Gammal inte detsamma som gaggig

Bara för att man är gammal behöver man inte vara slut. I själva verket är det ofta så att de som nått pensionsåldern har sina bästa år kvar. För personer i yrken som kräver hjärnkraft; advokater, konsulter, läkare etc är det ofta så. Internationellt sett är det också vanligt att man efter en framgångsrik yrkeskarriär ger sig in i politiken, Ronald Reagan och Winston Churchill är kanske de mest kända exemplen. I Sverige är det dock ytterst ovanligt. När Dagens Industri presenterar listan över de tyngsta svenskarna över 69 finns bara en aktiv politiker med. Det är dock inte vem som helst utan Junilistans Nils Lundgren. Han är i gott sällskap, bland dem som märks på listan är Lars-Erik Thunholm, Anders Wall, Peter Wallenberg, Arvid Carlsson, Hans Rausing, Assar Lindbeck, Bengt Rydén och Anders Scharp.

Av flera skäl vore det välkommet med fler äldre i politiken. Dels hänger ålder och erfarenhet ofta samman och de som varit med ett tag är ofta mindre fega och partilojala än unga strebrar. Den som nått sjuttiofemårsstrecket var tjugo år gammal när statlig sjukförsäkring infördes, 25 när vapenlicenserna gjorde det, 40 när apoteksmonopolet infördes och 64 när vi gick med i EU. De var också gamla nog för att ha gått ut gymnasiet när det svenska skattetrycket för första gången passerade tjugoprocentsstrecket. De kan med andra ord därmed också berätta att saker och ting faktiskt fungerade utan dessa regleringar skatter och monopol som dagens politiker ser som nödvändiga.