Hjältar bör hyllas

De ”borgerliga” partierna svek sina ideal, sina väljare och hela svenska folket när de gav sitt stöd till massavlyssning utan brottsmisstanke. Det fanns åtskilliga riksdagsmän på den borgerliga sidan som uttryckt kritik och stor motvilja mot den nya lagen, så många att om partierna tillåtit fri röstning utan röstpiska hade förslaget aldrig gått igenom. Det hade räckt om endast fyra av dessa kritiker röstat efter sina samveten för att förslaget skulle ha fallit. Men röstpiskan fick vina.

Det fanns emellertid några riksdagsledamöter som hade modet att gå emot partilinjen. De förtjänar att hyllas.


På första plats hamnar Camilla Lindberg från Folkpartiet. Hon var den enda borgerliga riksdagsledamoten som röstade mot förslaget.


På andra plats kommer så Birgitta Olsson, också från Folkpartiet. Hon hade också ryggrad nog att inte rösta för förslaget men hon valde att lägga ned sin röst. Det var inte en lika kraftig markering som att rösta nej.


På tredje plats landar därefter Karl Sigfrid från moderaterna. Han deklarerade först att han inte stödde lagen och att han därför tänkte rösta nej. Det som då hände var att han vid ett möte med sin partigrupp i riksdagen blev utsatt för en utskällning och ett veritabelt gatlopp från dem som han – åtminstone tidigare – hade betraktat som sina vänner och kollegor. Jag har fått det beskrivet från olika håll, såväl från Karl själv och från andra. Utan att gå in på detaljer tror jag att orden ”psykisk tortyr” passar bäst som beskrivning. Det hela slutade med att drevs till att ”frivilligt” kvitta ut sig från voteringen. Trots det kunde han åtminstone delvis hålla sitt löfte att inte rösta för lagen.

Övriga borgerliga riksdagsledamöter, även de som i olika sammanhang ifrågasatt lagen, ställde sig lydigt in i leden och röstade för övervakningen. Det finns ingen anledning att slösa ord på dem. De kommer dock inte att behöva sakna is till punschen om man får tro Dante.