Nu får de väl ge sig...!

I miljöhysterins farvatten dyker nu det ena galna förslaget efter det andra upp. I Storbritannien diskuteras nu att möjligheten att skapa ett system för utsläppskvoter för privatpersoner! Varje människa (oklart om det inbegriper barn och väldigt gamla) ska få ett slags koldioxidkonto att bruka. Vill man släppa ut mer än så, får man köpa utsläppsrätter av någon annan som sitter inne och jäser i sin lägenhet i stället för att ta bilen till jobbet varje dag. Den brittiske miljöministern tycker att detta låter smaskens och vill att alla britter ska få sitt första kol-kreditkort inom fem år. Den svenske miljöministern avvisar inte förslaget.

Hela idén grundas på ett enormt feltänk. Alla miljöministrar, politiker, företagare och andra bör ägna tid och pengar åt att försöka hitta nya bränslen, inte åt att finna nya sätt att göra livet jävligare för folk. Vi kan inte vrida tiden tillbaka. I dagens moderna samhälle måste vi kunna resa. Dels för att samhället ska fungera, men också för vår livsglädjes skull. Många verkar häpnadsväckande nog tycka att det här med att kunna resa fritt till världens alla hörn, uppleva andra kulturer, utvecklas som människa och hjälpa fattiga på fötter genom en ökad turistnäring, är något som måste bekämpas. Sedan när blev utveckling och frihet något negativt i västvärlden?

Helst ska vi förstås inte resa alls. Och inte våra prylar heller. Kvällspressen har nyligen skrikit ut hur många varv runt jorden vår matkasse flyger innan vi bär hem den. Vad är det ni vill? Vrida klockan tillbaka till jordbrukssamhället där ingen jäkel såg något annat än gödsel och potatisen på den egna gården och där knappast någon lämnade sin hemby innan de dog av tuberkulos? Det verkar ju så. För kobenta dillrunkare inom miljörörelsen kommer det nämligen inte att spela någon roll om flygplanen vi sitter i flygs på vatten. Att bygga landningsbanor och flygplatser är likafullt ett intrång i miljön.