Regeringsförklaringen

Just nu hörs statsminister Fredrik Reinfeldts välkända "mjuka och sårbara" röst över etern. Regeringsförklaringen innehåller som förväntat en hel del luft och vackra ord, men också en del förslag som är tydliga ställningstaganden.

Bland det positiva märks: skatter ska sänkas, lite på en gång och sedan mer efter hand; företagande ska förenklas, regelverket ska ses över och minskas i omfattning--det ska bli enklare att anställa; individer och familjer ska få mer att att säga till om i sin egen vardag; bättre "integration" genom arbete och språk, samt möjlighet till ägande av förortslägenheter; ökad rörlighet över gränserna; osv.

Men det finns också en del negativt. Exempelvis ska regeringen arbeta för att "stärka välfärden" och den "solidariskt" finansierade (tvång, alltså) offentliga sektorn; maxtaxan i förskola etc sänks och förskolan byggs ut; man ska "aktivt" arbeta för att öka jämställdheten och se till kvinnors behov.

På det hela taget innehåller regeringsförklaringen alltså en del formuleringar som är starkare än väntat, men det mesta är bara ord som, får man anta, är i stort sett innehållslösa.

Men hur skapas förutsättningarna för förändringarna i politiken? Det verkar som att regeringen Reinfeldt till 99% förlitar sig på att högkonjunkturen fortsätter--och på de ökända "dynamiska effekter" som förhoppningsvis infinner sig genom att man satsar på mindre skattesänkningar och förenkling av företagande. Det verkar något blåögt och ignorant, men den som lever får se.

Vad det blir av alltihop återstår att se. I de punkter som skiljer Reinfeldts styre från Perssons är det ömsom vin, ömsom vatten. Men mest finner man inga skillnader alls. Som väntat.