Knäckta nötter

Att slå två kloka huvuden ihop sägs leda till något bättre än om de kloka huvudena söker lösningen var och en för sig. Vad resultatet av att slå två nötter ihop visades tydligt i radions P1 morgon i morse. Här diskuterades nämligen att sverigedemokraterna efter sina valframgångar, liksom andra partier, får plats som nämndemän i våra domstolar.

Problemet? Ja, det framstod inte speciellt klart i sändningen, men syftet var nog att peka på problemen att ha "brunskjortor" som ska uttyda fakta i asylfall. Och visst är det knappast en bra lösning. Men debattanterna kunde inte göra saker och ting speciellt klara.

För sverigedemokraterna debatterade Lars-Johan Hallgren, som är nämndeman i Malmö tingsrätt. Hans "försvar" gick ut på att visa att man som nämndeman inte har en politisk agenda och inte ska ha en. Det är visserligen ett sant uttalande. Men att hävda att det är så för att "alla nämndemän får en endagars utbildning" i hur man ska förhålla sig till fakta i rätten blir bara larvigt.

Sverigedemokraternas representation i domstolarna kritiserades av Anita Dorazio från asylkommittén i Stockholm, en underavdelning i FARR. Hon försökte sig på ett moraliskt angrepp på Hallgren och tvekade inte inför att kalla honom "brunskjorta". Det kan ju diskuteras huruvida det passar sig i en radiodebatt eller inte, men det var verkligen inte effektfullt. Särskilt inte som utfallet grundade sig på en totalt ogenomtänkt kritik.

Dorazio argumenterade nämligen för att sverigedemokraterna kommer att vara ett problem i svenskt rättsväsende, trots att hon inte hade en aning om vad bl a Hallgren faktiskt uträttat. Problemet, bevisade Dorazio, är att Hallgren inte är trovärdig eftersom de politiska partierna har drivit partipolitik i rätten i "åtminstone 20 år". Det ska de inte göra och därför är sverigedemokraterna ett problem i t ex asylfrågor.

Förvisso, men är inte det egentliga problemet då att rätten är politiserad?

Men så långt förmådde inte Dorazio föra sitt resonemang; det stannade istället på några allmänna, mindre väl valda angrepp och en hel del guilt by association.

Hallgren var dock inte bättre han, även om han hade en långt mer saklig stil (som han antagligen vann på). Att han inte förstod vad kritiken egentligen riktade sig emot, och inte heller tog avstånd från påhoppen på ett vettigt sätt, visar väl att även han knappast är en Einstein.

Så vad är resultatet av denna debatt? Tja, det som skulle varit en intressant debatt om värden och värderingar blev som bäst tio minuters idiotunderhållning à la Big Brother. Public service när det är som sämst.