Lika goda kålsupare

Johnny Munkhammar, fd ”EU-expert” på Svenskt Näringsliv och numera ”ideproducent” på Timbro skriver i Expressen om hur socialdemokraterna odlar myten om att den ekonomiska krisen i Sverige på 90-talet Med risk för att ge honom ytterligare fog för hans misstanke om att vi på moderskeppet ägnar större delen av vår vakna tid åt att förfölja honom kommenterar vi artikeln här. Huvudtesen – att det är fel av s att skylla den ekonomiska krisen på den borgerliga regeringen – är korrekt. Krisen uppstod långt tidigare. Däremot går det inte som Munkhammar gör (vilket han dock inte är ensam om att göra) att säga att den enbart är socialdemokraternas fel. Under den aktuella perioden fanns en blocköverskridande konsensus kring den övergripande makroekonomiska politiken. Det är viktigt att komma ihåg när man skriver historien.

Det är högst osannolikt att politiken sett annorlunda ut annat än på marginalen med borgerligt styre 1982-1991. Endast ett fåtal ekonomer som Sven Rydenfelt, Lars Jonung, Rolf Englund, Nils Lundgren och Birgitta Swedenborg kritiserade exempelvis den fasta växelkursen – krisens moder - under 80-talet. Även kring finanspolitikens inriktning, liksom kring socialförsäkringssystemen, fanns ett brett politiskt stöd från höger till vänster.
Det samma gäller – om än inte riktigt i samma höga utsträckning – perioden 1991-94.
Även den politik som fördes av regeringen Bildt hade socialdemokratiskt stöd när det gäller de övergripande dragen; kronförsvaret – som i direkt kostade sveriges skattebetalare över 100 miljarder kronor, och som innan kronans släpptes fri skapade stora konkurrensnackdelar för svenska exportföretag, skedde med Ingvar Carlssons uttryckliga stöd. Det är inte heller osannolikt att tänka sig att s gillade den keynesianska stimulanspolitik som Bildt drev.