vilse i EU-politiken

Gunnar Hökmark frågar sig hur en svensk regering som stöder sig på Vänsterpartiet och miljöpartiet kan klara av ordförandeskapet i EU.

Skall vänsterpartiets Lars Ohly i Sverige agitera emot medlemskapet och i EU-sammanhang verka för Turkiets? Skall Göran Persson övertyga skeptiska medlemsländer om att gå vidare med ett tydligt mål att Turkiet, och i framtiden även Ukraina, skall bli medlem när han inte ens kan övertyga sina egna koalitionspartners om att Sverige skall vara medlem?
Skall Göran Persson som statsminister och ordförande i Europeiska rådet driva fram ett europeiskt fördrag som kan få stöd bland Europas medborgare samtidigt som hans två koalitionspartier ser som sin främsta politiska uppgift att bekämpa det och att underminera förtroendet för europeiskt samarbete?

För det första är det inget problem att anse att Turkiet kan vara med i EU samtigt som Sverige bör gå ur. Lösningen på denna gordiska knut heter demokrati. Om turkarna vill vara med bör de få vara det. Vill svenskarna (vilket opinionsmätningarna indikerar) inte det, bör de få slippa.

För det andra är det snarast bra att Persson hindras från att genomdriva EU:s nya grundlag (det Hökmark kallar europeiskt fördrag). Mätningar visar att endast mellan 9 och 13 procent av svenskarna är för ett sådant. I riksdagen är dock siffrorna omvända. Att Persson – eller för all del allianspartierna – förhindras att köra över folket i denna avgörande fråga är utmärkt.

För det tredje väljer vi inte poltiker i syfte att underlätta för Persson att lyckas som ordförande i EU.

Mer oroande är att Hökmark inte begriper detta.