måndag, december 26, 2005

Ett år senare

Så här ett år efter den förödande tsunamin kan det vara på sin plats att reflektera lite. Inte så mycket över livet och döden utan snarare över hur människor hanterar just livet och döden. Hela denna dag (och eftermiddag och kväll) tillägnas tsunamin. Minnesceremonier. Tända ljus. Musik. Intervjuer. En förkyld Göran Persson, lika storartat självgod som vanligt. Jag håller radion avstängd och ser till att SVT inte har tillträde till min TV.

För vad denna dag symboliserar är inte bara påminnelsen om vilken pinsamt klantig och allmänt bedrövlig ledning vårt land har utan också vilken skillnad det är på folk och folk. De tsunamidrabbade har kommit att bli några slags symboler för allt lidande och elände, som om all sorg har samlats hos just dem. Många klagar över att de inte får bidrag för att åka till Thailand och lägga en blomma. De klagar över att ingen reser minnesmärken i Sverige. Jag kan inte tänka mig att någon skulle få bidrag för att få lägga en blomma vid platsen för en båtolycka, bilolycka eller ett självmord. Och såvitt jag vet är det inte förbjudet att själv resa minnesmärken.

Det är klart att det de anhöriga till tsunamins offer går igenom är väldigt jobbigt, men de är inte det minsta unika. Varje år tar 1 500 människor ihjäl sig i Sverige. Vilka bidrag och vilket stöd får deras anhöriga? Hundratals människor dör i trafiken varje år – lika säkert som amen i kyrkan minst ett antal i jultrafiken. Folk dör i cancer, faller i vattnet på väg hem från krogen och misshandlas till döds utan anledning. Dessutom försvinner ett antal människor varje år utan att någonsin hittas. Inga löpsedlar. Inga minnesceremonier. Inga pråliga tal.

Det händer hela tiden, året runt. Är döda människor mer speciella om de dör i grupp?

3 Comments:

At 26 december, 2005 23:50, Blogger Fuck off and die said...

Om man har en meta-kontext byggd på mysticism/irrationalitet, så ja...

Tycker själv att det är underligt att diverse bloggande liberaler skriker efter fungerande statlig tsunami-räddning. De borde ju skrika efter minskad statlig inblandning.

 
At 27 december, 2005 21:26, Blogger Hans Engnell said...

Antingen vill man ha en stat eller så vill man inte ha en stat. Vill man ha en stat och är liberal vill man ha en liten men fungerande stat som tar hand om oss när vi är i nöd. Skyddar våra liv och vår egendom. Det är detta staten skall syssla med, inte allt annat. När den missköter dessa fundamentala ting skall liberaler skrika. Tycker du inte det är du kanske anarkokapitalist. Men den diskussionen kan tas någon annan gång.

 
At 28 december, 2005 20:54, Blogger Jonas N said...

Jag håller helt med Hans E här

"Är döda människor mer speciella om de dör i grupp?"

Minns de många ungdomar som tragiskt omkom i diskoteksbranden i Göteborg. Där beslöt komunen (rättsvidrigt?) att dela ut 20ooo kr till anhöriga för vart och ett av offren.

Ännu värre var det när ett plan med många ur sosse-eliten mm (bla John-Olle Persson) störtade utanför Oskarshamn 1989. Då tror jag beloppet var 100ooo kr.

(Är det någon som har mer detaljer?)

 

Skicka en kommentar

<< Home