tisdag, augusti 02, 2005

Jämställdhetshelvetet

Först en varnande text (det ska ju varnas för allting nu för tiden, så jag bör väl inte vara sämre): Nedanstående text är lång och skriven i vredesmod. Okej...

Det måste vara nog snart. Det kan inte fortsätta hur länge som helst. Det går inte en dag utan att vi matas med genusperspektiv hit och jämlikhetslagstiftning dit. Jag får mjäll. Jag oxiderar långsamt. Jag riskerar snart min psykiska hälsa. Vi har fått ett klimat i Sverige där allting kretsar kring en jämställdhetskonsensus, en vedertagen mall utifrån vilken allt i samhället ska utgå, tolkas och analyseras. Vi har rutat in vårt tänkande enligt feministisk teori, som i sin tur har väldigt lite med fritt tänkande att göra.

Men skit samma om frisörer inte får ta mer betalt för en damklippning, då. Är det så farligt? Inte i det stora hela. Men det är bara en aktuell detalj. Det stannar ju inte där. SSU:s förbundsstyrelse, morgondagens socialdemokratiska riksdagsledamöter och ministrar, har på förslag att alla lärare måste utbildas i genuskunskap för att bli behöriga. En sådan "utbildning" inkluderar naturligtvis att lära sig tänka rätt – att betrakta samhället utifrån en könsmaktsanalys.

Tanken på att morgondagens lärare kommer att vara vandrande högtalare för extrema feministiska virrläror är obehaglig. Men politikerna behöver gå så långt på en gång. Det räcker ju att föra in begreppet könsmaktsanalys i läroplanen, helst från tidiga år i grundskolan. De måste redan ha kommit en bit på väg. Det kan knappast vara någon slump att jag när jag skrev uppsats om svensk nazism vid Uppsala universitet tvingades plugga på om kvinnors situation i 1100-talets Frankrike. I universitetsvärlden har det kommit att skapas ett så kallat och-perspektiv, genusdebatten måste helt enkelt in i så många ämnesområden som möjligt – på något sätt.

Nu vill ett gäng jämställdhetsutredare inrätta en jämställdhetsmyndighet. Såklart. Vad den ska syssla med är givet på förhand. "Omvärldsbevakning, uppföljning och utvärdering, samordning och stöd, bidragsgivning samt kunskapsutveckling och information." Propaganda, alltså. För att vara en demokrati har Sverige omåttligt många propagandaministerier.

Vi har redan sett eller kommer att få se feministiska experiment på dagis, extremistiska kvinnojourer, jämställdhetsdirektiv till företag, petitesslagstiftning, jämställdhetsdepartement. Könsmaktanalys ända upp i häcken. Drevet går. Schyman skrämmer sossarna. Sossarna skrämmer de borgerliga. Vi lär därför få dras med feminismen oavsett valutgång nästa år. Idén att genomföra feministiska jämställdhetsplaner i landets alla förskolor kommer från folkpartiet. Förslaget om ett Projekt Pojke är centerpartistiskt.

Själv suckar jag mig igenom varje morgon- och kvällstidning numera. Robinson-Robban går att bläddra förbi, men det är svårare med detta. Alltid är det något nytt, några nya lagförslag, några nya myndigheter. "Sverige är världens mest feministtäta land", skryter de senaste jämställdhetsutredarna på DN Debatt. Jag betvivlar det inte – om man menar folk i myndigheter och beslutsorgan. Notera att svenska folket inte har röstat fram något feministiskt parti till riksdagen. Dagens mest feministiska riksdagsparti gick bakåt i förra valet och sossarnas valseger berodde inte på att de drev några feministiska frågor. Fi ligger enligt mätningarna långt ifrån en riksdagsplats. Det feministiska drevet är ingen gräsrotsrörelse, det är skapat uppifrån.

I och med feministiseringen av politiken har Sverige tagit ett stort kliv bakåt, tillbaka till en tid då det var acceptabelt och rent av vetenskapligt att lägga kollektiv skuld på vissa grupper. Retoriken känns välbekant. Det handlar om att "väcka" människor, att göra dem "medvetna" om sanningen. Feministiska grupper använder sig dessutom av fabricerade eller mycket tveksamma fakta för att ge åsikterna en förment vetenskaplig grund och på så vis legitimera dem.

Dessutom handlar det om att skapa motsättningar mellan könen, inte undanröja dem. Vänsterpartiet använder i en motion uppblåsta siffror om antal slagna och sexuellt utnyttjade svenska kvinnor för att legitimera sitt förslag om att utreda kostnaderna för allt elände som män skapar. "Har vi råd med män?" frågar Ohly & c:o retoriskt.

Jag håller ändå hoppet levande om ett ljus någonstans i mörkret. Om Schyman misslyckas med sitt nya parti och om vi dessutom skulle få en borgerlig regering (som inte gått till val på feministiska profilfrågor) har svenska folket faktiskt visat att det inte alls har köpt de feministiska motsättningsföreställningarna utan att dessa har suttit tapetserade i myndigheter, departement och hos feministiska sekter. Men fan vet om gudarna vill oss så väl.