Euron förhindrar reformer

Johnny Munkhammar, idéproducent på Timbro och tidigare kampanjansvarig för ja-sidan i Euro-omröstningen, skriver i en kolumn idag att man inte kan skylla de uteblivna reformerna i Euro-området på den gemensamma valutan.
I förstone kan detta låta plausibelt. Länder kan givetvis genomföra förändringar av arbetsmarknadslagstiftning och liknande även med den gemensamma valutan. Problemet är i stället två andra saker.
Till skillnad från länder med flytande växelkurser vilkas politik fortlöpande utvärderas av marknaderna och belönas eller bestraffas med stigande eller fallande räntor och växelkurser finns inga marknadsmässiga feedbackmekanismer för länder i en valutaunion. Om ett land missköter sig kan landet dock bestraffas med böter. Detta skall i så fall diskuteras fram och åter inom EU via en byråkratisk process. Vissa länder är dock mer jämlika än andra så som Tyskland och Frankrike. Dessa länder slipper straff fast de enligt reglerna skulle få det.
För det andra gör stabilitetspaktens regler att länder med större underskott än 3 procentiga budgetunderskott inom 3 år måste komma i balans. Det finns flera sätt att göra detta på, ett är att genomföra strukturreformer men den utvägen är ofta för lång och osäker för att godkännas av EU.
Ett annat, och snabbare sätt, är budgetförstärkningar. För att göra det snabbt finns det två sätt. Antingen höjer man skatterna eller så minskar man utgifterna. I det fallet är det lättare för politikerna att höja skatterna. I Portugal har momsen höjts från 16% till 21% för att möta stabilitetspaktens krav. Man kan ju fråga sig om man tror det har en positiv eller negativ inverkan på tillväxten i landet. Medlemskap i en valutaunion skapar ekonomiska obalanser och snedvridna incitamentsstrukturer.
För att komma till rätta med detta måste länderna ha en gemensam finanspolitik. Att lägga finanspolitiken i klåfingra Bryssel-byråkraters händer är dock allt annat än harmlöst.