Högkonjunktur för klassretoriken

I lördags höll folkpartiets ledare Lars Leijonborg det traditionella sommartalet på Marstrand. Skolpolitiken var ett av de ämnen han tog upp. Hans önskan är att den borgerliga alliansen ska föra en skolpolitik där arbetarklassens barn står som vinnare, eftersom de har svårt att svara upp till skolans krav.

Det är fascinerande att de borgerliga partierna vägrar inse att skolan är medelklassens domän, där deras normer upphöjs.

Det är anledningen till att arbetarbarnen anses ha det svårare i skolan än barnen från medelklassen.

Varför vänder vi inte på det och ställer oss frågan: Hur skulle skolan se ut om arbetarklassens normer fick råda?

Dala-Demokratens (s) ledare efterlyser mer arbetarmoral i skolan. (25/7)

Ja, till och med bland kommunalare tar moderaterna väljare. Statistiska centralbyråns undersökning visar på en uppgång på fem procentenheter till 12,5, bland dem som bestämt sig. /.../ Vad är det då som lockar även arbetarväljare att snegla åt ett borgerligt parti, som, enligt en ny fördelningsanalys från LO, vill göra nedskärningar i den offentliga sektorn med ungefär 50 miljarder kronor, alltså ta bort jobb, ta bort välfärd och minska ersättningarna till en mycket stor grupp människor, varav de flesta finns i arbetarklassen?

Ledare i Kommunalarbetaren (s) kan inte begripa hur "kommunalare" kan få för sig att rösta på moderaterna. (6/7)

Begreppet arbetarklass har förändrat sin betydelse i takt med att de manliga metallarbetarna inte längre är norm för vad som är "riktiga" arbetare.

I grunden är arbetarklassen de, vars enda tillgång är det egna arbetet, som de måste sälja. Men det kan också innebära att ha jobb med dåligt betalt, låg status och där man har liten möjlighet till inflytande.

Aktuellt i politikens (s) krönikör Hanna Finmo modifierar arbetarklassdefinitionen så att den skall hålla ihop hjälpligt i ytterligare några år. (25/7)