Vin och vatten från the Economist

Vanligtvis mycket EU-vänliga the Economist (med detta inte sagt att tidskriften är okritiskt EU-vänlig som exempelvis svenska moderaterna eller folkpartiet. Exempelvis ansåg tidningen att förslaget till EU-grundlag bäst hörde hemma i papperskorgen) ägnar i sitt senaste nummer åtskilligt utrymme åt frågan om EU:S framtid. Många av de tankar som tas upp är förvånansvärt realistiska och nyanserade, även om the Economist nog har än väl optimistisk syn på EU. Man skriver dock att folkomröstnings-nejen kan leda EU-på rätt spår – mot mindre centralisering. It is by no means outlandish […] to suggest that the Union may go the way of the United Nations […] to become an organisation with much less political nad legal authority, or none at all. This would be manageable for existing members”
Det är lätt att se likheter mellan EU och FN – CAP och Oil for Food liknar varandra I slående utsträckning och misstänksamheten och missunnsamheten mot Israel och USA är gemensam.
Det är dock inte särskilt positiva egenskaper.

Tidningen tar också upp frågan om Turkiet och resonerar där i termer av att Turkiet skulle få bli medlem utan rösträtt i konstitutionella frågor. Det är dock inte särskilt troligt att Turkiet skulle gå med på det. Denna ordning har testats tidigare – exempelvis i fallet Sverige-Norge 1814-1905. Norrmännens förtjusning kan i det fallet inte sägas ha varit överväldigande.

Economist rapporterar också att invånarna i staden Aachen som ett svar på Karl den Store-priset för Europeisk integration vilket EU delar ut där har instiftat ett eget pris: Ludvig XIV-priset. Priset går till den politiker som är mest ur fas med verkligheten. Den första pristagaren blev EU:s ordförande Jean-Claude Juncker för uttalandet om att han inte trodde på att man röstat nej till EU-grundlagen i Frankrike och Nederländerna.