Är det här skåpet ska stå?

Maria Abrahamsson visar i dagens SvD var skåpet ska stå. Eller snarare: vartåt "svenskans" ledarsida lutar. Under en tid har ledarsidan anammat den ena konstiga åsikten efter den andra. Från att ha varit en sida med förhållandevis liberala kommentarer har den tagit tydliga steg mot konservatism, dessvärre den minst sagt otrevliga sortens konservatism: den så kallat "sociala".

Abrahamsson fortsätter i tangentens riktning i dagens ledare under rubriken Gissa vad P 1 Morgon gör indignationsnummer av. Exakt vad ledaren handlar om eller vad den försöker förmedla är inte helt klart (vilket är ytterligare en tråkig utveckling som tidigare kunnat skönjas på denna sida). Uppenbarligen är Abrahamsson ute efter "knarkliberalerna" och ger sig på ett angrepp på dessa.

Som "knarkliberal" är det emellertid väldigt svårt att se vad 17 Abrahamsson strävar efter. Några argument finns inte i artikeln. Om man nu inte anser att hennes uttalande att hon själv prövat hasch ("Jag har sällan mått så pyton, om någon undrar")--men det var långt innan det blev olagligt, innan 1988--är ett argument. Eller hennes uttalande att hon är "hjärtligt trött på ultraliberalernas prat om att det borde vara upp till var och en att avgöra om man vill pröva narkotika." Jaha?

Det är nog få som skulle vilja leva i en värld där Maria Abrahamssons godtyckliga tyckanden utgör grunden för rättsväsendet. Få skulle anse att någons åsikt över huvud taget är grund för lagstiftning--eller ens att det är ett legitimt argument. Men nu anser tydligen Abrahamsson att hennes åsikt, och--och det är tydligen viktigt här--att hon mådde pyton av att röka hasch, är ett tillräckligt argument för nuvarande repressiva lagstiftning.

Med Abrahamssons inlägg i debatten sätts nivån tydligt. SvDs ledarsida tycker uppenbarligen att det är de som förespråkar individens frihet som ska argumentera för detta, inte de som godtyckligt vill begränsa den. Rimmar inte det illa med samma ledarsidas sentida historia? Men är man "hjärtligt trött" på någonting så kan man förstås kasta alla principer över bord.

Men är ledaren skriven till stöd för den svenska politiken? Nej, det är inte uppenbart att så är fallet. Speciellt inte som det är en personlig åsikt som uttrycks snarare än ett argument för en politisk linje. Dessutom stoppas radioprogrammet P1 Morgon, där bl a Fredrick Federley diskuterat att han prövat både hasch och kokain (varför är detta en nyhet?), in som något att hänga upp resonemanget på. Men det är en krok som inte håller att hänga upp resten av artikeln på--inte ens när den, som i det här fallet, på alla sätt försöks användas som kritik mot P1 för att de inte tillräckligt kritiserat vänsterpartiets Alice Åström (som är skeptisk till politiken).

Det enda som överhuvudtaget kan anses vara ett argument för den repressiva linjen i denna mycket dåliga, ja egentligen totalt intetsägande, ledare är det som med lite vilja kan utläsas mellan raderna. Uppenbarligen är det inte helt ofarligt att röka hasch, för det kan tydligen ge psykoser vars symptom kan visa sig 20 år senare och drabba arbetet. För inte kan någon vid sina sunda vätskor skriva en sådan här ledare?