Rätten till barn

Nyss hemkommen från en Timbro-debatt om jämställdhet tänkte jag bara kasta ner ett par reflektioner. Jag upphör inte att förundras över att ingen stannar upp och ifrågasätter mantrat att kvinnor skall kunna kombinera karriär och familj. Hur förväntar man sig att en kvinna samtidigt skall kunna ha ett chefsjobb som tar minst 12-14 timmar om dagen, än mer när saker strular, och vara förälder mer än på ett biologiskt plan? Manliga toppchefer har ju uppenbarligen inte klarat det. Visst, de har familj på pappret men åker till jobbet innan barnen vaknar och kommer hem när de redan sover. Den som inte anser det vara att offra familjen har missat något väsentligt när det gäller föräldraskap. Naturligtvis kan även kvinnor kombinera karriär med biologiska barn. Däremot lär de precis som karriärmännen få offra föräldradelen.

Det verkar för övrigt som om föräldraskap har blivit någon sorts rättighet som andra skall bekosta. Ingen ifrågasätter att staten skall bekosta daghemsplatser och föräldraförsäkringar eller att det skall gå att kombinera barn med precis vad som helst. I verkligheten är barn dyra. De kostar pengar i form av mat, omvårdnad, utbildning och liknande. Ändå har föräldrar i alla tider tyckt att dessa omkostnader är värda att lägga ner. Frågan blir då vilka föräldrar som är bäst; de som ser barn som någonting som är värt att lägga pengar, tid och energi på eller dem som ser dem som någonting som helst inte skall förstöra ens övriga liv allt för mycket.