk än Riksbanken saknar stöd. Valutaunioner är i regel att föredra framför nationella valutor.

Feminism förknippas i dag med en tossig jämlikhetsideologi, politisk klåfingrighet och kvotering. Louise Persson visar i artikeln Kvinnans rätt till sin kropp att det finns en annan feminism, en frihetlig feminism som utgår från kvinnans rätt till sin egen kropp. Hon förklarar varför vänsterfeminismens kollektiva beskrivning av män samtidigt blir en kollektiv beskrivning av kvinnor som viljelösa offer.

FRA, Ipred, ACTA, datalagringsdirektivet – lagstiftningsverkstaden har fullt upp just nu. Christian Engström sammanfattar i Dags att stoppa storebror hoten mot den personliga integriteten och slår fast att möjligheterna för staten att kontrollera medborgarnas privatliv aldrig har varit så stora som nu. Frågan är vad kan vi göra åt det?

Daniel Ankarloos bok Marknadsmyter omfamnades föga förvånande av vänstern eftersom den sade precis vad de ville höra och läsa. Men att sätta sig att beskriva en värld man själv inte riktigt begriper kan lätt bli ganska problematiskt. Johan Norberg ger oss en inblick i Ankarloos värld – och i vår egen i Myter om marknaden – och om mig.

Kriget mot narkotikan fortsätter ohämmat i Sverige och övriga världen. Debatten måste komma igång igen. Hans Engnell förklarar i Spårbyte krävs i narkotikadebatten varför det är ogörligt att vinna gehör för en frihetlig argumentation i narkotikafrågan i Sverige. Vi ska inte gömma undan de frihetliga argumenten, däremot bör fokus ligga på ett skademinimeringsperspektiv. Det är det enda som kan tända ett ljus hos allmänheten och i slutändan vända debatten i frihetlig riktning.

Numret innehåller dessutom ett flertal recensioner. Pär Ström recenserar Folkhemmets balkanisering. Diskrimineringskulturens baksida av Håkan Eriksson & Jacob Rennerfelt. Henrik Alexandersson recenserar Väninnan av Eva Franchell. Hans Engnell recenserar Klassisk feminism av Louise Persson. Erik Lakomaa dubbelrecenserar Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan av Ulf Bjereld & Ulf Carmesund samt Palestinas frihetskamp av Per Gahrton. Henrik Bejke recenserar filmen An American Carol. Dick Erixon recenserar filmen Frost/Nixon. Henrik Bejke recenserar filmen Quantum of Solace.

Om du vill prenumerera kan du göra det genom att sätta in 200 kronor för 4 nummer på PlusGirokonto 449 71 84 – 4.

Uppsnappat från TT

När den nya ”piratjägarlagen” idag träder i kraft visar det sig att den också får oanade konsekvenser. En föga känd klausul i lagen gör det nämligen till ett upphovsrättsbrott att utan tillåtelse heta samma namn som andra människor. Den som har ett namn som liknar eller är identiskt med ett namn som då personen döptes redan användes av någon annan kan därför komma att tvingas byta namn under hot om kraftiga skadestånd till den ursprunglige innehavaren.

Detta har redan lett till problem för Antipiratbyråns chefsjurist Henrik Pontén som omedelbart måste upphöra med att heta Henrik då detta namn redan tillhör bloggaren och piratlagsmotståndaren Henrik Alexandersson.

I ett uttalande från Bryssel säger Alexandersson: ”Jag har lagt ned mycket intellektuellt arbete på att etablera mitt varumärke och jag kommer därför inte att acceptera att denne Pontén fortsätter med detta intrång. Jag kommer att kräva 25 000 euro för varje dag denna oacceptabla kränkning fortsätter.”

Pontén kommer likaledes att drabbas av problem om han skulle gå över till att använda något av sina andra förnamn, John eller Gustaf. Den amerikanske filosofen och intellektuelle arvtagaren Leonard Peikoff har i ett uttalande klargjort att namnet John är hans exklusiva egendom och att alla som använder det utan tillstånd från honom är parasiter och roffare.

Från det svenska hovet meddelas att man anser sig ha exklusiv rätt att använda namnet Gustaf då detta namn sedan århundraden använts av ett flertal kungar.

Skulle Pontén till äventyrs börja kalla sig för John Henrik kommer även detta namn att betraktas som ett oförskämt intrång i den intellektuella äganderätten av förlagsredaktören John-Henri Holmberg som anser sig ha den absoluta äganderätten till detta namn och alla associationer det kan leda till.