torsdag, maj 08, 2008

Nyliberalismen 30 år

Det var år 1978 som den franske journalisten Henri Lepage gav ut boken Demain le Capitalisme. 1980 kom den ut på svenska under titeln I morgon kapitalism. Detta var förmodligen det första tillfället som moderna frimarknadsidéer presenterades för en svenskspråkig publik.

Det kan vara intressant att läsa hur boken togs emot i Sverige. Följande recension skrevs av Bertil Östergren och publicerades i Svenska Dagbladet 4 november 1980:

För inte så många år sedan såg det ut som om nationalekonomerna höll på att gräva sin egen vetenskaps grav. Nationalekonomin tycktes avskärma sig i en introvert och rigid metodologi, i ett modellsnickeri vars anknytning till verkligheten ofta föreföll svag.

Nu håller den vetenskapliga scenen på att förändras på ett nästan dramatiskt sätt. Nationalekonomin öppnar sig mot andra samhällsvetenskaper och börjar på sina håll framträda med anspråk på att kunna prestera en total samhällsanalys. I stället är det nu statsvetenskapen som sluter sig inom sig själv i ett stelt och abstrakt modellbyggande.

De viktigaste impulserna till ett nytt nationalekonomiskt - och därmed ett nytt samhällsanalytiskt och politiskt - tänkande kommer från olika grupperingar av amerikanska nationalekonomer, som den franske journalisten Henri Lepage sammanför under beteckningen "de nyliberala ekonomerna". Om dessa gav han 1978 ut en bok som nu har utkommit på svenska: I Morgon Kapitalism (Bokförlaget Ratio 1980).

Lepage vill själv kalla sin bok en journalistisk rapport om de nya ekonomiska teorierna. Det är ett arbete av stort intresse för alla som är något bekanta med ekonomiskt tänkande och som är intresserade av politik och samhällsdebatt. Det borde vara självskrivet som kursbok i nationalekonomi vid universiteten, och varför inte också i andra samhällsvetenskaper.

En del av de nyliberala ekonomerna började sin verksamhet redan på 40-talet och de nya tendenserna framträdde kraftigt från 60-talet. Men det tar sin tid för nya strömningar att tränga ut över nationsgränserna.

Om de nyliberala ekonomerna skall betecknas som ett antal självständiga skolor med vissa gemensamma drag eller som olika grenar på samma träd kan diskuteras. Lepage beskriver den ekonomiska nyliberalismen som en rörelse för samhällsvetenskaplig förnyelse längs fyra huvudlinjer: monetarismen, humankapitalansatsen, äganderättsskolan och Public Choice-skolan.

Monetarismens portalfigur är den på grumliga politiska grunder orättvist förtalade nobelpristagaren Milton Friedman. En av monetarismens huvudteser är behovet av långsiktig stabilitet i den ekonomiska politiken. Statens uppgift bör inte vara att på kort sikt påverka konjunkturerna utan att ansvara för utvecklingen av penningmängden. I övrigt bör staten lägga sig i det ekonomiska skeendet så litet som möjligt.

Humankapitalansatsen har sin intressantaste utvecklingslinje i den av Gary Becker initierade nya konsumentteorin. Genom att införa tidsdimensionen och olika icke-monetära faktorer i analysen av konsumentbeteendet har Becker och andra revolutionerat synen på detta och stärkt uppfattningen att konsumentens frihet är den viktigaste av de individuella friheterna.

Äganderättsskolans banbrytande insats ligger i dess koppling mellan ekonomi, teknik och juridik. B1.a. har den härigenom förändrat uppfattningen om den historiska utvecklingen. Så t.ex. hävdas att den industriella revolutionen med dess förbättringar av människors villkor inte primärt hade sin grund i en teknologisk utveckling utan i stället i skapandet av äganderätter som frigjorde individuella ekonomiska drivkrafter.

Public Choice-skolan - vars ledande företrädare är James Buchanan och Gordon Tullock - har på mikroekonomisk grund utvecklat teorier för kollektiva val genom statliga och kommunala beslut.

Om man skall söka efter gemensamma drag hos de olika nyliberala riktningarna inom nationalekonomin stannar man kanske i första hand för tre sådana.

Det första är att de spränger gränserna mellan olika samhällsvetenskaper. De tar upp infallsvinklar inte bara från statsvetenskap och sociologi utan också från t.ex. rättsvetenskap och filosofi.

Det andra är att den mikroekonomiska analysen vidgas till en allmän teori för människors beteenden och val i ett kollektivt sammanhang.

Det tredje är att den nya nationalekonomin innebär en vetenskaplig och ideologisk renässans för en liberal, pluralistisk, kapitalistisk och marknadsekonomisk samhällssyn.

Den för svensk samhällsdebatt just nu kanske mest intressanta strömningen inom den nya nationalekonomin är Public Choice-skolan. Det är naturligtvis inte möjligt att i denna artikel närmare beskriva dess omvärdering av den offent1iga sektorn.

Men dess innebörd kan anges genom en av de centrala slutsatserna: de privata företagen företräder, genom pressen från vinstbegäret, allmänhetens intressen bättre än de statliga och kommunala förvaltningsapparaterna, som har större möjligheter att låta sig styras av sina egna intressen.

En av de nyliberala ekonomernas viktigaste teser är att de brister som marknadsekonomin fått skulden för i själva verket har orsakats av statliga ingrepp i det fria ekonomiska utbytet. Härigenom vänder de upp och ner på det vanliga sättet att bedriva politisk debatt. Stat och kommun framstår inte längre som godhetens och allmänhetens företrädare gentemot otäcka« privata vinstintressen. Det kan förhålla sig precis tvärtom.

Inom svensk samhällsvetenskap och samhällsdebatt har tankegångar som ligger nära de amerikanska nyllberalernas börjat att göra sig gällande.

Sålunda har professor Ingemar Ståhl utvecklat idéer om hur marknadsekonomi kan införas på områden som nu utgörs av offentliga tjänster. Vid bokförlaget Ratios höstseminarium i Åbo för en tid sedan behandlade en annan Lundaekonom, Göran Skogh, i nyliberal anda politiseringen inom varu- och tjänstesektorerna. Vid samma tillfälle analyserade professor Erik Dahmén - som, skrivit företalet till den svenska upplagan av Lepages bok - väljarna och konsumentbeteendet i det svenska samhället på ett sätt som påminner om Public Choice-skolam.

I morgon kapitalism är en viktig bok, som det finns anledning att återkomma till på denna sida. Henri Lepage har i år gett ut en ny bok Demain Le Liberalism (Le Livre de Pöche, 1980). Dess huvudinnehåll finns antytt i slutkapitlet till I morgon kapitalism.

Huvudtanken år att liberalerna i dag inte kan göra mycket annat än att föra en politik av socialdemokratisk natur. Men det viktiga är den långsiktiga vision som styr politiken.

Det gäller enlig Lepage att skapa ett opinionstryck som avmystifierar förutfattade meningar om den offentliga sektorns respektive näringslivets roller. Och det är på den vetenskapliga forskningens grund som en sådan opinion kan skapas och den politiska framtiden avgöras.

Den insikt som Henri Lepage med hjälp av de nyliberala ekonomerna så energiskt argumenterar för är att marknadssystemet är den bästa garantin mot all exploatering. Kapitalismen är frihetens bålverk.


Etiketter: , , ,