Hårdslående Hökmark hugger till

Moderate Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark har skickat ut ett pressmeddelande där han kritiserar Junilistan (ingen tidning har dock ännu plockat upp detta välformulerade och hårdslående alster så Moderskeppet kan därmed säga sig vara först med scoopet).
Bakom det briljanta och välgenomtänkta utspelet kan man dock kunna ana viss desperation, en desperation som sannolikt grundar sig i att Hökmark inte fått vara med i pressen på länge (senast, om man undantar ett namnomnämnande den 27/8 ett referat från partistämman i Aftonbladet, var 24/6 när Hökmark tillsammans med Europaparlamentskollegan Jan Andersson (s) berömmer Tony Blairs agenda för EU. ” Jag hoppas att ni lägger grunden för det ledarskap Europa behöver”, sade Hökmark då)

Den kritiskt lagde skulle dessutom kunna hävda att Hökmarks utspel är smått märkligt eftersom kritiken går up på ”Junilistan utvecklats till ett centralismens parti”, en anklagelse som lätt blir smått Kerryesque med tanke på vilket parti Hökmark själv företräder.

Kritiken är förvisso riktig. Att rösta för centralism är naturligtvis olyckligt. Däremot är det inte med nödvändighet en önskan för mer EU-centralism som ligger bakom varje röst i Europaparlamentet. Ibland är propositionsordningen vriden så att det är två vansinniga förslag som står mot varandra. Det rimliga är då oftast att lägga ner rösten och skriva en röstförklaring men det är inte obegripligt att man låter bli att göra det om man finner frågan oviktig. Under en normal röstsession röstar europarlamentet om hundratals frågor och det går med viss sannolik att hitta någon där man inte hållit tungan rätt i mun.

Vissa frågor är dock tydliga vattendelare. Hade Junilistan röstat för ansvarsfrihet för kommissionen, för 160-miljonerskampanjen-för-upplysning-om-Eurons-fördelar-för-de-okunniga-svenskarna-britterna-och danskarna, eller mot att man skulle ha hört kommissionens ordförande Barosso om hans inblandning i den sk Latsis-skandalen (där den grekiske skeppsredaren fick ett EU-bidrag på 160 miljoner efter att han bjudit Barosso på en kryssning med hans yacht), hade kritiken varit träffande, nu är det mer oklart (i synnerhet som Hökmark själv hamnade på fel sida i dessa symbolfrågor utom när det gäller ansvarsfriheten där han missade voteringen pga att han gått vilse i plenisalen).

Frågan – om huruvida överskott som uppstår i EU:s budget skall automatiskt återbetalas till medlemsländerna - som tas upp i Hökmarks pressmeddelande är ett tydligt sådant oklart fall,
Lars Wohlin (jl) ger dock i sitt nyhetsbrev en förklaring till Junilistans agerande: ”För att kunna möta oförutsedda utgifter inom EU är det helt avgörande att man rymmer en ordentlig flexibilitetsmarginal inom en budget som inte överstiger 1 % av medlemsländernas genomsnittliga BNI. Återförs alla överskott med automatik till medlemsländerna kommer all besparingsvilja att avta och utgiftstaket kommer hela tiden att tangeras, varje oförutsedd utgift hotar då att spräcka budgeten och risken för att den totala utgiftsnivån överstiger 1 % ökar. Växer flexibilitetsmekanismen till en orimlig nivå bör överskotten återbetalas till medlemsländerna. ”

Den som har haft att göra med en anslagsstyrd verksamhet vet att det sker en rusning att köpa prylar strax före årsskiftet, pengar över leder ju till risk för minskade nästa år. Det är inte helt orimligt att Wohlin har rätt i att EU fungerar likadant. Den förmenta felröstningen skulle utifrån detta snarast betraktas som ganska harmlös.

Kritik som gick ut på att det var vansinnigt av Junilistan att rösta för ett ”Europeiskt GPS” hade varit mer relevant men eftersom Hökmark (i likhet med alla andra svenskar) ockås röstade för detta slöseri är det förklarligt att han inte valde att angripa Junilistan för centralism på denna punkt.