Vem är offer i samhällsnyttokarusellen?

Det har blivit en del debatt på liberala bloggar angående en artikel i DN 8 september. I artikeln framgår nämligen tydligt att "samhället", alltså den maktcentralistiska abstraktion som etatister gärna tillskriver rätt över individen, har större rätt till din bostad än du.

Niclas Hedell är gift men särbo. Hans fru och barn bor i Uppsala, medan han själv pga arbetet måste bo i stockholmsområdet. Men det tycker inte lagstiftaren om och ger, efter utslag i hyresnämnden, hyresvärden rätt att vräka Hedell.

Man kan tycka att det är ett konstigt utslag i ett land där bostad är en mänsklig rättighet. Men kanske är det lika förståeligt som det är konstigt att "samhällsnyttan" går före individen även här - det råder nämligen bostadsbrist i Stockholm till följd av hyres- och byggregleringar.

Här sätts alltså samhällsnytta mot samhällsnytta mot samhällsnytta igen, i en salig röra som heter välfärdsstaten. I det här fallet skapar ingrepp i marknaden brist på bostäder, vilket fått staten att skapa en "rätt" till bostad, som i det här fallet leder till Hedells icke-rätt till bostad i Stockholm eftersom hans maka redan har bostad i Uppsala.

Summa summarum blir effekten av välfärdsstatens enorma samhällsnyttokalkylerande att allt ställs på ända - till enorma kostnader. Men resultatet i det här fallet står inte så långt ifrån saker och tings naturliga ordning: hyresvärdens rätt till sin fastighet. För det är väl ändå självklart att den som äger fastigheten har full rätt till den? Självfallet inte till priset av kontraktsbrott, men vem är det egentligen som är offer i detta virrvarr?