Vårt behov av FN

Under och efter andra världskrigets slut skedde en rad enorma folkvandringar som få numera minns. Faktum är dock:

1945-47 flydde runt 14 miljoner tyskar från Polen, Tjeckoslovakien och resten av Östeuropa.

Hundratusentals finnar flydde när Finland avträdde Karelen till Sovjet 1944.

Runt en halv miljon araber flydde eller fördrevs från protektoratet Palestina när staten Israel bildades 1947.

Över en miljon kineser flydde till Taiwan i och med kommunisternas erövring av Kina 1949, och antagligen ännu fler till Hongkong.

Runt en halv miljon judar fördrevs från arabvärlden när staten Israel bildades 1947.

Och när juvelen i det brittiska imperiets krona, Indien, 1947 delades upp i Indien, Öst- och Västpakistan skedde folkomflyttningar som får ovan nämnda att framstå som små.

Vi kan idag konstatera att Tyskland inte hyser flyktingläger där barnbarn till de tyskar som fördrevs från Ostpreussen väntar på att få återvända. Finnarna kapar inte ryska flygplan. Ättlingarna till nationalistkineser gör biljonaffärer med ättlingarna till kommunistkineser istället för att försöka döda dem. Judarna som fördrevs från Baghdad längtar inte tillbaka till sina ”hem”. Och konflikterna mellan Pakistan och Indien har mer att göra med Kashmir än vad som hände farfars generation.

Exemplet där alla misslyckat är också enda stället där Förenta Nationerna infört en särskild myndighet för att hjälpa flyktingarna - UNRWA. Generationer av välmenande insatser och mängder av pengar har resulterat i bidragsberoende människor, ansvarslösa politiker och allmän misär.

Det är något att tänka på nästa gång ni hör frasen ”Om bara FN fick försöka …”. Det visar också att palestinier reagerar på exakt samma sätt som människor från resten av världen.