När man vänder på stenar ...

... kryper det fram läbbiga saker. Men de fanns där under stenen hela tiden.

FRA-lagen utformades av en grupp tjänstemän med starkt egenintresse av ett mäktigare FRA och nya arbetsuppgifter. Därför lyckades de övertala sin socialdemokratiska minister och hennes moderata efterträdare om lagens nödvändighet. Public choise i praktiken!

Argumenten för lagen var mycket svaga, invändningarna desstå starkare och behovet obefintligt. Sverige har inte utsatts för terrordåd sedan 70-talet, inte varit i krig sedan 1814 och nedrustar såväl försvar som rättsväsende / polis.

De kontrollmekanismer som ska reglera FRA:s verksamheten har inte fungerat, utan sådan information som ska kastas direkt har lagrats i åratal – minst. FRA självt medger att de inte följer lagar som hindrar deras verksamhet.

Politikerna som röstade för lagen litade blint på uppenbart felaktiga och undermåliga förklaringar från tjänstemän och partiledning.

Nu har FRA visat hysa en anställd som bajsar på felparkerade bilar och en direktör som är på flykt undan kronofogden. Sådan kompetens har FRA att anställa lämpliga personer och se till att de förblir lämliga.

Det verkligt skrämmande är dock inte ovanstående – utan att en liknande granskning av lagar, myndigheter och politikerbeslut antaligen skulle ge liknande resultat. FRA-lagen är inte ensam om att införas utan behov eller vettig konsekvensbedömning. Politiker fattar mängder av oinsatta och kontraproduktiva beslut – och kan sällan argumentera för sitt agerande. De tjänstemän som ska tillämpa lagar och förordningar kan vara knäppa, kriminella, inkompetenta eller bara lata.

Det är därför statens verksamhet ska vara liten och bestämd – så att vi medborgare och skattebetalare lätt kan övervaka den. För när den växer tappar vi kontrollen. Vilket FRA är ett praktexempel på.