Neo häller ut cappuccinon?

När det liberala magasinet Neo lanserades för några år sedan så meddelade programförklaringen att tidskriften skulle vara ”en samlingsplats för alla som älskar frihet och framsteg, krämig cappuccino och halvfranska band”.

Denna i min mening fåniga formulering (i kombination med att Timbro under samma period la ner Smedjan) fick mig att i irritation över det jag tyckte vara märkliga prioriteringar göra något så oförsiktigt och dumt som att här på Moderskeppet recensera något jag inte läst. Dessutom var det lätt att tolka det jag skrev som ett personangrepp, vilket inte var min avsikt. Min farhåga var att Neo skulle förvandlas till en snobbig och perifer tidning som bara skulle appellera till redan frälsta och befästa bilden av att liberala idéer mest är till för den urbana övre medelklassen.

Jag fick fel. Även om Neo inte blev någon direkt bred och folklig produkt så måste jag erkänna att den är mycket intressant och läsvärd, även för personer som inte dricker krämig cappuccino.

Men i och med sin senaste rekrytering av en vanlig Svensson så får åtminstone jag intrycket av att redaktionen avser hälla ut en stor del av den krämiga cappuccinon i vasken. Exit krämig cappuccino och halvfranska band, enter fotboll och krystmarodör?