Saknaden efter Ali Esbati

När Ali Esbati var ordförande för Ung Vänster fanns en figur från vänstern som verkligen verbalt kunde ge sina motståndare en riktig match. Paradoxalt nog saknar jag honom.

Men som väl är finns Ali Esbati kvar på bloggen ”Esbatis kommentarer”.

Tonen känner man igen. Ali är upprörd, välformulerad, mångordig och vass. ”Patetiskt”, ”skrattretande”, ”morbida” och ”makalöst” är glosor som öses över meningsmotståndarna. Ali verkar tänka ”jag har fanimej aldrig skrivit om något så upprörande som det här!” varje gång han gör ett inlägg.

Under ”about me”, finns ett citat av Antonio Gramsci:

"Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor".

Bredvid citatet (som för övrigt väcker frågan om Antonio Gramsci hatade de döda) finns en bild på en av klasskillnader och orättvisor plågad Ali Esbati. Han ser ut som om han just upptäckt ännu en orättfärdighet och precis ska skriva en giftig kommentar om denna på sin blogg.

Men i debattsofforna i teve ser man tyvärr inte Ali så ofta numera. Han var en skicklig debattör som ofta ”vann” oavsett om han hade ”rätt” eller inte. Ibland hamnade han dock i samma sits som Palme brukade göra under debatter med Fälldin. Då man fick sympati för den som låg i underläge (Fälldin) och tyckte illa om den elake och arrogante buffeln (Palme).

Men i övrigt tycks ju Esbati vara perfekt som ledare för Ung Vänster. Ändå avgick han i förtid. En avgång höljd i mystik. Medierna rapporterade om någon sorts sexskandal. Tjejer i organisationen hade upplevt att ”blivit utsatta på grund av sitt kön”. Men det framgick inte riktigt vad som hänt så när som på en detalj, någon hade kartlagt ”relationerna” mellan medlemmarna.

Att kartlägga relationer tyckte Ali var en ”knäpp grej”, vilket knappast förvånar. Sannolikt förekom han själv rätt frekvent på relationskartan. Ali gillar brudar och brudarna gillar Ali. Eftersom ”Ung Vänster är ett förbund med en skarp feministisk profil” är detta inte helt oproblematiskt. Häradsbetäckare betraktas inte som någon hederstitel i förbundet.

När Ali Esbati var ordförande för distriktstyrelsen i Stockholm fanns det styrelsemedlemmar som tyckte att det var olämpligt att en ordförande satt i samma styrelse som sin flickvän, sin älskarinna och sin före detta flickvän.

Att Ali Esbati gjorde succé bland damerna i Ung Vänster är inte konstigt. De andra killarna försökte väl stilmässigt anpassa sig till vänsterns föga sexiga ideal: feminism, veganism, ekologism, rättvisemärkt, hårighet och allmän sunkighet. Dessutom inbillade de sig säkert att det är sånt som tilltalar kvinnor.

Ali begrep bättre. Han var proper, men inte nördigt borgerligt proper. Nej, istället kavaj, röd stjärna i kavajslaget, välansat Leninskägg, svårmodig blick. Chic på ett revolutionärt vis. (Ordförande Esbati ledde faktiskt en kulturrevolution inom Ung Vänster som innebar att det blev ok att bära kavaj.) Bland alternativt klädda vegantöntar och andra loppbitna skogsmullar var inte konkurrensen hård.

Att kvinnokarlen Ali inte har uppmärksammats mer är synd. När det började brännas avgick han. Han förstod säkert att han som ordförande inte skulle kunna fortsätta att mörka sina kvinnohistorier.

Nu bloggar han mest verkar det som. Bloggens rubrik lyder:

”Esbatis kommentarer. Politik och kultur från vänster. Personligt – aldrig privat.”

”Aldrig privat”. Nej, det tror jag det.