Det är aldrig så enkelt

En fråga som ofta diskuteras, och där folk i allmänhet har en orimlig hållning, är vägar och andra gemensamma (kollektiva) nyttigheter. Hur skulle det egentligen ha sett ut i t ex USA om inte staten hade subventionerat och sanktionerat utbyggnaden av järnväg i ”vilda” västern? Och hur hade det egentligen sett ut i Sverige om inte staten hade rätt att tvångsinlösa egendom för att skapa t ex motorvägar?

Något som sällan diskuteras i denna fråga är kostnaderna för systemet. Kostnaden för att bygga järn- och motorvägar är förvisso hög, men hade inte varit noll i ett fritt samhälle heller. Och vinsten samhällsekonomiskt är ofta stor om staten skjuter till skattemedel till rätt projekt (om man förutsätter att staten verkligen kan gissa vad man bör satsa på, vilket i sig är orimligt). Så rent nationalekonomiskt kan det kalkyleras fram att det är en ”vinst” att staten ökar skatteuttaget och satsar på infrastruktur.

Men så kommer man till kostnaderna för systemet, dvs kostnaderna för tvånget. Och då menar jag inte bara kostnaderna för indrivning (vilket jag diskuterat tidigare här), utan kostnaderna som uppstår genom snedvridning av marknaden. Detta diskuterades igår (8 maj) av Kevin Carson, författare till Studies in Mutualist Political Economy, på dennes Mutualist Blog.