lördag, december 09, 2006

Satans mördare

Så här under sina sista veckor på jobbet börjar Kofi Annan att bli ovanligt öppenhjärtig i sin kritik mot sin arbetsgivare, FN. I går anklagade han FN:s medlemsstater för att bära skulden för dödandet i Darfur. Inte mycket har hänt sedan folkmordet i Rwanda, fastslår han. Det är välkommen kritik, men frågan är om det spelar någon roll. Vem bryr sig längre? Vad betyder 200 000 döda afrikaner?

FN har misslyckats kapitalt när det gäller att värna mänskliga rättigheter i oroshärdar. Civila kan inte räkna med något skydd när krig eller massmord bryter ut. Afrikanska unionen har gjort vissa ansträngningar men det som behövs är en internationell brandkårsstyrka som kan rycka in när det behövs. Som har som sin uppgift att skydda civila. Som får använda vapen mot mördare. Och som inte viker ned sig för regeringars krav att de ska lämna mördarna i fred. En sådan styrka skulle inte behöva bildas under FN-flagg – tvärtom ter det sig osannolikt att något sådant någonsin skulle kunna bli verklighet inom dagens FN-system. Det skulle räcka med att Nato, EU, USA och andra frivilliga sammanslutningar enades och skred till verket.

Men om vi ska vara krassa kanske det inte handlar om FN:s ofullkomlighet ändå utan om vanlig mänsklig feghet och ryggradslöshet. Jag drar mig till minnes en talande scen i den avskyvärda men fantastiska filmen Shooting Dogs där en vit hjälparbetare, mitt under det rwandiska folkmordet, berättar om sina erfarenheter från Bosnien. Det var det bästa hon hade gjort. Hon grät varje dag. Men inte här. Hade hon blivit avtrubbad av allt elände? Nej, det var värre än så. I Bosnien kunde hon se sin mamma i varje vit död kvinna. Här var det bara döda afrikaner.

Eller som en recensent uttryckte saken: “Far too many people know far too little about the Rwandan Genocide because they were too busy watching the OJ Simpson trial.”